Vankaren. Han går fram och tillbaka över perrongen. Som om tåget skulle komma fortare. Det gör det inte. Men tågföraren stannar tåget långt från den plats den normalt brukar glida in till. Vankaren får springa. Det är inte mycket som skiljer en vankare från en wanker. Kommatillroförmåga saknas.
Byter tåg. Här träffar jag på prasslaren. En som gräver och gräver i sitt bagage och det prasslar under grävandet. Han reser med en 40 centimeters pingvin. En leksakspingvin.
Kommer fram till den stora flygplatsen. Här kryllar det av köbildare. Mannen med 3 laptops i säkerhetskontrollen. Han packar omständligt upp den ena efter denna andra laptopen. Kön knorrar.
Flygbolaget är snällt. De uppgraderar mig så jag kan sitta och äta ris a la malta i loungen. Den är god tills svettbäraren kommer. Han måste ha sprungit till sitt första flyg för svetten har nu impregnerats i hela hans tillvaro.
Det är nu jag märker att jag gnäller. Anledning; jag har hostat i 2 veckor man jag har haft den underbaraste hunden hos mig – alla skogsvandringar blev till “vi sätter oss på bänken?”
Orken var slut. Febern väste i ryggen. Jag började misstänka att det var hundallergi – ungefär lika vidrigt som om jag skulle drabbas av Negroniallergi. Men näsan rann inte. Men halsen pep. Det är nog astma. Hoppas jag.
Vi får se i oktober när grizzlybjörnen är tillbaka i 4 dagar – piper halsen då? Det får den inte göra. Eller så ger jag fan i det. Det gick ju ändå bra dessa 2 veckor trots låg energi.
Svettbäraren har gått. Det luktar flygplatslounge igen. Planet lyfter om knappa 2 timmar.
Kostymfinnarna har gått. Jag satte mig nära dem för att tjuvlyssna. Men de var tysta. En av dem hade kvar en namnetikett på kavajslaget.
Väskbärerskan är här. Hon som går till matbuffén och plockar för sig av mat och dryck men lämnar inte sina väskor vid bordet. Hon bär med dem överallt. Amerikanska. Hon har väl sett hur det går för Liam Neeson när han reser i Europa
I övrigt – arbete i 4 månader till. Sedan får det vara bra så. Jag behöver ett liv. Et liv långt borta från den svenska regeringens nycker.
Man kan inte vara tungfotad om man gör som jag. Går 17 kilometer på 2 dagar.
4 kyrkor. 1 kloster. 2 museer.
Denna gång klättrande jag inte upp i Bibliotekstornet _ det torn som tyskarna förstört 2 gånger. Jag minns svindeln från förra uppklättringen
Nog med det saliga. Efter klostret. Där finns det plats. Bara två munkar kvar. Men de syns inte till. Skyggmunkar.
2 restauranger. Hedonistisk njutning.
Eed. Ät. Bra restaurangnamn. Ät!
Lite mer finessrikt uppmaning än det som serverades vid ett julbord när Olkamangi IF hade fest – ”Ät nu era grisar så ni spricker!”
Aptitretarna serveras på terassen. Där kan jag skåda in de andra gästerna. Mumlande över champagnen. Nickande nöjt när de ser menyn.
Men sen kommer sällskapet från helvetet. Damerna är självlysande. En i glada blommor. Den andra i illrött och den tredje i det mest oranga som orange kan åstadkomma. Herrarna bullrar med djup bas. Damerna tävlar om vem som bäst kan hästgnäggsskratta.
Som tur är hamnar de vid ett bord så långt från mitt öra man kan komma. Ändå seglar oväsendet med jämna mellanrum över den avlånga lokalen.
Jag fördjupar mig i maten. Den goda maten.
Ett tag kände jag mig som Hannibal Lector Bäst!Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.
Det är såserna. Såserna jag minns. Den perfekta servicen. Och gnäggandet från andra sidan lokalen.
Smakerna sitter kvar under kilometervandringen till hotellet.
Kväll 2 . Zappaz
Restaurangen ligger i öl-riket. Världens mest producerande bryggerikedja härjar här. Stalla Artois, Budweiser, Corona., Allt under denna belgisk-brasilianska jätte. Som självklart kräver fine-dining i öl-riket.
Det visar sig vara en av de trevligare och definitivt en av de bättre middagar jag ätit. Nöjdhetsfaktor hög.
Vaknade upp nöjd dagen efter. Fortfarande nöjd. Hedonism på högvarv.
