Uncategorized

Nej men det där blev ju Hallmark ….

/ Hans Lind / Leave a comment

… trots att Anne Hathaway skulle stå för kvaliteteten.

Söndag eftermiddag efter all skidåkning och skidskytte och innebandy och bordtennis på SVT.

Trött hund,

Seg jag.

Film på SVT. Och det kan ju inte bli fel med Anne Hathaway.

För vem minns inte hennes 5 minuter i Les Miserables.

Det gav henne en Oscar.

Det gav mig emotioner och blöta ögon på de långa flyg där Les Miserables fanns bland filmlistorna. Och KLM behöll Les Miserables länge. Och mina torra ögon från torra flyg blev blöta.

Och så var hon ju cool och allt det där i Devil Wears Prada.

Men så….

Hallmark

Liksom. Hon är tonårsmamma och går på popkonsert och faller för en popsångare som är ett barn i jämförelse med henne, Fast hon är snyggare.

Och hennes ex har ju fallit för en yngre kvinna _ och det är liksom som det ska. Men när hon faller för en yngre man så ….

Och det är där jag börjar. …

Tänka.

Jag har haft en relation med en som är äldre. Hon var 2 år äldre. Men resten ….. Är jag Anne Hathaway?

Fel.

2 relationer md en som är äldre. Men var det en relation? Hon var ju otrogen mot sin partner och jag var en tonåring som skulle förföras för att jag skulle jama med i hennes världsbild.

Helt ok. Jag hade det bra.

Men åter till åldersskillnad och Anne Hathaway

Hånglet vid torsdagsdansen vid Riddarhyttans folket park tidigt 80_tal. S M var 17. Jag var 24.

Jag skulle nog klara en bikt.

Utan 10 Ave Maria.

Men sen bar det utför.

7 år blev flera år. Det bar utför. Det blev 12 år. Det blev 10 år. Det lugnade ner sig.

Den stora kärleken. Då. Tidigt 2000-tal. Som för ett år sedan sade att jag var en av de 2 som var möjliga stora kärlekar i livet. 14 år mellan oss. 20 år sedan. Jag tvingades lyssna på My Heart Will Go On med Celine Dion och låtsas att det var ju en bra sång. Och där stirrade vi på varandra över restaurangbordet och insåg att tiden hade flytt. Bostadsrätt och sommarstuga och banklån låg mellan oss.

Men sen gifte jag mig. 20 år mellan oss. Inte som Leonardo Dicaprio. Så illa blev det inte.

Jag gav upp. Jag ville inte bli ersättning för den pappa som bleknade bort.

Om nån kallar mig för ”Daddy” så kräver jag foto på deras mamma för att se om jag skulle kunna vara en möjlig daddy.

Over and out,

Där kom hundarna . Tack. Sansat. Belåtet.

Sammanfattning. Ålderskillnad är inte ett problem. Inte för de som är i relationen. Så länge inte en av de två börjar surra om den ”mamma eller pappa de inte haft”.

Och så länge omgivningen inte börjar räkna på fingrarna

Leker brödrafolk ….

/ Hans Lind / Leave a comment

En vecka är avklarad. 11 dagar återstår. Norge.

Landet där det tar tid att handla mat. Jag lyfter ut paketen ur köldförvaring och läser innehållsförteckning för att förstå vad lompa är för limpa (svar; potatisbröd) Och nej Raspeballer är inte en könsorgansklåda.

Men de är förstående på Europris i Skarnes (som borde heta Norgepris) och de låter den långsamme svensken läsa vidare på förpackningarna.

Det har varit dimmigt.

Inget fel på min syn. Men vädret har liksom Stephen King:at sig.

Hunden Bonnie längtar efter sol. På en vecka har vi sett solen 2 gånger.

Katten Helle Sofie struntar i väderleken. Bara hon får tassa ut i markerna och lämna sina tassavtryck.

Helst på bilen.

Idag blev det turism. Om jag letar på Google Maps om vad en turist ska göra i trakterna så är det museer som är öppna under sommaren eller när man ber dem öppna. Det är vandringsleder som nog är igenregnade.

Och så är det kyrkoruinen Nes. Kyrkan med anor från 1100-talet men som en blixt brände upp i mitten på 1800-talet. Men folk gifter sig där. Bröllop i ruinen. Ruinbröllop.

Jag ser fram emot nätterna här. Drömmar. Mina drömmar. Det är något med trakten som gör att jag ser fram emot drömmarna. De är vilda. De är fyllda av sociala aktiviteter. I när och fjärran. Jag gör mål på ett suspekt sätt i en landskamp (bär den italienska backen mot en öppen eldstad och hotar att bränna hans huvud om han inte erkänner att målet var ok).

