ÖstAfrika

Hon kallar mig – “Mattexpert”

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2789Det är jag inte. Mattköpare möjligen.

I vilket fall – alltid ett nöje att besöka Louise Patterssons Tribal Gallery som ligger knappt en kilometer från mitt hem. Damen som under flera år arbetade i Pakistan och Afghanistan och sen började frakta containrar till sin butik som ligger i hennes hem på Loresho Ridge i Nairobi.

Det finns alltid nåt nytt där. Nu senast  har hon varit i Marocko och igår kom den containern. Det ska vankas marockansk frukost nästa söndag och marockansk middag fredagen efter.

 

Jag återvänder ständigt.

Läser jobbansökningar och måste ta en vända i trädgården för att lugna ner mig

/ Hans Lind / 2 Comments

 

iphone15 004

I går var en helgdag – Madaraka day. Dagens klämdag sitter jag hemma framför datorn och går igenom ca 100 ansökningar för en ledig tjänst. Ytterligare ett 100-tal ansökningar har fått svaret att de är diskvalificerade.

Så fort vi annonserar att vi har en ledig tjänst – så ramlar de in; ansökningarna som är kopior av tidigare ansökningar. Ibland har inte ens tjänsten de söker ändrats. Ibland är följebrevet adresserat till någon helt annan.  Så för att undvika copy+paste ansökningarna så ber vi kandidaterna fylla i en ansökningsformulär där de svarar på våra kravspecifikationer. Inget krångelformulär – utan 7 raka frågor som ska ha svar.

Och hälften av ansökningarna har struntat i formuläret. Diskade. Det märkliga är att bara ett fåtal protesterar – och skickar in en komplettering. Max 5%.

Så – vad handlar detta om?

Jo, skickar man 100 ansökningar så kanske man får ett jobb. Mängden ökar möjligheten för lyckad process. Tror man.

Och vad gör jag? Jo, tittar på meriter och erfarenhet – men framförallt på hur mycket energi som har lagts ner på ansökan. Mannen som fyllt i formuläret med “See my CV” i varje ruta kommer inte att kallas till intervju. Kvinnan som kallar oss för “Esteemed company” kommer inte heller att kallas.

Sen undrar jag lite över det där med att beskriva sig själv i tredje person. Men det diskvalificerar inte. Det bara får mig att höja ena ögonbrynet.

Om man tittar på antalet studenter som utexamineras från universiteten i Kenya – och antalet  tjänster med kontrakt som skapas  – så är det bara 20% av de studerande som kan få kontraktsanställningar. Därav fenomenet med “sök allt som rör sig“.

Jag svarar alla som diskvalificeras – försöker förklara var bristen i deras ansökan finns. Jag svarar alla som skickar samma ansökan till 10 adressater – försöker säga att det nog inte är så smart. Jag svara alla som missar sista ansökningsdag – och som samtidigt säger att de är noggranna och aldrig missar en deadline. För det gör de ju.

Men jag njuter också av alla välformulerade ansökningar.

Nästan självständig

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2765När jag lämnar kontoret frågar jag ;- “Vad är det jag ska fira i morgon? Är det självständighet – men den firas väl i December?”

Jag får inget riktigt svar. Lite skratt. Madaraka Day 1 juni. Helgdag. I Kenya.

Jo –  självstyre är vad som firas idag. Och självständighet 12 December. Kenya blev republik 12 december 1963 men självstyre från britterna kom först 6 månader senare – 1 juni 1964.

Då vet jag vad jag fira idag. Självstyre.

Grattis Kenya.

Under tiden väntar Sverige på SCBs stora väljarundersökning. Hur går det för moderaterna? Men Novus undersökning idag som handlar om vilka partier som borde sitta i regering –  C och M med 47% vardera. Men 27% tycker att SD borde sitta i en regering. Det är väl de 18% som vill rösta på SD om det vore val och så en del moderater. Men ändå – alltså var fjärde svensk tycker att SD borde vara med och regera. Så långt har normaliseringen av det partiet gått. “Ett parti som alla andra” – knappast.

