… och jag förväntar mig en lång taxikö på Paddington Station. Det är strejk i underjorden ända fram till och med torsdag. Personalen i tunnelbanan vill ha högre lön men framförallt 32 – timmars arbetsvecka.
Men det är bara tre personer före mig i kön. Chaufförens son är gift med en svenska. De har inga barn. Hon är från norra Sverige och det finns två svenska skolor i London och så finns sjömanskyrkan – som han kallar ”semen church” och inte ”seamanchurch”.Allt detta avklaras i den trögflytande trafiken.
Sen tar det stopp. Demonstrationer. Strejk. Allt får trafiken att stocka sig. Men det är bara 50 meter kvar till hotellet.
Hotellet vid floden.
Och sådär 10 meter till närmaste lägenhet där en man står i ett litet kök och öppnar kartonger.
Jag drar för gardinerna.
Det är bara en natt här. Nu. Tour d’Storbritannien kommer dock att avslutas här med 2 nätter i slutet av månaden. Efter att ha tagit hand om Alfie och Minnie i sydvästra Londons utkanter under en vecka.
Efter att ha turistat i 5 dagar vid ett hotell nära Wembley. Inte för att jag vill utan för att det hotellet kostar 50% av motsvarande hotell i city.
Efter att ha tagit hand om Gus i en vecka i Reigate.
Och sen turisteri och faktiskt kliva ut från det här hotellet (Tate modern ligger ju nära) under två dagar innan jag Eurostarar hem.
Nu söderut. Mot Reigate! För att hälsa på Gus – för han är ensam hemma när jag kommer den 20e – familjen har redan farit till flygplatsen i gryningen.
Jag tar mig dit från Carmarthen, Det ser nybyggt ut. Tacka floden Taff som 1670 översvämmade staden och raserade fundamenten för St Mary kyrkan.
Men det är ett minne. Staden har klarat av romare, normander, engelsmän och turister. Och stadsarkitekter som sover på jobbet. Det är ett plåtter av byggnadsstilar.
Jag ska se staden. Hotellet lovar mig en ”city view”.
Så pass….
Ödetomter och järnvägsspår är väl också en del av city view.
En stad med slottet i byn kvar i staden. Slottet där ett besök leder till att stegmålet om 10 000 steg/dag uppfylls snabbt.
Ett bra museum. Nationalmuseet.
Förutom hiphoputställningen som känns som ett examensarbete från gymnasiet. Fri entré.
Ett mindre bra museum. Stadsmuseet. Cardiffs historia i ett hopplock där det krävs kompass för att hitta runt.
Folk gifter sig ofta i trakten. Det är möhippor och svensexor i varje kvarter.
Det är oväsen och det är tjo och tjim. På hotellet fyller en gäst 50 år. Hennes väninnor dekorerar hotellet med uppmaningar om att hylla 50 -åringen. Det fungerar sisådär.
Allt tjo och tjim är rimligt. Om det inte vore så att jag kom från den totala tystnaden i dalarna norr om Newcastle Emlyn. Där kunde man höra ljudet från fallande löv. Det kan man inte i Cardiff.
Inte ens i kyrkan.
Slutsats; är man ute för att fira nåt så ska man bege sig till Cardiff. Helst från måndag när jag har lämnat staden. En lördagkväll i Cardiff är en hörselskadekväll.
En fransk måltid med buller.
Men maten på restaurangen var prima!
Krog efter krog har skruvat upp volymen. Jag ger upp kvällen när jag ser en servitris i kort kort dirndl.
Det finn ingen granne att tjuvkika på. Närmaste granne är tvärs över dalen. Och en ännu närmare uppe på kullen. Det är en samlargranne. Täppan fylld av saker. Igår förmiddag var det sortering av dörrknoppar.
Redan vid 13-tiden började spöken härja i huset. Familjens IPad började blinka. Diskmaskinen tjöt. Och så kom lugnet. Men från 14-tiden blev allt stilla. Tyst. Ingen el.
Och då är det bra med en granne att tjuvkika på för att se om de också är utan el. Eller är det bara jag och gullefjunet som sitter i tystnad?
Men AGA-spisen. Den fixar maten. Tack Gustaf Dahlén!
Men det blir allt mörkare. Sista promenaden med barnet har regnet upphört men blåsten viner.