Jag deltar i en dansuppvisning på en bensinmack. Jag sitter på otaliga konferenser. Mitt liv i en dröm. Ett alternativt liv.

Det händer saker i Norge. Mest i drömmarna.

Och så var det det där med boken som ska skrivas….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”

Folk är snälla.

Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.

Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.

Kanske.

Kanske.

Det finns två olika scenarios för boken;

  1. Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.
Huset med de stängda dörrarna som ska förbli stängda
Husets namn kan översättas till ”askhålet” eller ”den andra sidan”. Ingendera av namnen är lugnande

2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.

Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.

I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.

Mitt liv som bergsbonde …

/ Hans Lind / Leave a comment

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.

This is no ordinary life

/ Hans Lind / Leave a comment

Sitter tillbakalutad. Solen värmer. Det är bara 14C. Men det struntar solen i. Den värmer.

This is no ordinary life.

Sade sjunger i högtalarna. Negroni framför mig.

Då ser jag vad jag inte hör. This is no ordinary love – sjunger hon. Inte ordinary life. Felhörning. Vaxpropp.

Men jag väljer ’no ordinary life’. Passar bäst.

Jag har ätit en 5-rätters lunch. Jag har njutit. Jag valde restaurangen för att en recension gnällde om att restaurangens hund hade kissat nära deras bord.

Jag såg ingen hund. Jag såg god mat. Återvänder på lördag med f d hyresvärd och hans granne.

Jag bor i tre veckor i en främmande familjs hus.

This is no ordinary life.

De lämnar nyckel och instruktioner om pelletspannan och två håriga barn i min vård.

Så ska världen vara.

Som Birgit i Andalusien vars hund och två katter jag ska passa – och olivlunden och huset- i maj.

–”Jag behöver inga referenser. Jag vill bara se ditt ansikte”

Människor som litar på människor.

Kopplingen till litandet är de håriga barnen. Hundarna. De där änglarna som skakat av sig vingarna.

Dog is God spelled backwards.

This is no ordinary life.

”Mina” hundar vaknar före mig. De väcker mig.

Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Äntligen. Jag ser en dam med blågrönt hår. Antingen är hon en relik från punktiden. Eller en mermaid (jag åt för mycket fisk till lunch).

This is no ordinary life.

Främling i främlingars hem.

Hitintills har alla främlingars hem haft den helige graal som behövs. Espressokannan.

Ett måste.

Jag har hittat rätt i mitt letande efter not ordinary life.

Eller för att citera en annan splendid bugger – Hjalmar Gullberg

Efter maj i Sierra Nevada. Ett lugn. Barnen från Mechelen en vecka. Sen 2 eller 3 veckor med bångstyrige Tango ( – I’m not ready with the walk).

Sedan ett lugn. Och utforskande efter fler håriga barn för mitt not ordinary life

Vi leker vid Lek

/ Hans Lind / Leave a comment

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..”

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.

Hundarna tar mig dit jag ändå hade tänkt åka…

/ Hans Lind / Leave a comment
Daisy
Daisy

Utrecht. En av de äldsta städerna i Nederländerna.

Lille. Så nära Belgien man kan komma i Frankrike. Förutom det där kärnkraftsverket Chooz som fransoserna placerade i sin utskjutande del av landet med Belgien på 3 sidor av kärnkrossandet.

Några minuter utanför Utrecht bor italiensk-brittiska familjen med Daisy – labrador som är knappt ett år. Första gången hunden ska lämnas. Oro. Hur kan vi lita på en hundvakt vi inte känner? Hur kommer Daisy att reagera?

Lösning; jag har ju ändå tänkt besöka Utrecht – så jag bokar en 4 dagars vistelse där – och så tar vi en lördagspromenad med Daisy och alla barnen och föräldrarna. Går det bra (det gör det) så återvänder jag till Daisy senare i februari. Och på kuppen får jag se Utrecht i 3 dagar. Inklusive restaurangen med Michelin *.

En annan labrador. 2 1/2 år. I Lille. Men jag vet inte vad hunden heter. Vi ska ha ett video möte i morgon. Labradoren och jag. Och ägarinnan. Går det bra så bokar jag in 2-3 dagar i Lille innan hundväkteriet. Lille har också flera Michelin * restauranger. Och en labrador som äter ”anything and everything”.

Så – februari verkar spikat.

På torsdag ska jag video prata med 2 hundar, 4 katter och en fisk i den andalusiska staden Baza. Det är bara ett tre-dagars väkteri. Men genast börjar jag planera några dagar i Malaga – några dagar i Granada – innan eller efter vaktstunden. Tour d’Andalucia. Det var länge sedan. Jag var väl 21 år då. Vaknade upp utan att kunna andas för någon tryckte en kudde över mitt ansikte – drömde jag – i de judiska kvarteren i Cordoba. Men det var bara för att ett elavbrott stängde av luftkonditioneringen och rummet kokade till. Lärdom; res inte i Andalucia i augusti. Detta är dock i mars – så jag kommer inte att få andningsuppehåll mitt i natten. Eller drömma om kuddkvävning.