^^^^^^^

Tillägg; Kinberg Batra blir kvar. 18.1% i SCB mätningen. Björklund haltar mer i sin position. Knappast så han kan vara lugn med sitt självstyre. Och MP 4,5% – mitt råd; peta Fridolin och stärk Lövins position.

Upprörda studenter och kontakttäta villaägare

/ Hans Lind / Leave a comment

 

18766403_10155437509439515_2218372092565173657_o

Förhandla? Nej.

Ut på gatan. Stenkastning.
Så fort studenterna upprörs över något – ja man kan ju bli upprörd över höjda studieavgifter  – så vankas det smärre krig. Stenkastning mot passerande bilar  (som om det var bilisterna som höjt studieavgifterna).

Då och då kommer varningar om gator man inte ska köra på för att studenterna är ute och härjar. Strömavbrott på campus – vad gör man? Jo ut på gatan och kasta stenar.

Och det kan ju verka märkligt. Precis som ockupationerna av motorvägar i Peru när man vill förhandla.

Men det är inte så märkligt egentligen. Att vilja förhandla kräver en motpart som är beredd att förhandla. Saknas det  – så ut på gatorna.

I mitt bostadsområde planerades förra julen ett shoppingcenter på skyddad mark. Grävarbeten påbörjades och det blev snabb mobilisering. Inte så att grannarna rusade ut på gatan och började kasta stenar. Nej, det behövde de inte göra. I stället tog man reda på vem som kände vem som man skulle kunna påverka att stoppa det illegala bygget. Mycket riktigt stoppades det och den lokale polischefen som hade gett tillstånd – trots att han inte borde ha kunnat göra det – förflyttades till en ny tjänst i ödemarken.

Så de som har kontakter kan förhandla – kan påverka. Men de som inte bjuds in till ett förhandlingsbord – de ockuperar, de bränner, de kastar sten.

Annat var det under min studenttid. Vi sittstrejkade.

 

*********

Tillägg; och idag är det en politiker som kandiderar till parlamentet i Kenya som har .. just det – ockuperat en sträcka av motorvägen.

Fräscht.

 

