Han kom han pratade och han drog.

mexico

Männen skrev ivrigt om The Beast. Kvinnor undrade om hur man skulle ta sig till flygplatsen.

Obama var här. Män och kvinnor  såg olika saker. Som för det mesta.

Innan Obama kom så väsnades det lite här och var.

-“Ska han prata gay rättigheter så kastar vi ruttna ägg på honom!” lovade några parlamentariker.

-“Kommer han inte till vårt universitet så ska nakna kvinnor kissa på det träd han planterade 2006 och flera studenter ska ta livet av sig!” hotade en studentledare på Nairobi University.

Liberala Partiet var skränigast – “5000 nakna män och kvinnor ska demonstrera i protest mot att Obama främjar gay rättigheter!”

Av allt detta blev det intet. Absolut intet. Inte ett ruttet ägg. Inte en trädkissning. Bara ett oerhört lugn när bilar höll sig borta från gatorna – de skulle ju ändå vara avstängda. En bekant ville vara säker på att komma med sitt flyg så hon bokade en taxi 7 timmar innan flyget skulle gå. Hon var på flygplatsen efter 50 minuter. 2 timmar innan incheckningen öppnade.

Sedan for han. Det blev tomt.

-“Visst var det ett bra tal?” frågade folk lite försiktigt om talet till 3000 selfiande åskådare.

Det var inte illa. Men det var oerhört balanserat – nästan så att han skulle ha behövt ett parasoll för att inte vingla på balans-linan. Inte kritisera – men när kritsera börja med att säga att “vi har själva varit där i USA“.

Inte såra. Inte angripa. Bara när han pratade kvinnors och flickors rättigheter eldade han upp sig. Lite. Men det är en ofarlig fråga att elda upp sig om.

Och nu?

Tomt.

Tills påven kommer i november.

Men han är ju inte kenyan.

Efter regnen

Nu har det slutat smattra mot taket på nätterna. Nu har bilar och bussar slutat köra fast i fönsterdjupa vattensamlingar. Nu har ormarna slutat kräla upp ur sina hålor.

Nu har regnen lämnat Nairobi. De kom sent men de kom med full kraft. En stad som inte är beredd på vatten. Efter två veckor avlönades ungdomar för att avlöva dräneringar efter gatorna. Det var dags då.

  
Nästa år ska jag ha regntunnor under varje stuprör. Det ger regn för en hel vinter.

Vinter ja. Nu är den här. Frostiga morgnar. En hund som vägrar rusa ut från terrassen ut i trädgården. Han känner på det kalla gräset och vänder om.

Medan det regnade har jag lärt mig om skogar. Jag som är född i en skog  men det var en självklar skog. Inget bråk om vem som ägde den eller vem som fick kapa träd där. Så är det inte här.

Jag har också lärt mig om kenyansk förskoleservice. Det ser bra ut. På pappret. 

Jag har planterat träd. Vi var 25 som planterade 62 träd. En del fet gödsel med fetare maskar och 3 delar matjord. Blanda. Ös på. Blanda. Gräv ett hål. Plantera.

Det var lättare i Sverige där man körde ner ett verktyg i backen – vred om och lyfte och tryckte ner en planta i hålet. Inte samma omsorg och omvårdnad som i backen nedanför kontoret.

Jag har sett årgång 3 och årgång 4 av Solsidan. 

Det är lätt att förstå varför jag behöver semester. Den börjar nu.

Och till slut. Jag ska skilja mig.

Dom som kommer springades ….

Minnena väcktes till liv när säkerhetskonsulten började prata om de italienska vägbygarna som räknade med att 40% av deras material försvann under vägbygget i nordvästra Tanzania. Det var ju dom som hade biljardbord, en massa grappa och 3 rättersmiddagar i en mobil restaurang. Det var ju hos dom vi åt middagar för 22 år sedan och vägen till restaurangen blev  allt längre för varje dag eftersom de byggde vägar bort från oss och vi byggde flyktingläger.

2014-10-25 09.40.34-1

Wakimbizi. Han som kommer springande sades det att ordet på swahili betydde. Burundier som  kom springande  över gränsen. 250 000 på några få dagar. 1993. Då som nu var koleran ett hot. En ingenjör som inte funderade så mycket på hur folk går på toaletten grävde med grävskopa en 50 meter lång ränna i ett av flyktinglägren. Men folk går inte på toaletter som består av 50 meter långa rännor. Som tur var så fanns det klokare människor som frågade flyktingar hur man brukade bajsa och såg till att latriner byggdes efter hur folk brukade ha det därhemma.

