Bryssel

Generalstrejk…

/ Hans Lind / Leave a comment

… emot försämrade villkor för anställning och pensioner och löner. Tror man. För förslagen har dryftats i över ett halvår utan resultat. Det belgiska valet slutade med att ingen egen majoritet kunde bilda regering utan det dryftas och förhandlas och enas och oenas och inget resultat än.

Kungen har gett frist till 31a januari. Sedan får någon annan än Bart de Wever från NVA – största partiet – försöka få till en fungerande koalition. Kruxet är att han tidigare arbetat för – och kanske fortfarande – för ett självständigt Flandern och ska nu försöka styra landet med walloner som vet om hans inriktning,

I väntan på en regering
Belgisk politik är som ett avsnitt av Hotell Romantik på SVT…..

Flandern ja. Bokar ett bord på en lovande restaurang i Antwerpen för torsdag kväll. Deras hemsida är på två språk i detta trespråkiga land (flamländska, franska och tyska). Men språken de väljer är …… flamländska och …..engelska! Separatister !

Jag fick inte rösta i parlamentsvalet i Belgien – så jag är inte skyldig till den politiska röran. Däremot fick jag rösta till Europaparlamentet. Belgaren jag röstade på … förlåt flamländaren … blev inte invald.

Jag fick också rösta i kommunalvalet och valde då att personrösta på ägaren till favoritrestaurangen i grannskapet. Kan han sköta en sån bra restaurang och dessutom ha en väluppfostrad hund – Lola – så kan han säkert sköta en kommun också. Han blev invald. Flamländare.

Min kommun ligger längst ut till vänster av Bryssel – och det gör att det flamländskas mycket här. Om det är bra eller dåligt idag vet jag inte. Däremot var det illa här i början av 40-talet. Tyskarna lät meddela att kommunerna borde stämpla judars id-kort med ordet ”jude”. Alla kommuner i stor-Bryssel sade ”nej!”. Utom en. Min kommun. Jette.

Och går man på minnesmuseet i Mechelen och ser var man gömde judar, socialister, kommunister och andra som tyskarna jagade – så ser man gömställen i Wallonien – och bara några få i Flandern.

Ibland är det bra att inte förstå vare sig franska eller flamländska. Då kan jag gå runt och le och tro att allt är bra i min omgivning,

Nej – Olle Ljungström vann inte schlagerfestivalen med Kaffe och en cigarett …

/ Hans Lind / Leave a comment

Men det är en bra sång. Jakten på att bevisa att han inte vann skedde runt 4-tiden i morse.

Det finns två skäl till denna jakt;

1- Andrew Waldens sommarprat om drömmar

2. Den 3 1/2 timmar långa middagen i går kväll.

Restaurant Barge – krogen med en Michelin stjärna och som kör lokalproducerat och som ligger i det som var en ölbar när jag bodde i faggorna,

Vi är vid området där alla gator heter nåt som påminner en om första världskrigets fasor. Här bodde jag 2019-2022 uppe i ett loft på sådär 200 kvm med en 45 kvm takterass och hiss rakt in i lägenheten. Gatan utanför var inte lika fin – det var drugs and sex men ingen rock’n’roll. 3 hotell inom 200 meter som hyrde ut rum för 30 minuter i taget. Damer av obestämt kön som tuggade frön och spottade ut skalen på trottoaren. Herrar som bevakade damernas inkomster.

Men middagen handlar om lägenheten. Dagen innan hade ägaren sålt bostaden – så det ska vi fira. Med middag på det som var ölbar och nu lokalproducerad fingerfärdig mat.

Vi var kollegor för nästan 20 år sedan. I Bryssel. Barns rätt. Och när jag flyttade till Etiopien 2006 så skedde avskedsfesten i lägenheten. 12 år senare när jag skulle flytta till Bryssel igen – kom erbjudandet om att hyra bostaden. Gärna.

Vi är bägge pensionärer – vilket gör att det mesta av pratet till maten handlar om att minnas vad folk heter. Förnamnen var lättare att minnas än efternamnen.

Men maten som gav Olle Ljungström jakten.

Sardin med sjögräs.
Rödbeta. Svarta oliver. Comte-ost
En perfekt ceviche-liknande guldbrax med rädisa och kvanne
Zucchini med ricotta. Lite mycket mejerismak
Tillbaka till perfektionens – Havsabborre med sallad.
Hummer med kimchi -här blev det för mycket av smakblandningar. Och vinet – hmm.. köp inte Badaling de la Iglesia Garcia från Sicilien. Det smakade avslaget öl.
Lamm med aubergine. Himmelrike på en tallrik.
Sorbet – mozzarella med hallon.
Körsbär! Bra avslutning
Och så lite nougat, macaron och annat sött.