Om rädslan för plåtdörrar och svarta ryggsäckar

/ Hans Lind / 1 Comment

temporary

-”Vad skulle kunna trigga igång dig?” frågar kristerapeuten.
-”Plåtdörrar och svarta ryggsäckar…”
Det är nästan ett år sedan. En liten enrumslägenhet i Sibirien. Jag har spillt kaffe på min t-shirt. Jag kom för tidigt. Terapeuten var på väg från Arlanda. Jag går 20 steg neråt och 20 steg tillbaka. Om  och om igen. Dricker kaffe under tiden. Det borde jag inte ha gjort.
Jag var 16 år. Det är håltimme efter lunch. Jag har min måndagsrutin. Vandring till torget. Köper en hamburgare med frites och räksallad. Bär med mig påsen till studentrummet. Ligger det på Filpusbacken? Är det min adress? Jag minns inte.
Påsen värmer handen. En stund. Väl hemma är påsen sval. Hamburgaren kall och fritesen är blöt. Endast räksalladen behåller sin konsistens och kyla. Men det är mer morötter än räkor i salladen.
Vandringen är mer än 20 steg. Men jag minns hamburgarpromenaden. Jag vet inte varför. För att det är en rutin?
Plåtdörrar och svarta ryggsäckar är inte en rutin. Det är motsatsen. När plåtdörren öppnades – kom de. Oftast 3 stycken. Någon enstaka gång 5. De var aldrig mer än 5. De hade korta käppar. Käppar de slog med. Första gången för att skrämmas. Andra gången för att jag inte hade bankkort på mig. Tredje gången för att de trodde att jag hade gömt bankkorten i bilen. Fjärde gången för att jag sade att det fick vara nog med att ringa vänner och be dem skicka pengar.
Jag tror inte att det var fler än 4 gånger. Men jag vet inte.
Men jag vet – och minns – stryptagen. Två gånger. Jag försökte bända upp fingrarna som klämde. Det gick inte. Men så släppte greppet. Även andra gången. Den gången som jag trodde var den sista. Jag gav upp – slutade andas. Eller försöka andas. Jag kände bara lukten av händerna som ströp mig. Som gav upp. Efter det att jag hade gett upp. Och jag kunde andas igen.
Ryggsäcken. Stor. Tung. Det är då jag ger upp. Igen. Svart plastsäck. Det är säkert en svart plastsäck där inne. Något att svepa in min kropp i. Tror jag. Men jag vet inte. Jag vet inget. Inget om det som ska hända. Men jag ger upp. Jag tycker mig ha haft ett bra liv.
Jag minns de tre änkorna i Guatemala. Kriget hade dödat deras män. Skörden hade slagit slint 3 år i rad.
-”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” är min tafatta fråga.
-”Det räcker med att du har korsat ett hav för att komma och lyssna på oss….”
Det svaret lärde mig mycket.
Skillnaden mellan det man vill göra och det man kan göra. Att vara lugn i att inte kunna göra allt.
Som att med egen kraft ta mig ut ur det där rummet med plåtdörren.
Det är ett rum med en säng med syntetöverkast. Lila syntetgardiner. Ett -eller två? – bildäck mot väggen. Kvinno- och barnkläder.
Det är ingen kvinna eller något barn i rummet. Det är jag och ibland 3 ibland 5 kidnappare i rummet.
Alla kommer att förstå om jag inte överlever. Utom min hund. Som inte kommer att förstå varför jag försvann.
-”När du pratar om din hund blir du varm och ler…” säger terapeuten.
Men det är inte en plastsäck i ryggsäcken. Det är skurtrasor och rengöringsmedel. Golvet ska skuras. Mitt blod ska bort. Jag får en flaska vatten. Jag instrueras att göra övningar. Lyfta på benen. Ett i taget.
-”Inga inre skador!” säger han som påstår sig ha studerat medicin.
Jag har tittat på golvets kakelplattor i flera timmar. Det är vita plattor med röda blomslingor. Och blodfläckar. Mitt blod. Jag reser mig upp. Vänster ben lyder inte. Jag lyfter det med bägge händer. Blodet börjar cirkulera.
Jag leds ut ur rummet. Ner i en soffa. Ett litet vardagsrum. Det är nyheter på tv. En man i västra Kenya har byggt en traktor. Den ser inte ut att fungera.
En hink med vatten. Min telefon släpps ner där.
Ska jag klara mig hel ur det här? Jag börjar våga tänka tanken.
Det är fotboll på tv:n.
-”Klarar du av att köra?”
Jag klarar mig utan deras omtanke.
Jag har slutat ge upp. Jag har ett liv kvar. Jag släpps iväg. Jag kör hem. Jag lever.
Det har gått exakt ett år. Skadorna har läkt. Nästan. Bara höger ringfinger spretar. Jag kan inte knyta handen. Varför behöver man egentligen knyta händer? Jag ska inte slåss.
Dessutom är jag vänsterhänt.
Men jag är fortfarande rädd för plåtdörrar och svarta ryggsäckar.
Det är idag på dagen ett år sedan den rädslan uppstod.

 

*********

Tillägg; 2 månader senare står jag med ett glas vin i vänster hand. Den högra handen “pryds” av en stödskena. Det är fest. Det är minnen. Tills frågan om skenan kommer. Jag tvekar. Detta är något ensamt. Inget att skrämma upp folk med. Många känner någon som känner någon. Eller har hört om någon.