Men Leuven har annat också – förutom en massa lediga studentlägenheter. Detta är staden där de franskspråkiga eleverna och lärarna motades ut ur staden 1968 av de flamländska. En ny stad byggdes av francofonerna, Nya Leuven.
Här i gamla Leuven släpar man en majstång genom staden den 9 augusti.
Det är nåt med tradition, Nåt som får folk att klä ut sig. Säkert nåt hedonistiskt.
De var mer tungfotade än jag.
Det tar 26 minuter med tåget att komma hem. Det sker strax. Under färden ska jag fundera över vart jag åker nästa helg.
Ath. Har åkt förbi den staden några gånger och tänkt att det där var väl inget. Och så ser jag artikeln om restaurangen med 1 Michelinstjärna som har en lunchmeny för 45 Euro. Så det är bara att åka dit – över dagen. Det tar en knapp timme enkel resa.
Att jag valt att inte åka är 2004. En gasolycka med 24 döda och 120 skadade. Det är vad Ath är känt för. Och så jättarna – en parad med jättefigurer. Men de där jättarna finns ju överallt. Jag har sett dem i Tournai. I Charleroi. Och de finns säkert på andra ställen också.
Charleroi’s jättar.
Jag vet inte riktigt vad de fyller för funktion mer än att se ner på folk.
Men Ath – det är alltså restaurangen Quai No 4 det handlar om. Det är lite slarvigt där inne. Maten är bra. Servicen något hackig. Men det är lunchrusning. Kanske därför som det haltar. Men de har roligt i köket.
Och innan jag åker mätt hem så … ja – vad finns att se.
–Tornet! Säger de.
Letar upp tornet. Som är mer en lada ställd på högkant. Men det är ju tornet.
Och det är gammalt. Gott så. Herr Burbant.
Men så här är Belgien. Det vankas god mat lite här och var. Det vankas resmål inom en knapp timmes tågresa. Med mat.
Ett rejält skutt in i tåget och plats på golvet med njutningsfylld min.
Det är ett test med mersmak. Tågresa i Belgien med grizzlybjörnen Kuma. Ja – hans namn betyder björn på japanska men något helt annat på swahili. Kuma är en regelbunden gäst. Han stannar oftast i minst två veckor eftersom ägarna reser långt bort. Japan på bröllopsresa. Kanada på släktträff.
Testet handlar om att resa med Kuma. Det går så bra så nu är det dags att planera nästa resa när han ska bo hos mig i slutet av augusti. Vart ägarna åker vet jag inte. Förmodligen långt bort.
Ternat. Vi åker till Ternat. Det är bara 20 minuter bort. Vi har ett sikte på ett slott. Kruikenburg.
Vi kliver av tåget. Tar ut riktning mot slottet. Ett äldre par på andra sidan gatan pekar. Ropar. De har också en Eurasian. Fast han är hemma.
Slottet visar sig vara använt som en grundskola. Vi går över vallgraven och ser en skolgård.
Det är fiskeförbud i vallgraven som mer liknar en sjö. Det är förbud mot det mesta.
Det sitter en man och fiskar. Vi går förbi brottslingen och känner oss naturnära.
Ternat Staden med massor av frisörsalonger. Kap-saloon på flamländska. Det låter inte som klippning – det låter som kapning av hår.
Vi letar mat och hittar en lovande italienare. Il Borgo.
Det är mer än lovande. Det är bra. Vi får ett bord med rejäl plats för grizzlybjörnen.
Han får 4 rejäla skivor carpaccio. Jag får en tallrik med carpaccio.
Servitörens flickvän har en Pomeranian. Jag ryser lite. Det är inte den vackraste av hundar. Mer ilsken hårboll. Vi går in på appen Pawshake för att leta hundvakt i närheten åt henne. Det finns 2 dogsitters i trakten. Servitören är evigt tacksam säger han och fyller på en vända till av Amaro di Capo.
Nästa tågresa med grizzlybjörnen ska bli mer än en 20-minuters resa.
Vad visste jag? Vad har skolan lärt mig? Jo – det var arméer i skyttegravar och så användes flygplan för första gången i ett krig – Röde Baronen och så. Och så senapsgas. Det var allt.
Efter en vända till helvetet i Passchendaele – ja det är ju inte ett helvete idag men ett minnesmärke över det som var ett helvete – så vet jag så mycket mer. Tyvärr.
När jag kommer fram till Ypres så förstår jag att där jag bodde de första 3 åren i Bryssel – där var gatorna döpta efter första världskrigets fasor i Flandern.