I Granada sov jag inte. Jag var bara där under en dag. Uppför backen till Alhambra. Nerför backen till busstationen. Det blir mera nu. Om hundarna, katterna och fisken accepterar mig.

Sedan väntar jag på datum för ett väkteri på norra delen av Mallorca – 2 hundar och 40 karpfiskar i en naturlig damm. Ja hundarna är nog inte i den naturliga dammen – men där är ibland det spansk/svenska paret som vill åka till Sverige.

Skickade också en fråga om vakttjänstgöring i de tyska storskogarna i augusti . Men de är tyskar och svarar därför inte så snabbt på förfrågningar.

***************

Uppdatering.

Adjö Andalucien. Hej Venedig. Eller 1 timmes bussresa från Venedig egentligen. Men nära Conegliano där Isabella Haak uträttar underverk. De tre dagarna med långa bussresor till andalusiska bergen bytte jag ut mot 3 veckor i nordöstra Italien. Belen 10 år och Tommy 1 år väntar medan ägarna åker till Australien. Flyg till Venedig bokat med några dagars drällande före och efter i trakterna.

Lille väntar jag svar på men jag har hört labradoren skälla.

Människor i rörelse

/ Hans Lind / Leave a comment

Vankaren. Han går fram och tillbaka över perrongen. Som om tåget skulle komma fortare. Det gör det inte. Men tågföraren stannar tåget långt från den plats den normalt brukar glida in till. Vankaren får springa. Det är inte mycket som skiljer en vankare från en wanker. Kommatillroförmåga saknas.

Byter tåg. Här träffar jag på prasslaren. En som gräver och gräver i sitt bagage och det prasslar under grävandet. Han reser med en 40 centimeters pingvin. En leksakspingvin.

Kommer fram till den stora flygplatsen. Här kryllar det av köbildare. Mannen med 3 laptops i säkerhetskontrollen. Han packar omständligt upp den ena efter denna andra laptopen. Kön knorrar.

Flygbolaget är snällt. De uppgraderar mig så jag kan sitta och äta ris a la malta i loungen. Den är god tills svettbäraren kommer. Han måste ha sprungit till sitt första flyg för svetten har nu impregnerats i hela hans tillvaro.

Det är nu jag märker att jag gnäller. Anledning; jag har hostat i 2 veckor man jag har haft den underbaraste hunden hos mig – alla skogsvandringar blev till “vi sätter oss på bänken?”

Orken var slut. Febern väste i ryggen. Jag började misstänka att det var hundallergi – ungefär lika vidrigt som om jag skulle drabbas av Negroniallergi. Men näsan rann inte. Men halsen pep. Det är nog astma. Hoppas jag.

Vi får se i oktober när grizzlybjörnen är tillbaka i 4 dagar – piper halsen då? Det får den inte göra. Eller så ger jag fan i det. Det gick ju ändå bra dessa 2 veckor trots låg energi.

Svettbäraren har gått. Det luktar flygplatslounge igen. Planet lyfter om knappa 2 timmar.

Kostymfinnarna har gått. Jag satte mig nära dem för att tjuvlyssna. Men de var tysta. En av dem hade kvar en namnetikett på kavajslaget.

Väskbärerskan är här. Hon som går till matbuffén och plockar för sig av mat och dryck men lämnar inte sina väskor vid bordet. Hon bär med dem överallt. Amerikanska. Hon har väl sett hur det går för Liam Neeson när han reser i Europa

I övrigt – arbete i 4 månader till. Sedan får det vara bra så. Jag behöver ett liv. Et liv långt borta från den svenska regeringens nycker.

När Flax är mer än Flyt

/ Hans Lind / Leave a comment

8 kilometer från Frankrike. Här lär jag mig allt om Flax. Om lin. Flax är alltså namnet för lin. Om växten som gav Flandern all dess rikedom. Tills ryssarna producerade billigare flax (lin).

Jag är i Kortrijk. Eller Courtrai som de franskspråkiga säger. Jag checkar in på hotellet. Får ett rum med utsikt över Grand Place. Ett tomt Grand Place. Ett dött Grand Place. Det finns en död teater tvärs över torget. That’s it. Det ekar tomt.

Jag vandrar.

Floden Leie. Ja floden som gav Kortrijk (Courtrai) dess rikedom. Linet (flax) växte efter flodens stränder. Floden fraktade linet.

Dubbeltornen övervakar handeln.

Men det är nåt om sporrarna. Ett krig. Ett slag. Döda. Men sporrar. Jag går in i kyrkan och där förklaras allt om slaget som ledde till att kyrktaket nu är dekorerat med sporrar.