Jo. En bra restaurang. Ett bra möte. Och duggregn mot hunden som blev hjärtansglad för att jag inte var försvunnen. Vi gick en midnattsvandring bland Laekens tomma gator. En av oss morrade åt en annan nattvandrare.

Och så sova. Och drömmen blev lång. En sån där mätt-i- magen sömn som gav en novell.

Jag var ljudtekniker (!) i den svenska schlagerfestivalfinalen. Det dundrade och applåderades och sedan sjön Olle Ljungström Kaffe och en cigarett – och publiken buade. Det var nog för det inte dundrade och rimmade och tonartshöjdades. Men han vann.

-”Men det där är ju inte en ny sång? Den skrev du ju för en massa år sedan?” – sade jag till Olle.

-”Stämmer inte – jag skrev den för 14 dagar sedan!”

Jag åkte hem och började leta bland alla CD-skivor för att bevisa att sången var betydligt äldre än 14 dagar. Han hade ju dessutom sagt att Iggy Pop och Loui Reed hade gillat sången och åtminstone Lou Reed är ju redan död.

Men jag hittade inte CD-skivan med sången. Så jag började leta efter ursprungsåret på nätet men hur jag än bar mig åt så blev Kaffe och en cigarett felstavat – så jag kom ingenstans. Inte ens när jag plötsligt befann mig i USA på nåt som förmodligen var en orgie där det erbjöds både erotiska gnidningar och förlustelser – men jag ville inte. Jag var fast besluten att söka bevis för att Kaffe och en cigarett inte var en ny sång.

Jag misstänker hummern. Den lämnade en alldeles för kraftig hummersmak i munnen. Det var nog det jag kämpade mot när jag jagade i sömnen.

Hundarna betalar maten. Så brukar det heta. Men så var det inte nu. Nu var det försäkringen som betalade maten. När jag flyttade från loft-lägenheten så bytte jag hemförsäkring till nya bostaden. Men det missade banken – så under två och ett halvt år betalade jag hemförsäkring för 2 bostäder …. Men när jag upptäckte det så tog det 2 veckor och så var pengarna återbetalda. Så försäkringen betalade maten.

Nästa gång hundar betalar maten är när jag om 2 veckor återvänder till Nathan i Antwerpen. Favoriten. De har en ny meny,

Vulgärt eller bulgärt?

/ Hans Lind / Leave a comment

Detta är en av världens största kyrkor. Basilikan i Koekelberg. Den märkliga kyrkan som har en lokal för en kortspelarklubb. Och en restaurang men jag tror – hoppas – den är stängd nu. Och det lilla museet för de ”Svarta Systrarna” – ett museum som bara är öppet 2 timmar varje onsdag.

Nu har de släppt in Dian Kostov från Bulgarien – ikonmålare med en dröm att dekorera en kyrka även från utsidan. Det blev sådär ….

Men det är bättre på insidan. Men först upp 57 meter. Taket. Utsikt. Heimat

Sedan ner till utställningen. Och det är förmaningar och 10 budord och vem är du och vad vill du och bär din törnekrona och mer av dåligt samvete för att bre för mycket Philadelphia cheese cream på frukostbrödet och vara glad för att Turkiet och Tyskland är utslagna från fotbolls-EM.

Och så duvorna. Duvorna som översvämmat kyrkan.

Budorden hittar mig. Törnekransen likaså.

Detta är inte en kyrka där jag tänder ljus för döda. Det är en järnvägsstation med förmaningar

-”Lever du?”

/ Hans Lind / Leave a comment

Frågan på Messenger i går kväll när jag bänkat mig framför fotbollen (på TV) förvånar mig. Inte för att jag kan läsa den för då lever jag ju. Men varför skulle jag inte leva? In på Svt.se innan jag svarar och förstår då frågan.

Sen kommer det fråga efter fråga efter fråga. Det är väl bra att folk bryr sig. Väldigt bra. Men tanken går vidare – folk långt borta från mig vet mer om det som händer runt mig än jag som lever mitt i det runda.