50 läger på 250 kilometer.

Jag landade med Tanzanian airlines (frid över dess minne) i Kigoma. Jag mindes att jag satt och höll fast ryggsätet med ena handen för annars hade jag hamnat i knät på passageraren bakom mig. 2 dagar senare kraschlandade just det planet så när jag skulle hemåt igen efter färdigt uppdrag så var det ett litet missionärsplan som tog mig till Dar Es Salaam. 8 timmars flygning uppdelat på 2 dagar.

“We always pray before the flight” – sade piloten och uppmanade mig att inte röra några spakar där jag satt i co-pilotens säte. Det var en fascinerande resa över slätten med stora åskmoln ena stunden och sedan en brant dykning i nästa stund för piloten tyckte sig ha sett elefanter.

En övernattning i huvudstaden Dodoma. En öde stad med breda tomma gator och en natt på Grand Hotel of Dodoma. Jag var den enda gästen.

Men tillbaka till Kigoma, staden vid Tanganyikasjön där man på kvällarna kunde se åskmolnen rumla över Zaire. Bara några kilometer söderut låg Ujiji där Stanley och Livingstone skakade hand. Nu stod de där som papie-maché figurer och museiguiden rabblade upp;

-“Livingstone opened up Africa for commerce and Christianity…..”

Just i den ordningen.

Och de 50 flyktinglägren. Ett av dem låg vid en svensk missionsstation där två pingstdamer från Hudiksvall bjöd på kanelbullar med pärlsocker och ville att flyktingarna skulle flyttas bort från deras missionsarbete. Att folk sökte upp dem  spelade ingen roll. Att det där barnet som red med mamma och styvpappa till Egypten på en åsna var en flykting från barnadödandet i Palestina för 1992 år sedan var en dålig jämförelse tyckte de. Strunt i det.

Det flyttades inga flyktingar. Punkt.

Längst norrut skrapade de italienska vägbyggarna upp ett område strax utanför den lilla staden Ngara – där sattes upp ett flyktingläger. Samma läger som några månader senare blev Tanzanias näst största stad med 800 000 invånare. Från Rwanda.

Minnen. Nyår vid Gombe stream hos Jane Godall och hennes schimpanser. Jag såg inte henne. Men jag såg en schimpans. Och en massa babianer.

Detta var 1993- 94. Nu är det 2015 och historien upprepar sig i Burundi. Det kommer människor springande över gränsen igen.

Jag hoppas att de som arbetar i flyktinglägren har det lika spännande och lärorikt som jag hade det.

Det var en brytningstid. Det fanns dom som arbetade för flyktingarna. “Jag vet vad som är bäst för dig..” Och det fanns dom som arbetade med flyktingarna. De hade det svårare.

“Vem har bjudit in flyktingar till detta planeringsmöte?” svor en FN representant.

Den attityden hoppas jag är begravd.

Matmysteriet

Mikrofonen går runt. Presentationsdags – minst 60 personer i rummet. 

Jag heter……

Jag arbetar med……

Min favoritmat är ……

(Och det är här fantasin börjar rusa. Gräddsåser, fiskgrytor, raggmunk dyker upp i mina tankar).

Men nej. Den ena efter den andra – till slut minst hälften har sagt….. ugali. En majsgröt helt utan smak. Utan bara … majsgröt. Visst kan den användas för att skopa upp feta gräddsåser och köttstuvningar – men de som säger ugali… säger ugali – inte ugali med fet gräddsås o s v 

Det är ungefär som ett gäng svenskar som skulle kalla kokt potatis som favoriträtt.

Skammens rodnad och en undran om vem som är rådgivare och om denne fått sparken än?

Först pratar man krig och sen sjunger man manskör. Hur i all friden gick det här till egentligen? Vem var den förste ministern att kliva upp på scenen? Jag antar att det hade ätits blöt middag strax innan. Någon annan förklaring kan inte finnas.

Jag klarar av när de nynnar “We Are the World..” men när det skrålas till med “We are the children” .. då rodnar jag. Bort från Youtube. Snabbt.

“Vi ska också se över om vi kan ha fler gemensamma övningar, sade Stoltenberg vid ett möte i Antalya i Turkiet där utrikesministrarna i Natoländerna deltog.”  – Nej tack!!!!!

Däremot så saknas ju förklaring för en annan skämskudde-incident.