Ypres är en bra start.
Lagom stad med stort krigsmuseum som förklarar allt som den svenska grundskolan inte klarar av att fördjupa.
Staden dit britterna vallfärdar för att klistra upp vallmo-blommor. Poppies. Poppies överallt. Till och med på ginflaskan.
Tour de Great War. Kriget som skulle ta slut på alla krig. Det gjorde det inte. Dag 2 går jag ner i skyttegravar. Jag går de tre kilometrarna från Passchendaele norrut. De tre kilometrarna där en halv miljon dog eftersom befälhavaren Haig ville att de brittiska styrkorna skulle bryta igenom den tyska linjen. En halv miljon.
Ner i åkrarna. Fast i gyttjan. Först 1917 fick de brittiska soldaterna regnrockar. Fram till det sög deras vadmal upp vatten och gyttja. En hel del soldater drunknade i gyttjan.
Men nu drygt 100 år senare är de tre kilometrarna täckta av instängda villor – här är det fördragna ståldraperiet – frisörsalonger och bönder. Under gyttjan ligger kroppar kvar. Andra kroppar – utan namn – har fått plats på den brittiska krigskyrkogården.
Jag tar bussen tillbaka. De Lijn. Genom byarna – förbi andra krigskyrkogårdar. Andra leriga åkrar. Ner i en skyttegrav.
På kvällen. Mat. Jag måste ju äta. Klei. Och det är ju bra.
Aldrig mera krig. Sade man 1918. Det borde man ha upprepat fler gånger. Tills det fastnade.
Andra omgången. Dags att utöka Tour d’Belgien med att besöka städer för andra gången.
Mechelen är nära. Mechelen är fyllt av upptäckter. Denna gång mat. Mer matplanering än första gången. Michelin-guiden hjälper till.
Någon vecka efter besöket upptäcker jag att Aiko och Ollie bor där. Det var en överraskning.
Men maten.
Tinèlle. 1 stjärna. Men det märkligaste är att jag sitter med ryggen mot en mur 20 meter bort där 8 fångvaktare – sadistiska sådana – från Breendonk sköts ihjäl mot muren 1948.
-”Vi hade inget med det att göra!” Säger hovmästaren. Restaurangen är inhyst i en gammal byggnad som fingerade som sjukhus under århundraden. Bara 100 meter från kasernbyggnaden som under andra världskriget fungerade som ett transitläger för judar och romer som skickades vidare till koncentrationslägren.
Idag är en del av kasernen kvar som museum – medan resten är ombyggt till tjusiga lägenheter …. (!). Hoppas det spökar hos dem som valt att bosätta sig där,
Tvärs över gatan ligger minnena uppmonterade. Alla som passerade transitlägret har en plats här. Man kan följa alla individers historia. Man kan följa Belgien under andra världskriget. Den del av Belgien som kämpade mot tyskarna och den del som definitivt inte kämpade mot tyskarna.
Men tillbaka till maten på Tinèlle. Den är bra men överraskar inte. Stadigt. Välskött. Men lite tråkigt.
Bättre blir det nästa dag. Men först en lunch på Maillard.
Det är en varm dag. Det är en sval restaurang. Tack för det. Här är maten till för att delas förklaras det.
-”Min pojkvän är chef där. Han kommer att överraska dig!”
Och det gör han. På The Chick får man menyn efter att man har ätit. Allt ska vara en överraskning. Och det är det. Restaurangen ligger i biskopens gamla stall. Men den den är rengjord nu.
Det är gott. Så gott så det borde regna stjärnor. Det gör det inte. Inte än. Men snart.
Det är lätt att hitta till herrtoaletten.
Men det är mer än mat och koncentrationsläger i Mechelen. Staden hade dåligt rykte med gängkriminalitet. Men sedan kom en klok borgmästare – utsedd till världens bästa borgmästare 2016 – som hade mer av lovikkavantar än av järnhandskar – men det blev ordning och reda i staden. Fattigområden gjordes attraktiva med subventionerade hyror för medelklassen mot att de var volontärer på fritidsgårdar. Små klasser i skolorna. Inget tjat om skärmar – utan handling med fler lärare. Han var inbjuden till Liberalernas partidagar. Undrar om de lyssnade på vad han sade?
Maneblussers. Så kallas stadens invånare. Och det lokala ölet. Månsläckare. Allt efter fyllot som en natt gick hem och trodde att katedralen brann. Längningskedja med vattenhinkar bildades. Och så gick månen i moln. Och ”branden” var släckt.