Gårdagen blev märklig. Prat on-line med språkkompisen i Kristianstad. Strax efter skotten. Sedan ut med taxen. Mörka gator. Men trygga gator. Utan att veta att mördaren var i faggorna – hans flyktväg från mordplatsen var i riktning västerut. Jag bor västerut. Hem. Fotboll. Sverige spelade fantastiskt bra. Gyokeres mål fick t o m den belgiska taxägarinnan att skicka beundran från Malaga. Sedan började frågorna. Och fotbollen – trots att den var rent fantastisk – fick bara ett halvt öga. Resten av kvällen var jag klistrad till telefon och tv och förklarande meddelanden från taxägarinnan. Kort sömn. Ut på morgonen med taxen. Mördaren på fri fot. Ut på gatan. Där kommer 2 stabila poliser. Trygghet. Men sedan ser jag att de har varit och handlat frukostbröd. Men parken är stängd. Inte på grund av terror utan för att de fallna löven ska rensas med diverse löv-sugar. Lugn. Det normala inkliver. Vi må ha en terrorist som är nånstans i staden men de torra löven ska bort.

Oro från Sverige.

Det är inte första gången. När jag 1990 flyttade till Mexiko så meddelade min mor med riktning ”du ska ha dåligt samvete” – att min far nu börjat titta på alla nyheter. Men det hände väl inget särskilt då som skulle kunna få folk i Sverige att skicka ett fax med frågan – ”Lever du?” Då fanns inte Messenger eller e-mail.

Men en dag i Nairobi hade en bomb smällt på en marknad. Sådär en 10 kilometer från mig. Jag hörde ingen smäll men telefonen började plinga från Sverige – ”Lever du?” På det sättet lärde jag mig att en bomb hade smällt på marknaden. En marknad jag bara kört förbi nån gång.

En gryning i Lima, Peru plingade det till i mobilen. -”Don’t go to the beach. There’s a tsunamiwarning!” Nu var klockan 0400 på morgonen och jag hade inte tänkt mig gå ner till stranden. Jag hade inte ens vaknat av jordbävningen.

Jag tycker jag hänger med vad som händer. Men mer fokus på det som händer i Sverige. Inte på det som händer nära mig var jag än bott. Min förklaring; i Sverige sprids nyheter snabbt. Media har mer resurser än media i Mexiko, Nicaragua, Peru, Angola, Etiopien, Södra Sudan eller Kenya. Men Belgien då ? Jo här sprids nyheter lite för snabbt till och med – men sen är det ju det där med min dåliga integrering när jag inte behärskar vare mig franska eller flamländska.

Sedan 1990 har jag bott till och från utanför Sverige och sedan 2005 definitivt. En utvandrare. I en bubbla som känns säker men som punkteras då och då av oros-frågor. I det stora hela har det gått bra. Fast jag sprider oro för andra- för de vet inte om jag är en del av rubriken. Men jag kan lugna dem. Uppkopplad 24 timmar för att inte låta folk sitta i orosfyllda väntrum. Och när det verkligen hade behövt vara oroliga – som 2007 – 2008 i Kenya då har jag sett till att kasta ur mig så mycket information som möjligt när jag satt inlåst i mitt hem och inte gick ut på flera dagar.

Sen är det ju en händelse som inte ledde till någon rubrik men som var det svåraste jag varit med om. Men det är en annan historia. Som jag överlevde.

Veckorna med Tango

/ Hans Lind / 2 Comments

Bosatt i nästan 3 veckor i främlingars hem. Tango är inte längre en främling. Vi har genomskådat varandra.

Det är ett grannskap med en t-banestation och en spårvagnshållplats. En förvånansvärt bra kinesrestaurang där kunderna stannar kvar länge vid kassan och pratar på som om de inte hade tillgång till Facebook. En väldigt bra grek där Tango är väldigt välkommen – så välkommen så han lägger sig på gatan för att markera att han vill in på restaurangen.

Och så stället som jag inte vet vad det heter. Det står “Le Regent” på markisen men på licensen som är uppklistrad i fönstret står det “Jardins de Babylon”. Jag hoppas att det är det senare namnet som är det riktiga.

På morgonpromenaden ska Tango in på baren fast den är stängd. På lunchen ska han in – på kvällspromenaden likaså. Det är något med ägarinnan som han gillar. Vi kan inte lämna baren utan att han ska hälsa på henne. Ägaren struntar han i – men de andra stamgästerna får sina hälsningar; den vildvuxne engelsmannen, den tjocke labradorägaren. Barnfamiljen från porten bredvid.

Grannskapet har två finparker och två fulparker. I ena fulparken – Prinsessan Clementines park – samlas a-laget. Och metarna. Metarna! De sitter mitt i stan och fiskar. Bröd på metkroken. Jag har inte sett nån fisk komma upp än. Men på morgonen hukar sig parkbänkarna bakom allt skräp. Likadant är det i andra fulparken – Leopold Square – där har kråkorna och råttorna fest på allt som slängts fastän varje parkbänk har en sopkorg bredvid.