Och så visar det sig att frågeställerskan själv varit med om samma. Fast med pistolhot. Och berättar om en till. Och nu är det inte ‘någon som känner någon som hört talas om någon’. Nu är det 2 som jag känner. Väldigt väl. Och jag har inte haft den minsta aning.

Varför ska man kunna berätta om sin senaste safari? Om sin skogspromenad? Men inte om timmarna som lärde mig älska livet? Mer.

Tystnad. Förstör.

Rapport från en hotellfrukost

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2536Det mumlas. Tuggas. Glids runt. Lite högmässa innan pastorn har klivit in i kyrkan.

Men så kommer det amerikanska paret. Deras samtal blir offentligt. Högt. Väldigt högt.

Här kommer min teori. Dagisgenerationen har vuxit upp. De där som lärde sig att skrika för att höras. Det behövde man inte göra i den lilla familjen men i en dagisgrupp höjs rösten. De har nu vuxit upp – de som var på dagis utan pedagogik – utan “lek nu med varandra barn!”.

Innan tabletterna fick barnen att böja nacken. Innan man ur och skurade i en skog där de fyra väggarna och taket inte ekar tillbaka rösterna som höjs i en alltmer crescerande nivå.

De är sådär 35-40 år. Den skrikiga dagisgenerationen. De som inte lärde sig att man i ett oväsen också – eller framförallt – kan sänka rösten ett tonläge så man hörs under oväsendet. Inte höja rösten så man bidrar till ännu mer berulho.

Komplettering~ Ankie i Skaraborgs län påpekar att även de som säkerligen aldrig sett ett dagis inifrån som barn kan vara väldigt högljudda. Just det ja. Men så har vi ju grundskolan där en del klassrum kan ha upp till 90 barn. Högröstträning.

Och så fyllde Europa år… och jag mötte den jag röstade på i EU valet

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_2505Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.

Men annars kom jag 30 minuter för tidigt. Trafiken var inte ett helvete. Det flöt. Men den tidiga ankomsten gjorde att jag kunde pumpa EU tjänstemän på varför flera afrikanska stater inte är så pigga på att teckna ekonomiska avtal med EU. Bekymmer för EU men de afrikanska staterna undrar vad de har att vinna på avtal….

Just det. (Jag är fortfarande mitt inne i läsandet om EUs avtal med sina forna kolonier)

Och sen hittade jag en dam från Södra Sudan som arbetar med World Wildlife Foundation. Och vi kunde prata om elefanter versus bönder. Och hon kände till chili-metoden som gör att elefanter inte äter majsskörden. Plantera chili runt majsen. En elefant har nån gång ätit en chilibuske och har genast meddelat alla andra elefanter att vända om när de ser en chilibuske.

Samma sak gör de idag i Uganda för att bergsgorillorna  inte ska äta upp bananer. Odlas chili, té och kaffe utanför bananodlingarna så håller sig gorillorna borta.

Och sen fick jag syn på henne som jag röstade på i senaste Europaparlamentsvalet. Soraya Post.

IMG_2509En selfie? Jag har röstat på dig!

-Ja tack.

Och dessutom glad över att hon träffat Martha Karua – den kenyanska politiker jag skulle rösta på om jag fick rösta i Kenya.

Ja just ja. Med damen från Södra Sudan kunde vi skratta åt att hon  hade svårt att bli registrerad inför folkomröstningen för självständighet för Södra Sudan – medan jag blev registrerad mot min vilja. Myndigheten påstod att jag var son till en man som är 3 år yngre än jag….

Nu ska Soraya Post till Tanzania – där hon ska få en briefing om det projekt vi driver där …. fler kvinnor och ungdomar in i politiken!

Efter Soraya hörde jag helt plötsligt peruansk spanska pratas. Attack! Och nu ska vi laga peruansk mat tillsammans – för det är mat som förenar peruaner. Och jag har ju flera förpackningar Salsa Huancaina och Aji de Gallina hemma. Så in i det Kenyanska Peru-träsket.