Denna …

Nu pratas det väder….

iphone 130

Bilen på fotot har inget med verkligheten i dag att göra. Det där är en barnlek jämfört med de sjöar som kvälls- och nattetid översvämmar Nairobi.

Skolbuss där barnen får stå på bänkarna i väntan på räddning till kl 0430 i gryningen. Folk som simmar ur sina bilar som sveps iväg av vattnet. En mur som rasade och dödade 10 människor.

“Det är värre än förr!” säger de som varit med.

Och vad handlar det om? Klimatförändring är en orsak – regnen som borde ha kommit i februari – kommer nu i maj och det regnar mer och längre. Sista jag bodde här –  2007-2009 så kom regnet kl 1500 och slutade kl 1900. Plask en stund och sen över. I går kom regnet kl 1800 och det regnade till långt in på natten.

Men det är inte den enda förklaringen. Staden Nairobi växer. Land är dyrt här och vill man bo centralt så smackas hus upp lite här och var. Till och med på en flodbädd. Där vattnet rann förr rinner inget vatten nu utan breder ut sig där det kan – t e x på gatorna.

11148562_10153207475952247_2392224117691471049_o

Så visst kan människan skyllas för sin försumlighet av att blockera naturliga floder med stora lägenhetskomplex. De som vuxit upp i Nairobi säger;

-“Där fanns ju en flod när jag var barn!”

Nu finns där 8-våningshus.

Så naturen söker sig sin egen flod – på motorvägen.

Naturen – Människan 1-0.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Dödförklaring åt kenyansk turism?

Tourism-Death-3

En sorgetabell.

Antalet utländska besökare som landar under högsäsong (oktober – mars) på Mombasa International Airport. Året efter valet 2007 sjönk siffran dramatiskt – rädsla för eftervalsvåld – för att sedan sakteligen stiga – plana ut och sedan krascha denna vinter.

Ebolarädsla – när närmaste ebolapatient i vinter var 8159 kilometer borta.  Malmö var faktiskt närmare ebolapatienten än Mombasa var….

Terrorrädsla – när Garissa ligger 464 kilometer bort.

Eller har turisterna tröttnat på kusten vid Mombasa? Julsäsongen räddades av att  resebolagen sänkte priserna för lokal turism, men det räckte inte. Hotellet har stängt. Tusentals arbetare har fått sparken. Butiker stängda.

Rädsla…  men ändå så nära. Lämnar man Arlanda 0630 på morgonen så är man i Nairobi 2010 samma dag. Biljetter för 5-7000 SEK. Ändå kommer inte folk. Vilket de borde.

I’m not sure when or where it began…..

.. but I’m sure my fascination is there because it gets wrong 2 times of 3.

Why? How? It’s after all one of the most famous cocktails in the world. But it behaves like the MaiTai in the restaurant Casa Blanca in Quetzaltenango 1992;

-“What is in a MaiTai?”

-“A little bit of Mai and a little bit of Tai” was the answer.

And that is the story of the Dry Martini. Everybody has heard of it but few know him/her well.

iphone15 008

1860? Or some years later? No one knows the exact origin but the birth doesn’t matter. Its the life that counts.

But I think it was this little restaurant in Montevideo, Uruguay, where it all started. 

The fascination of how the easy becomes the difficult.

 The waiter said it would take at least 20 minutes to prepare the steak so would it be possible that I would like to have a drink while waiting?

Ok – a dry martini then. He came out with a glass with ice and Martini Bianco.

Nononononononononononono! 

-“Bring out the bottles instead!

He did so and i did my best to instruct him. He was happy ;

-“No I know a new drink!” 

But he came back after 2 minutes saying they were laughing at him when he said there was a new drink in town.

-“They say its what James Bond always drinks. And I told them that he was sitting on the terrace. So now they will not laugh at me anymore.”

But even if the cocktail is more than 150 years old – it has had its  development. The ratio of gin and vermouth was initially  50/50. That I would call “bläääääää“. But I would not recommend the Minja Peuschel ratio – that of pouring up gin and calling one’s aunt and ask her to hug a bottle of vermouth.

I go for 4 parts of gin and 1 part of vermouth.

Or as they do at Osteria restaurant on Lenana Road in Nairobi; 3 parts of gin and one part of Martini Bianco.

Another terrible mix. And to really improve it they added black olives…..

Up to today – it gets wrong 2 times of 3. Totally wrong.

A glass of vermouth. Or a glass of sweet vermouth. Or as in a bar in Sandton, South Africa. Vodka instead of gin.

How can a beloved friend be so unknown?

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  där det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.