I finparkerna på andra sidan genomfartsleden – där är det inte ett apelsinskal i sikte. Där frodas blommorna och träden och den afrikanske mannen som pratskriker i sin mobil 2 eftermiddagar i rad.

Och så parkernas park. Parc Laeken. Massiva ytor. Där får man livsrum. Dit vill Tango gå vid varje promenad. Men jag vet hur det blir. Han vill inte lämna den parken.Lägger sig ner med benen utspretade åt alla håll för att förankra sig i parken. Dragkamp. Tjurskallighet. Två tjurskalliga.

Nu är dagarna med Tango över. Kl 2100 sisådär kommer den semestrande familjen hem från Frankrike. Om 2 veckor kommer nästa hund – Kuma – för sin fjärde vistelse hos mig. På lördag träffar jag labradoren Kiba – som är inbokad över julhelgen. Och så ska jag träffa border collien Henri vars ägare renoverar sitt nyinköpta hus och behöver nån som tar hand om Henri några timmar då och då. Och så ska jag ju till Essex för att ta hand om Oscar och Henry.

Mitt liv som CrazyDogMan

*******

Det blev ett RomCom avsked. Där stod jag på spårvagnshållplatsen i ösregn. Och vem kommer springande för ett sista avsked……

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

Gnällspikens dag

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig”

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?

Vid 64 års ålder köper jag min första tvättmaskin

/ Hans Lind / Leave a comment

En som spelar en lång trudelutt när programmen är klara. 

Vi tror att detta är nåt sataniskt

Trappan ner till källaren är smal – så det behövde vara en maskin som är max 60 cm bred. Men så var det förpackningen som lade till 10 centimeter och det tog stopp i första trappsteget. Klä av maskinen och så svors det nerför trappan. Jag är osäker på vilket språk de svor på men jag tror det var turkiska. Ute på gatan svor en dam som inte kom förbi den mitt på gatan parkerade fraktbilen. De svärande tog det lugnt.

Huset börjar fyllas. Våning 3 har redan stirrat räddhågset på assistenten. Våning 2 flyttade in idag. Hon hade väldigt många stolar. Jag har 30 kaffekoppar så kanske kan vi starta verksamhet ihop. Hon har varit grälsjuk på någon under inflyttningen. En gäll stämma har sipprat ner genom trossbotten. 

I morgon installeras WiFi. Då blir livet som vanligt igen. TV- apparaten levererades idag. Den pratar.  Instruktionen är att sitta 2,2 meter från apparaten för vanliga program men 1.68 meter bort vid filmer. 

Det gamla hemmet är tömt och städat efter min konsts alla regler. Besiktaren som ska ha nycklarna hör inte av sig. Så här hänger jag med extra nycklar till en tom bostad. Behöver bara sopa rent i garaget så är mitt f d boende över. Gårdagens Uber-chaufför Paulo från Portugal tyckte att jag gjorde rätt i att flytta. -”Det är ju bara horeri i det här området”. 

Det är inte horeri i detta nya område. Knarkarna är utbytta mot ölgubbar. 

Tvättmaskiner ja. Jag har alltid bott i bostad med tvättstuga – eller i möblerade hem där tvättmaskin ingått. Men inte här. Ett rum utan vy i källaren med tvätt kombo torktumlare från Samsung spm spelar trudelutter och vispar ihop tvättmedlet till små kulor som projekterar kläderna. Högdraget väntar den med att börja tvätta tills den först har ”balanserat tvätten för bästa effekt”. Jag tror det är ett påhitt för att jag ska bli imponerad. 

TV-Apparaten – en LG – ville veta när jag är född. Doktor TV… You know too much!!!

Jette – vi har en konditor runt hörnet med de märkligt låga priserna på bakverk men ändå de största croissanterna. Och vi haver parker överallt. Assistenten är nöjd – men allt tar tid för det är nya inpinkade zoner att sniffa runt i. Det är gott om andra assistenter här. 

Inte en jävel ska släppas över bron

Covid-siffrorna brakar i höjden i Belgien. Hade de där märkliga expats som härjar i Sverige bott här hade de haft framfall redan 2020. Följt av blodförtvining i år.  Allteftersom läget faktiskt förbättras – många smittade men lindrigt sjuka – fortsätter de med ett tonläge som får hysteriska människor att framstå som sansade varelser. Undrar vad de härjade om innan pandemin?