Inget att göra. Sova. Men vaknar upp efter en timme för då lyser alla lampor. En stund. Familjen som är i Harrigate har ringt ett antal gånger. Oroliga. Men äntligen när WiFi är på så får de tag på mig. Det visar sig vara 411 hushåll utan elektricitet. Och så går strömmen igen men 23.31 vaknar jag av att alla lampor börjar lysa igen. Sedan dess har jag inte haft nåt behov av att kika in hos grannen.
Familjen återvänder en dag tidigare än planerat. Onsdag kväll. Jag får därför en extra dag i Cardiff. 3 nätter i Cardiff. Sedan 1 natt i London innan jag ska ta hand om nästa hund(ar). Minnie och Alfie. Och sen Gus. Och bägge familjerna har valt att bo i stora villor minst 25 minuters promenad från närmaste matbutik OCH restaurang. Bantning börjar 8e september.
Bägge familjerna har gasspisar så jag är inte rädd för el-avbrott där. Jag kan kika in hos deras grannar av andra skäl.
Regnet kommer 11.41 säger väder-appen. Vi går ut 11.00. Det luktar bensin. Det är den 82-årige grannen som är ute med sin fyrhjuling. Eller granne och granne. Han växte upp i huset som jag ockuperar nu. Hans mor planerade fikonträdet vid köksdörren. Huset är sisådär 250 år gammalt. Han bor i ett nästan lika gammalt hus medan hans sons hus är bara 1 år gammalt.
-”They don’t build houses like ours nowadays”
Han plockar björnbär.
Han förklarar att de måste plockas nu för vid månadsskiftet blir det oätbara. För då tar djävulen över dem.
Jag tänker att det är frostnätter. Så det är nog djävulen.
En timme senare bankar han på dörren. Hälsar med sin Hugh Grant-dialekt – ”Here’s a Blackberry crumble. If you have cream it will taste better.”
Men den smakar helt strävt underbart utan grädde.
Sedan fortsätter det att knackas och bankas på dörren. Men det är Amazon-leverantörerna. Skänken fylls.
Bor man långt ute på landet så shoppar man on-line.
En av amazonerna är rädd för hundar och vägrar kliva ur bilen. Märkligt nog är det hundmat han ska leverera.
Post-madamen däremot kliver ur bilen med ett hundkex i handen och kräver att få träffa hunden som är inomhus.
Det rör på sig här ute på landet. Det knackas och bankas på dörren stup i kvarten.
Det är dags att åka och handla. Men vägen tar slut. Jag har tagit fel väg. GPS Och så börjar det blinka om en ”low pressure” och sen en ”flattyre”. Men den är inte mer flat än att jag kan köra tillbaka till det tillfälliga hemmet. Där blir däcket flat.
Jag har dessutom huvudvärk. Koffeinabstinens. Det finns bara decaf i det tillfälliga hemmet.
Jag behöver köpa riktigt kaffe. Det är 7 km till närmaste butik. Det finns en cykel.
-”Nej!” Säger ägarna till det tillfälliga hemmet . -”Det är för många backar. Vi betalar en taxi om du åker till affären!” skriver de på WhatsApp från norra England där de kör runt med en hyrbil för deras bil bestämde sig för att inte förflytta sig.
Bilgudarna är emot oss.
Men de ringer Rob som kör runt med sin rullande däckverkstad. Rob kommer på eftermiddagen och byter ut däcket. Han klagar på vägen men säger att det också ger honom mer jobb så han borde inte klaga på vägen.
Huvudvärken är kvar. Koffein! Så jag tar fram färdriktningen mot den stora butiken. Tesco i Cardigan. Det är mestadels vägar som utvecklats ur kostigar. Ett möte leder till att den ena bilen behöver backa till en korsning. Men det är gott om korsningar.
Men framme i Cardigan blir det svårt. GPS har hittat Tesco men där Tesco ska finnas står det Croeso på vägskylten. Nu är ju Tesco där. Croeso betyder ”välkommen” på walesiska.
Det är en perfekt butik. Jag hittar allt jag behöver. Framförallt god koffein.
Gott om kassor. Jag vrakar och väljer och hon ser ju snäll ut så jag tar den kassan. Medan jag lastar upp tomater, gräslök, ost, mjukost, öl, vin, biff, kyckling, pasta, lax, pastasås, ris, bröd och annat så blir jag förhörd. Hon klämmer ur mig syfte och smak om min vistelse i Wales och kluckar glatt när jag säger att jag ska tillbaka i september till Pencoed som hon rättar till med uttalet ”Pencoid” fast stavningen är ”Pencoed”. Hon får också nåt drömskt i blicken när hon konstaterar att jag är dog-sitter. Allt detta förhör grundas på att jag inte har ett Tesco -kundkort eftersom ”I’m a tourist”. Slutligen konstaterar hon att den belgiska ölen är för stark.