Katedralen ja. På eftermiddagarna kan kan stånka sig uppför alla trappor upp i tornet. 514 steg men du stånkar i gott sällskap för här har också Napoleon stånkat sig upp. Egentligen var tornet planerat att bli 167 meter högt – istället för de 97 meter som det är idag. Och tur är väl det att det inte blev högre för basen är bara 3 meter djup.
Så Mechelen. Det blir nog ett tredje besök där. När The Chick har en ny meny. Men det får man ju inte vetas hur den är. Innan man ätit den.
Det har varit en no-go zone. Varför skulle jag vilja åka dit? Hög brottslighet (fördom). Slitet. Kolgruvedamm. Men så hade jag en barvända med en klok finska som fnös när jag sade att jag skulle till Aalst.
-”Vad ska du där och göra? Tråkig stad. Åk till Charleroi. Även om det är slitet idag så kan du se hur välmående det var en gång.”
Så jag åker till Charleroi. Staden som jag mest förknippat med Ryanair och besökare till Bryssel som tror att Brussels South Airport ligger nära Bryssel. Det gör den inte. Den ligger i Charleroi.
Och så allt elände kring Marc Dutroux och kidnappningar och mord på unga flickor. Ett sår som fortfarande skaver i Belgiens historia.
Det är lätt att åka dit. 1 1/2 timme med ett snabbt tågbyte. Det är svårare att komma hem då tågbolaget tycker helger är bra tillfällen för att rusta upp spår.
Det börjar förvirrat – tåget anländer till Charleroi South som också heter Charleroi Central. Men över en kanal och här är staden. Hotellet är helt och rent och de ger en uppgradering till ett rum med chips och juice i minibaren och ett badrum jag kan stöta kula i. Om jag hade haft en kula med mig. Rejäla ytor.
Bredvid hotellet ett splitternytt shoppingcenter – Rive Gauche. Allt blänker men det har lett till att småbutikerna i närheten glänser inte. De är stängda. Antalet plywoodskivor över fönster överträffar vad jag såg i Miami efter en orkan. Det är en sluten stad. Den kungliga staden – Charleroi som fick byta namn från Charnoy till Charleroi för att hedra kund Karl II av Spanien. En 5-åring. Därav Kung Karl i rubriken om det har varit en gåta ända fram till nu.
1968. Den första kvällens restaurang har inte bytt inredning sedan 1968. Bra så. Det är som att sätta sig en tidig upplaga av Allt om Mat och må bra.
Dag 2 avverkar jag två museer på förmiddagen. Och ett stadshus där jag som enda turist får en guidning bland jättefigurer i papiemache och dammigt tyg.
Så är det för övrigt även på Museum 1 och Museum 2. Jag är den enda besökaren. Så vill du vara ensam turist – åk till Charleroi.
Museum 1 är som det ska vara 7-8 salar med tavlor som får fantasin att rusa.
Museum 2 är mer industrilokal med artist som vill säga nåt jag inte förstår.
Lunch på en restaurang med goda – väldigt goda recensioner. Och jo. Välförtjänt. Alltså recensionerna. Om jag är förtjänt den goda maten är en annan historia.
Men sedan tar staden slut. Finns inget mer att se. Slutar räkna plywoodskivorna. Åker hem. På trasiga järnvägsspår. Det tar tid. Det är svett. Det är gamla tåg. Det är straffet för att jag åkte på besök till Kung Karl. Men museum 1 var fantastisk. Och maten.
30 minuter senare slutade jag tänka så. Taxin korsade Donau och på kameravstånd blänkte parlamentet.
-”Beautiful building” sade jag.
-”But bad politicians” svarade taxichauffören.
Det ungerska parlamentet
Och så är det. I parlamentet har regeringspartiet Fidesz egen majoritet. Men inte i Budapest. Och det är i Budapest jag är. Inte Fidesz-stad.
Staden är full av folk som följer viskande människor.
Inget skrik. Inga högtalare. Utan en guide som viskar i en liten mikrofon och skocken följer efter – inte tryckandes mot guiden för att inte missa orden- utan alla har egna hörlurar så de inte missar ett endaste ord. Framsteg? Ja det är lite tystare men grupperna är större och därmed svårare att passera.
Dån över Donau
Nationalgalleriet. I varje sal sitter en äldre dam med lila tröja. Och ler vackert. Så ska museivakter vara. Överallt. Nationalgalleriet tar en förmiddag. Resten av slottet tar en annan förmiddag. De bodde stort de där regenterna – även om det informeras att en av dem som byggde ut slottet bara besökte detta en gång.