Det var uppenbarligen ett berömt slag på krigsfältet.

Nog. Mat.

Jag tar mig till Va Et Vient . Vid floden . Och det är 4 timmar av mat. Glädje.

Dagen efter är det persisk middag.

Men före det har jag varit på Flax (lin) museet och sett påvens underkläder.

Det gav många sömnlösa nätter.

Hundarna betalar …..

/ Hans Lind / Leave a comment

….. eller Belgien runt

Konceptet äter enkelt. Jag fyller på känslolagret med att passa andras hundar. Alla perfekta känslomonster. Alla följer ett känslomönster.

Smør

Jättevalp med bestämda vanor. Släpper inte sina leksaker innan han har tömt deras innanmäte. Stjäl sockor. Äter glasspapper.

Unice

Vackra Unice. Snäll som strösocker.

Efty

Bäddar ner sig i min säng. River ner överkast. Stort hjärta. Sprider leksaker över nejden.

Balou

Rädd för bildörrar, kyrkklockor, flygplan, främlingar. Verkliga babysteps behövs för att närma sig Balou.

Bob

Jättebebis som välter omkull en.

Qimo

Envisast av dem alla. Men han är ju en tax.

Kuma

Grizzlybjörnen som kräver visitkort dagen innan man får klappa honom. Stolt halvtysk

Tango

Bångstyrig och god. Bestämmer själv när promenaden är över. Har förkärlek för grekiska restauranger

Bruno

Stor och stark och snäll

Oscar och Henry

Mina trötta lata farbrödrar

Ludwig

Springvillig

Kiba

Letar mat konstant

Ollie och Aiko

Ollie studsar och Aiko ser förvånat på

Konceptet är enkelt. Känslolagring. Ägarna betalar. Jag äter god mat runt i Belgien. Hundarna betalar.

Jag börjar bakifrån.

Turnhout

Det tar 80 minuter att ta sig dit. Och 3 timmar att ta sig därifrån. I alla fall om det är spårreparationer under helgerna. Då blir det Flandern Runt för att ta sig hem.

Staden där invånarna kallas Bink. Staden som har världsherravälde i spelkortsproduktion. 99% av spelkorten tillverkas här. 1 % i Kina. Öbergs i Eskilstuna flyttade sin produktion hit 1999. Så alla som spelar kort har rört vid Turnhout.

Det finns ett spelkortsmuseum

Men det är maten som har lockat mig hit. Högt upp i ett torn huserar Hert. 1 Michelinstjärna. Utsikt. Över kök och över skogarna bort mot Nederländerna.

Det är bra. Det är gott. Det är perfekt. Men lite för stor restaurang .

Hert är ett bra val. En av rätterna var såg god – havsabborre – så jag sade till servitrisen att det borde finnas en tandkräm med den smaken. En timme senare kom chefskocken och undrade varför jag tyckte mig behöva tandkräm efter havsabborren. Vi redde ut missförståndet och det berättades att han hade 2 rottweilers och kände en annan av mina favoritkockar. (Nathan i Nathan i Antwerpen)

Dagen efter besökte jag lillebror – Bink. Det är samma ägare som till Hert men på gatuplanet och inte uppe i tornet.

Men lillebror överträffar storebror. Jag berättar det för huvudkommunen som berättar det till servitrisen som berättar det till sommeliern. De två senare vill att jag bekräftar det. Jag gör det.

Jag som inte gillar ostron gillar nu ostron. Denna var en irländsk – men odlas nu i Belgien – med Wagyu biff (!!!) och belgisk kaviar. Den belgiska kaviaren dyker upp här och var och kallas RBC – det är en fiskodlare i Wallonien som stör störar så de vräker ut sig kaviar … ja RBC.

Det blev en lunch också. Marche17 – vid stora torget. Det är marknadsdag på lördagarna. Mycket nylon och banlon. Blommor. 2 hundtillbehörsstånd. Långsamma bredgående tanter som parkerar sig mitt i vägen och hälsar på varandra med ”Ko Ko”.

Men maten.

En förvånansvärt tom restaurang trots den perfekta maten

Antwerpen.

Nathan

Det är restaurang Nathan som driver mig till Antwerpen. Främst. Men staden är fylld av så mycket annat.

Hundarna har betalat 4 middagar på Nathan – änsålänge. Det är en liten restaurang. Sisådär 32 stolar. Den mest bäst trevliga serveringen tack vare kockens fru Eva. Och maten. Det fanns i en tidigare meny pilgrimsmussla med grape. Och det var det godaste jag nånsin ätit. Fram till det.

Jag fortsätter med mer mat. Om Ath. Kortrijk. Ypres. Namur. Dinant. Mons.

En annan dag.