Vägen tillbaka går fortare. GPS och jag är vänner.
Idag på morgonen. Allt blir underbart för jag får en rejäl dos koffein. Solen är på väg upp – men jag vaknar klockan 4 av att det lyser i hallen. Jag som hade släckt alla lampor. Vad i helvete?
Men det visar sig att damen i huset har en ’vakna lagom fort’ lampa som sakteligen vässar upp sig allteftersom minuterna går. Scary – att ha den inställd på klockan 0400.
Jag somnar om.
Barnet väntar på sin frukost när jag väl klivit upp. 0630. Utan ”vakna lagom fort” lampa.
Vi traskar ut i den underbara morgonen. En av oss studsar och sniffar och den andra älskar världen (p g a koffeinmissbruk).
Vi ser en hare. Vi ser en sol kliva upp över trädtopparna. Vi ser daggstänkt gräs. Vi blir blöta om tassar och tår. Vi har det bra.
-”Such a beautiful place” sade däckspecialisten Rob. Vi håller med.
Om jag förstår det hela rätt så är ursprunget till namnet Wales =främling eller utlänning. Walha.
Så jag är en främling bland främlingar. Tågar från Paddington;
Där är alla främlingar. Främst japaner som attackerar björnen Paddingtons bänk och plattform 9 3/4 med kameror i högsta hugg och med uppropande till sina barn om hur de ska posera.
Men sakteligen börjar Walha närma sig. Jag ser fåren.
Jag ser stationsskyltarna och uppmaningar. Jag tänker att det är ett komplicerat språk men sen får jag det förklarat att om man bara känner till vilka ljud bokstäverna vill ha – så blir det enklare.
Fan trot.
Första natten i Albertawe – så kan Swansea också kallas – ”mynningen av floden Tawe”. Känd för poeten Dylan Thomas och får nåt annat. Säkert. Det är gråmulet. Fuktblöta hus. Ett 2 * hotell med den piggaste receptionisten nånsin. En öl och en kycklingburgare och en singel malt som hon häller upp som en dubbel malt. Bra så. Pensionärer och vägbyggare och jag.
Och en hare.
Tågar vidare. Till Carmarthen. Vi är 5 passagerare på hela tåget. Det smakar utflyttning. Eller att folk är på semester. Eller att folk inte åker tåg.
De åker inte heller buss. Jag är enda passageraren mellan Carmarthen och en bra bit på den krokiga vägen mot Castellnewydd Emlyn = Newcastle Emlyn. Staden med 1144 invånare.
Passerar det nationella ull-museet. Det vill jag inte besöka.
Passerar ett samhälle täckt av varningsskyltar och container-hem. Det vill jag inte heller besöka.
Men jag måste besöka Newcastle Emlyn. Där finns närmaste affär.
Familjen vars hus och hund jag ska passa har bara bott en vecka i huset. Sicksack mellan flyttkartonger och nymålade väggar. Men det är en gudagod plats att vara. Grönt så man behöver inte korsa floden för att se om gräset är grönare på andra sidan. Det kan det inte vara.
Mitt uppdrag. Eurasiern River. Stor risk att detta blir en total favorit.
Det blir en vecka här. Eller 6 dagar. Lite oklart när familjen återvänder. Men jag är en flexibel pensionär.
Efter dagarna med River blir det 2 eller 3 dagar i Caerdydd = Cardiff. Uppgift= gå i Gavin och Staceys fotspår. Fast Stacey bodde ju i Barry – några mil söder om Caerdydd. Blir det 3 dagar i Caerdydd så blir det en vända till Barry.
Sedan två familjer i London-trakterna som ska ha omvårdnad och skötsel. En hel månad som främling i britternas land.
I september nästa år återvänder jag till Wales. Pencoed med 9166 invånare och minst 2 hundar. Jag ska vakta de två hundarna. April – maj = Manchester. 1 hund.
Än så länge är 2026 ett öppet ark. Förutom Manchester och Pencoed.
Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”
Folk är snälla.
Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.
Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.
Kanske.
Kanske.
Det finns två olika scenarios för boken;
Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.
Huset med de stängda dörrarna som ska förbli stängda Husets namn kan översättas till ”askhålet” eller ”den andra sidan”. Ingendera av namnen är lugnande
2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.
Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.
I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.
Jag försöker förstå de senaste dagarnas hela havet stormar i Tidögänget. Såhär tänker jag att det hela gått till ;
-” Vi måste visa styrka. Vi får inte ge oppositionen ett överläge. De får inte använda folkmordet….”
(Avbryten)
-”Folkmord? Det är för starkt. Vi säger ’svält’’”
-”Ok. Vi måste visa styrka. Vi får inte ge oppositionen ett överläge. De får inte använda svälten mot oss. Det räcker inte längre med att vi säger att vi för dialog med Israel. Vad sägs om sanktioner i form av stoppat handelsavtal?”
-”Är du helt semesterförstörd? Så långt kan vi inte gå!”
-”Men det fina i kråksången är ju att det aldrig går igenom i EU. Det bromsar ju Tyskland, Ungern och Tjeckien och andra.”
-”Aha – du knipslugne! Så vi låtsas vara seriösa och ta i med hårdhandskarna?”
-”Exakt. Men nu gäller det att sprida ordet om vår bluff. En Uffe-bluff *fnissar* Vi måste se till att de närmaste fattar vad vi menar med detta. Ring Jimmie, Ebba – du håller koll på Livets Ordarna så de inte exploderar.”
Sålunda gick budskapet ut i världen.
Jimmie briefades.
Men kan man lita på Jimmie?
Självklart inte.
-”Haveri!”
Skådespelet kan börja. Jimmie ser sin chans att profilera sig. Tidö stjälper. Inget hjälper. Det finns inte en chans att regeringen vänder så tvärt utan att informera Jimmie i förväg – trots Tidöavtalet om att utrikespolitik inte ska finnas med i avtalet.
Panik hos Kristdemokraterna. Helt plötsligt är Sverigedemokraterna mer Israelvänliga än de som väntar på Messias återkomst.
-”Vi måste bli mer Israelvänliga än Sverigedemokraterna. Jävla Jimmie som inte spelade med i spelet!”
-”Flytta Sveriges ambassad till Jerusalem!”
-”Men det är ju emot tvåstats-lösningen?”
-”Snälla Jakob. Detta är ett spel. Det går inte igenom men vi tar över ledarbollen.”
…när jag ser att den lilla ön som heter Mårtens Holme heter så för att en Mårten blev mördad där. Men det var ju inte denna ö – utan en ö med samma namn uppe i Bergslagen.
Då tynar upphetsningen.
Varför denna ö vid Tollare i Nacka kommun heter så är oklart. Men det är en trivsam ö med klippor och kvarglömt paraply.
En vecka i Tollare. En hund med bestämda vanor. Kola vill gå ut tidig morgon och sen kväll. Resten är strejk. Hon har också en klar uppfattning om var hon vill vandra. Det är bara att följa efter.
Tre katter. Eller två. Fast de är tre men Macchu ser jag totalt i 20 sekunder under en vecka. Hon avskyr sällskap och håller till inne i en garderob hela dagarna – men på kvällarna kommer hon ut ur garderoben (det är Pride-vecka) och botaniserar omgivningen,.
Så henne blir det inget foto på.
Picchu däremot. Pratsam hona. Också nattvandrerska. Katter på stan.
Duman. Betyder rök på turkiska. Ingen nattvandrare. Sover i stället i min säng. Spinner med låg volym så det är ok.
Tollare med vatten med skyddsduk. Tollare pappersbruk lyckades förorena vattnet med kvicksilver så det ligger en 30 000 m2 skyddsduk över slammet. Här badar folk. Nacka kommun tar inga vattenprover. Det är ingen badplats där folk badar.
Ute hos Mårten är det bättre att bada men där sköljs man upp på land så fort det passerar en fortgående flytetyg i sundet.
Här bor man stort men trångt. Stora lägenheter. Stora terrasser. Och grannen 7 meter bort. Men detta är inte Nederländerna så här är insynen begränsad. Det är grilltätt. Barntätt. Chihuahuatätt.
Men bara en djupfryst närbutik. Det är 25 minuters vandring eller 3 busshållplatser till närmaste ICA och 14 busshållplatser till ett utmärkt COOP i Orminge.