-”Hur ska jag kunna korrekturläsa när manuskriptet är osorterat?Idol
Maten. Nja. Det är rustika portioner. Mängd före smak. Jag imponeras mer av inredningarna än av tallrikarna.
Fast denna schnitzel var god Kalle Anka
Handen. St Stephens hand. Ungerns förste kung. Vars hand är en nationalklenod. Och vårdas ömt i basilikan efter att ha färdats runt lite här och var. Men sedan 1945 tillbaka i Ungern.
Handen!
Så nej – jag hamnade inte bland Sverigedemokraters vänner. Jag hamnade bland;
Turister från USA som föredrog franskt vin för ”de visste mer eller mindre var det landet ligger”. Sedan var en av dem väldigt intresserad av första sidan på menyn – ”What are all these food?” Det var möjliga allergier svarade servitören. Hon beställde inte allergierna.
Taxichaufförer som avrundade räkningen generöst uppåt. Yes – taxin i Budapest har dåligt rykte.
Selfiepinnar. Selfiepinnar!!! Jag trodde de var utdöda. Men de lever.
Och så damen på flygplatsen som hade en toalettstolsförhöjare som handbagage
Jag trodde först det var en stödkrage
Detta var mitt andra besök i Ungern. Det första skedde 1981. En annan värld. Tågluff där privata rum hyrdes ut via statliga turistbyrån Ibusz. Där handlade det inte om att välja rum själv utan staten valde. I Budapest hamnade jag hos en familj i en förort. De hade alla städredskap i badrummet. Som inte var ett stort badrum. Jag minns inte så mycket om dem. Det var ett äldre par som höll sig undan när turisten kom in i lägenheten. I Siofok vid Balkan-sjön däremot – där var det expediten på Ibusz själv som valde sig själv som hyresvärdinna. Hon hade en liten stuga i trädgården och det var ett bra boende fast hon förmanade att jag inte fick ha ”midgets” på rummet. Jag tror jag stirrade så mycket på henne – helt oförstående så hon fick upprepa flera gånger att jag inte fick ha ”midgets” på rummet så efter den sista upprepningen förstås jag att hon sade ”mädchen”. Gåtan löst.
”The old-town area of Namur is very charming provided that you are willing to delve deeper than its slightly tough looking exterior.”
Men det var ju en av de bäst skötta stadskärnorna jag har sett. Trots den bullriga festivalen som hade ockuperat varje gathörn med DJs och tillfälliga barer.
Det handlar alltså om staden Namur – Walloniens huvudstad. Och senare om staden som lever trots den blodiga massakern 1914- Dinant.
Och det är tågresan mellan städerna följandes floden Meuse som får mig att tänka på cykel och tält och sakta ta sig fram efter floden. Det är strålande vackra hus som bevakar floden.
Men Namur. Jag börjar med porr. Nej – det är snarare franska kort som konstnären Felicién Rops åstadkom för över 100 år sedan. Rops – en stilig herre som satt på bordeller och målade damer. Och han var kompis med Baudelaire. Pensionärsgruppen tågar mot den erotiska avdelningen.
Jag tittar på Pan -utställningen. Och hoppas att de suktande pensionärerna tågat vidare. Det har de inte. De är på långfingersavstånd från målningarna. Vilt kacklande. Barn däremot rekommenderas att inte besöka detta museum. Hmmm.. så ekivokt var det inte.. Eller så är jag härdad.
Därifrån vidare till det perfekta köket. Eller det var det perfekta köket när det existerade. Nu är det ett museirum. Men ändå det perfekta köket. Resten av museet är knarrande golv och inplastade möbler. Men trivsamt och fryntligt. Jag är enda besökaren – det är ju festival i stan.
Så jag beger mig mot festivalen – som är öronbedövande fast den ska börja först nästa dag. Det är Wallonie -festivalen. Wallonien som Flandern tycker är tärande. Ytliga jag tycker dock folk är betydligt vackrare än flamländarna som ser ut som bonddrängar hela bunten. Jag är ytlig.
Jag äter. Det är ju målet med resor. Brasserie PhilFa – som är lite svår att hitta för festivalen har med sina tält gömt alla restauranger. Men det fungerar . Äter den bästa räkkrocketen nånsin och en väldigt bra cordonbleu. Det tar tid. Men då vet man ju att maten inte kommer från en mikrovågsugn.