69 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Fel av mig att börja packa upp köket. Det tog för lång tid och ändå fick jag dricka första frukostkaffet ur ett whiskyglas. Kopparna låg i en av de understa boxarna. De är framme nu. Jag äger för mycket av allt så kartong efter kartong med saker jag inte kommer att använda åker ner en trappa. Loppmarknad nästa. Nån gång

Från söndag ska varje kund garanteras 10 m2 i en butik. I går var det ½ m2. Trångt. Icke enkelriktat. Jag hann också med den armeniska butiken. Granatäpplejuice!  Lokala konditorn med sockerchocksskyltfönster bjöd in assistenten som brottade sig in i butiken och flämtade vid åsynen av alla bakelser. Färsk äpple- och aprikospaj. 

Steffany från Peru är på besök hos en kompis till henne – 2 timmar och 3 tågbyten bort. Hon var uttråkad i den lilla vallonska byn så hon  dök upp 24 timmar i Jette. Bra så. Jag kunde packa upp – vardagsrummet nästan klart. Under tiden studsade hon runt med assistenten och en boll i trädgården. Bra så – för då hann jag med lång shopping utan stress i matpalatset. Ett barn i en kundvagn tog en glasburk med majonnäs och slängde den rakt ut framför mina fötter. En blivande granatkastare. Man halkar bra i majonnäs. 

Jag tror grannen tvärs över gården är Jeanne Dielemans. Hon kyler mat på balkongen. Det ryker av den heta potatisen och nu står Belgiens största kastrull där och ryker. Hon har välsignat assistenten. Beau!! Hälsade hon från sin balkong. Jag tror hon menade assistenten. Även lokala öldrickarna i Paul Garcet  parken utropar Beau  Chien!! 

Nästa upptäckt. En fin upptäckt. Den lokala blomsteraffären.  Butiken har stått still i 40 år. Det är en tidsmaskin. Priserna har också stått still några år. Oförskämt billiga hyacinter.

Jul utan julgran. Men det blir köttbullar och lax. Även bland flyttkartonger går det att ha en jul. Vi har ju fortfarande många julklappar att pack upp. Eller julflyttkartonger.

24 timmar i Jette

/ Hans Lind / Leave a comment

Det nya hemmet.

Jag har sett tre begravningsbyråer. En av dem hette Spruyt.

Jag har sett många byggnader som ser ut som servicehus. 

Parken det halva kvarteret bort stänger kl 19.00. Assistenten trånar vid grindarna. Men det hjälper inte. Inne i parken finns en meditationsruta med mosaikerade stenar. Men det går alltså inte att meditera mitt i natten. Inte hälsosamt heller för då blir man frostnupen. Det är rimfrost i gräset hela dagen. -4 grader.

24 timmar och har bara fixat ett fungerande kök och en fungerande säng. Jag sov bra.

Assistenten morrade vid alla nya ljud. Som när en bil körde förbi på gatan. Det är skillnad på 6e våning och på gatuplan. Men gatuplanet ger löften om tulpaner i trädgården till sommaren.  

Men matbutiken Delhaize ett kvarter bort. Ett matpalats. Adjö kvartersbutik. Välkommen matpalats.

I morgon kommer Steffany från Peru över dagen. Hon vill hjälpa till med att packa upp. Det får hon inte. Hon ska umgås med assistenten så jag kan packa upp. Idag har jag varit punktmarkerad. Så fort jag vänder mig om med en kartong så snubblar jag över assistenten. När jag går ner i källarförrådet med tomma kartonger – så springer assistenten från fönster till fönster. Jag hör de dunsande stegen på källartaket. 50 kilo hund som rusar runt. 

När jag kom hem med två tunga kassar från matpalatset (köp 3 portioner av laxinlindad chèvre så får du en fjärde gratis) så tittade jag in via fönstret mot gatan. Assistenten satt med den magiska blicken stint riktad mot lägenhetsdörren. Samma magiska blick som han riktar mot skafferiet när det finns biltong  där inne. Stirrar jag så öppnas dörren.

Det är inte lätt för assistenten att förstå varför vi bor här och inte hemma. Han lät flyttgubbarna bära ut alla saker -till och med hans barn. Han gick runt i sitt Pompeji bland minnen och såg ledsen ut. När jag kom tillbaka efter förrättat värv – 3 timmar senare – blev jag påsprungen och glädjechockad.  Kan assistenten ha trott att jag har flyttat och lämnar honom kvar? Är det därför jag är punktmarkerad hela eftermiddag och kväll igår och ända fram till kl 1900 idag? Nu sover han under bordet. Jag dricker min första Dry Martini. Paj i ugnen och massor av kartonger att packa upp.