Två restauranger. Ett glasscafé.
Serviceindustrin har inte nått Tollare.
Härnäst blir det Stockholm, Dalarö, Stockholm, Bryssel, London, Swansea, Brongest, Cardiff, West Byfleet, London, Reigate, London, Bryssel, Åkersberga, Skarnes, Bryssel, West Byfleet, Basel.
Det började i förrgår. Ett e-mail från flygbolaget om att de ville att jag skulle agera som en hemlig ”quality observer”. Inte berätta för personalen på planet – bara observera och notera .
-”Ler de när de hälsar dig välkommen?”
-”Är det sprickor i säten och bord?”
-”Är toaletten välstädad?”
(Det var den säkert när planet skulle lyfta men damen som sprang in där med jagad blick 2 gånger på 1 1/2 timme var nog skulden till hmmm…. Sprutlackeringen)
Jag tackade ja. Och började leta leenden. Det fanns gott om leenden. Utom hos sprutlackererskan.
Jag småler.
Var jag hemlig Quality Observer?
Det vette fan – för så bra service har jag aldrig fått på nån flygning som BRU-AMS-ARN. På första flyget – flygvärdinnan letar efter en kines som heter Lin. Men det är mig hon letar efter och när hon konstaterat att jag inte är kines så flyttar hon upp mig till business class – som är tom. Det har inte med anti-kineseri att göra. Det har med mig att göra – jag är en Quality Observer.
Nästa flyg var snäppet värre. Aldrig tidigare har jag serverats jordgubbsjuice innan planet rullar iväg. Det sker nu. Jag ler. Flygvärdinnan ler. Vi är nog Quality Observer bägge två. Sedan fyller hon mig med ett bra vitt vin – en pastasallad – kaffe – en dubbel konjak och två Johnny Walker Black Label. Det är ju en två timmars flygning med leenden.
Väl framme i Stockholm blir det tvärstopp. Hotellet där jag bodde för 10 år sedan och där jag somnade och vaknade med Stadshuset i ögat – är nu en byråkratisk klump. Jag antar att hotell som ligger bredvid ett konferenscenter blir till opersonliga järnvägsstationer. Där fungerade inte leenden. (Utom med städpersonalen på våning 11 – Spassiba!!)
Där får man en Negroni när man ber om en Dry Martini.
Men det var nästan roligt, Som om bartendern hade tjuvkikat på mitt Instagram.
Jag går ut i världen.
Jag inte bara letar leenden. Jag delar ut dom. Leendena.
Som en annan drogad solstråle.
Det är fredag. Spanjorerna undrar var man kan ”coger el barco” – jag är snäll Quality Observer och svarar inte med nåt snusk utan hänvisar dom till Gröna Lund hållplatsen på 7ans spårvagn.
Jag är på väg till Gustav Vasa.
Mordiska Nuseet.
Utställningen om nordbor är fullproppad med information. En så bra utställning.
Ulla Winblad har inte bord förrän 14.00. Jag vill husmanskosta. Operakällarens bakficka levererar. Och där är det idel leenden.
Smör ost sill strömming. Herrgårds. Biff Rydberg.
Sen tyar jag inte längre. Mätt. Belåten.
Åhléns. Ler. Hittar en ny doft som passar en Quality Observer.
Det är den sjunde flaskan jag sniffar på. Mellan sniffandena får jag sniffa på kaffebönor för att kunna sniffa vidare. Expediten är nog också en Quality Observer eller så tycker hon jag borde sola mer för jag förlänas ett elegant badlakan, Vi skrattar för jag tror hon menar att jag ska köpa test-flaskan men det menar hon inte utan hon menar märket och då berättar jag om Minja P som trodde den främmande kvinnan i Bryssel som erbjöd en halväten hamburgare – erbjöd den åt henne fast kvinnan syftade på hunden i sällskapet.
-”Nej tack – jag är mätt!”
Men badlakanet kommer till nytta utefter Tollare-stranden dit jag åker i morgon. Kola, Macchu, Picchu och Duman ska skötas under en vecka medan deras ägare reser.
Tollare ja. Tvärs över vattnet från Fisksätra. Det fanns inget tvärs över vattnet från Fisksätra – ja natur förstås – när min syster bodde där i förra seklet.
Jag ska fortsätta vara Quality Observer. Det kan ge fler gratis badlakan.
itsallabouttransparency 