Dagen efter gryr. Upp tidigt för att åka kabelbana bort från jordklotet. Upp på Citadellen. Befästningen på berget som vid en attack – en av flera – klarade sig i 3 dagar.
Det är något med sluttningen som inte är tillräckligt brant. Kliver runt. Här kördes rally och MC lopp förr i världen. Under en massa år. Inte längre. Mons och Spa har tagit över gasandet.
Ramler nerför berget. Vill inte svindla med kabelbanan en gång till. Den var svettig. Och tur är det att jag ramlar ner för då hamnar jag på båten. Restaurangbåten. Cote Meuse. Och jag kommer rätt i tid, En halvtimme innan firmafesten – för det går inte fort med en kock och en servitör. Men cevichen är fantastisk. Smaken sitter kvar länge. Ungtuppen är perfekt. Jag rullar nerför landgången.
Nästa museum. Återigen den trevligaste personalen. Kyrkokonst. Tömda kyrkor har samlats här,
På kvällen blir det nästa kyrka. En matkyrka. L’Espiegliere. Matkyrka. Stärkta dukar och smalbenta servitörer. En fantastisk fyrarättersmeny. Med vinpaket. För mycket vin. Glasen fylls på hela tiden.
Dinant. En lördag i Dinant. Först möter jag Charles de Gaulle. Eller hans staty och bro.
Bron där han blev skadad i foten. Skadan som ledde till att hans haltade resten av livet. Jag vet inte om han återvände till Dinant nån gång. Efter skadan.
Tyskarna. Jag vet inte hur tyskar känner när de besöker Dinant. Dinant som var stället för ett av de värsta krigsbrotten under första världskriget. Över 600 civila avrättades för tyskarna fick för sig att det fanns skarpskyttar som sköt från dolda ställen. Inget pekar på att det var så. Staden brändes ner. Citadellet – här finns också ett citadell- var scen för bajonettslagsmål. 1000-tals döda på både franska och tyska sidan. Franska? Jo Belgien ville vara neutrala så de lät fransmännen slåss mot tyskarna. På belgisk mark.
Tanken svindlar. Jag svindlar uppe på citadellet. Går ner – 408 trappsteg. Möter en kvinna som springer upp. Men det är vid de första 25 trappstegen.
Mat. Jag träffar rätt. Les Amourettes. Ett leende när hovmästerskan i gyllene byxor möter mig . Ett lyckomoment när jag ser inredningen . Rött. Rosa. Hej 1973!
Men detta är perfekt. Jag blir kär. I räkorna som plaskar i en gräddsås. I ungtuppen. (Igen) Som plaskar i grädd- champinjonsås. Det är helt brilliant. Och när lille Tango vid bordet bredvid ser mig och vill bli kliad så är lyckan förstärkt. Konjaken hjälper till.
Men var är jag? Vid Leffes källa. Så en vandring till källan. Klostret som nu är ett hotell och museum för Leffe. Värdelöst museum. Inga kopparkar. Bara dataskärmar med fake munkar som pratar på 4 språk. Men man får en öl och ett ölglas för entrépriset. (12 euro).
Tillbaka till Namur. Floden Meuse är fortfarande vacker och husen vid floden är ståtliga.
Namur. Igen. Italienaren vid nästa gatuhörn. Fullträff. Men menyn? Priserna? Det är ju 50% av andra restaurangers priser. Men det stämmer. De har nog inte höjt sina priser sedan de tryckte den omfattande menyn. Och det är bra. Så bra. Och så familjärt. Och alla i personalen är nog släkt med varandra.
Så mat. Mat och museer. Det är mitt liv. Och mellan maten och museerna kommer de förklädda gudarna. Idag kom Henri på besök 3 timmar av energikick.
Och det var bra med Henri . Energi. För senare i eftermiddag så städade jag ur källarförrådet innan stanken kom. I förra veckan upptäckte jag råttbajs i förrådet. Ut med gift. Och där var de – den höggravida stora feta döda råttan. Och en babyråtta som gömt sig i en kartong med julprydnader. Och 4-5 andra babyråttor inne i fällorna. (Plastfyrkanter med gift som är som Hotel California – ”You can never leave”). Meddelade grannarna om att de borde kolla sina förråd också. Det fick fart på en (”jag har hål överallt i min bostad” och en cool inställning från en annan (men de bygger ju om avloppen på två gator i närheten – så självklart flyttar råttorna på sig)
Nu hoppas jag inga råttor kommer på begravningen .
itsallabouttransparency 