Reseresår och Macron

/ Hans Lind / Leave a comment

IphomneMaurit 103Jag mätte mina klimatavtryck för 2016. Det var klart färre resor än 2015. 2 gånger till Uganda. 2 gånger till Tanzania. 3 gånger till Sverige. Och så några semesterresor – långhelger i Berlin, Barcelona, Paris och Dubai. Och Lissabon.  Och 2 resor till Machakos. 75 kilometer enkel resa. Så visst reser jag. För mycket. Men sedan 29 maj 2016 behöver jag lämna Kenya då och då. För att andas. Fritt.

Nästa helg bär det av till Ramallah. Första resan dit sedan 2004. Helgen efter bär det av till ett nytt land – Marocco. 7 ministrar och jag ska sitta i en panel och resonera om vad som borde komma efter EU-ACP Cotonou överenskommelsen när den upphör 2020. Vilket innebär att jag nu läser på för fullt om överenskommelsen.

I övrigt har sockret och mjölet blivit dyrt i Kenya. Likaså mjölk och smör.

I mitt Twitterflöde ser jag två reaktioner på valet av Emmanuel Macron som nästa president i Frankrike.

I Sverige> har alla partier utom SD och VP och FI kännt sig manade att tycka att de är väldigt nära Macrons politik. Så samlingsregering borde ju inte vara ett problem – det är ju bara att be Macron kalla till ett möte i Stockholm så kommer alla från KD – M – CP- L och Soc att komma rusandes.

I Peru > handlar diskussionen om huruvida Macron är snyggare än Trudeau.

Eftermiddagsensamheten på en flygplats

/ Hans Lind / Leave a comment

imageDet susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.

Ett ensamt plan väntar på sin avgång.

Det är absolut stilla. Inte som  tidiga morgnar eller sena kvällar.

-“Är du diplomat?” Frågar passkontrollanten, men enas med mig om att jag inte ser ut som en diplomat.

20-talet personer med IOM påsar vandrar vilset runt. De ska till Kanada. Lycka till, tänker jag. Kanada är nog bra att komma till som flykting. Alla har nya skor. Eller väldigt välvårdade skor.

För övrigt händer det inte så mycket.

På en flygplats någonstans en eftermiddag.

Finns våren i Paris? – dag 1

/ Hans Lind / 4 Comments

IMG_0618Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?

Det gör det.

Taxin kommer sin vana trogen 20 minuter för tidigt. Chauffören Peter ville nog sova en stund. Han väcks upp av en ilsket skällande hund och jag får själv packa in resväskan. Peter kliver inte ut ur taxin.

Det är blött ute. Mörkt. Enstaka skuggor rör sig efter vägkanten. Det normala “köra 15t meter – stanna – köra 15 meter stanna” byts ut till en tjurrusning genom en tom stad. Endast kroghemvändarna är ute. Vinglandes. Till fots och till bils.

En olycka, En mosad front på en bil.

-“Man ska akta dig för Langata road så  här dags!” Säger Peter. Det är där krogarna och en alldeles för rak väg finns. Fyllona får upp farten och helt plötsligt är det en kurva.

Flygplatsen. Morgontrötta människor hukar sig bakom sina halsdukar. Väskinplastarna ropar glatt – “Hello boss!” . Jag plastar in resväskan – det kan tyckas onödigt men det försvinner -stjäls en hel del ur resväskorna. Flera Facebooktrådar är fyllda av berättelsen om en dam som blev av med sin mormors 19 kilo tunga persiska matta.

Passkontrollanten som jag var rörlig för är ett enda stort leende. Mitt arbetstillstånd har gått ut – väntar på beslut om förlängning. Mitt specialtillstånd är ju inte registrerat i datasystemet – bara  med en stämpel i passet. Jag är legalt i landet men att hitta den stämpeln i ett överfyllt pass är inte lätt, Men det är bara ett stort leende.

imageFörsenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.

Men inte idag.

Tror jag.