För en vecka. I morgon är det Gus The Chocolate colour Labrador som är fokus. Men London var bra för turismeri. Fast jag såg inte korparna vid Towern. Omöjligt att få biljett till nyckelöverlämning som sker 2130. Men nästa gång.
Om korparna lämnar Towern går England under. Säges det. Men vid parken Lincoln’s Inn Fields möts jag av två korpar. Jag hoppas att det inte var korparna från Towern – för då har England gått under. Eller så gjorde England det i sitt fjäskande för Trump.
Melania landade i världens längsta Burberry-rock. Donald landade i de begravningskläder han inte hade på sig senast på begravning.
Som tur är så höll sig Trumparna utanför centrala London så jag kunde rumla runt i centrala London utan att vara begränsad.
Det blev mycket tunnelbana. I London sitter man och stirrar på de andra passagerarna tvärs över gången. Mycket blickfladdrande.
Stillheten och lugnet fanns vid cocktailbarerna.
Stables var bäst. Hästmålningar på väggarna – och glada Angelo i baren.
Windsor Castle var roligast. Dörrar som bankade mot ens huvud om man inte såg upp.
Jag gjorde ett Notting Hill försök.
Gav upp. Månglarna hade tagit över gatan.
Rusar raskt mot Holland Park. I Patsys och Edinas fotspår.
Där råder lugnet. Där studsar de välartade hundarna. Där dricker svenskar thé. I alla fall ett par.
Och så var det museerna. Gallerierna. Ett otal. The Wallace Collection. Victoria & Albert Museum, The Courtauld Gallery, Sir John Soane’s Museum.
Fri entré. Heder åt London. Men nu ska jag vara konstfri i en vecka.
Det är inte en lättflörtad stad. Det är småstäder med kostigar som blivit gator som bildat en megastad. Man får gå mycket.
Barfota.
Det är trångt. Särskilt på naturhysteriska museet. Och på Victoria and Albert Museum.
Det är fritt inträde. Det förklarar massorna.
En lär sig vara vig i höfterna och knälederna för att kringla sig fram.
Men så var det Dry Martinin. En av de enklaste cocktails att skaka fram. 5/6 gin och 1/6 vermouth. Skaka med is. Häll upp. Dekorera med oliver eller citronskal.
Men jag möts med -”We don’t do Dry Martinis”
Barpersonal med latinsk brytning.
Deja vu.
Montevideo. 2010 tror jag. Jag ber om en Dry Martini. Servitören vet inte vad det är. Jag ber om en flaska vermouth och en flaska gin och en shaker och oliver. Han levererar. Jag blandar. Han går in i baren och är stolt över att ha upptäckt en ”ny europeisk cocktail”. Kollegorna skrattar. Han kommer ut och berättar om skrattet. Säger att kollegorna hånar honom och säger att det är ingen ny cocktail utan det som James Bond dricker stup i kvarten. -”Det kanske är James Bond som sitter vid bordet” säger de.
Servitören tvekar. -”Är du?”
Jag ler. Han får tro att han serverat en filmhjälte.
Fast James Bonds Dry Martinis byggde på vodka – inte gin.
Så jag är långt från James Bond.
Victoria gjorde detta i slöjden efter det att Albert dog.
Jag var på deras museum. För stort.
Jag ska äta lunch. Beställer konfiterad anklår. Det ska ta tid. Så jag ber om en Dry Martini i väntan.
-”We don’t do Dry Martinis”
Däremot serverar de anklåret inom 5 minuter.
Ändå ljummen.
Min jakt efter en Dry Martini fortsätter. Enters Angelo.
Jag googlar och hittar baren Stables som ligger vid södra foten av Kensington Gardens,
Det är en stillsam bar med en livlig bartender. Angelo. In kommer den perfekta Dry Martinin.
När jag smuttat på halva kommer Angelo med ett kylt glas och häller över det osmuttade i glaset så Dry Martinin fortsätter vara kyld.
Heder.
Jag trivs så bra (och kan ladda min mobil) så jag beställer en Oldfashioned,
Det gnuggas knän. Det gnuggas höfter. Det gnuggas överarmar.
Det är trångt.
I kollektivtrafiken i London. Det är slitet. Här kan man verkligen prata om gapet. Det där mind the gap – gapet. Det är rejält tilltaget. Kanske därför jag inte ser några barn på tunnelbanan. De har nog fallit ner i det där gapet. Eller så är de i skolan.
Jag ser dem vandra. Över hundfältet. i West Byfleet. Barnen på väg till skolan. I sina gråtrista uniformer där den illröda slipsen ger någon slags färg åt tillvaron.
Men på hundfältet rusar hundar efter bollar som deras lata hussmattar kastar så de själva slipper röra på sig. Står stabilt som Dovers klippor styrandes över alltet. Rule Britannia.
Jag möter samma matthussar varje dag. 1. Den tunnhåriga damen som hälsar -”Aren’t you pretty!!!”
Hon menar hundarna. Alfie och Minnie.
2. Den framlöpande tjockglasögonsdamen som svarar – ”But that’snice!” när jag ursäktar Alfies och Minnies sniffande på hennes hunds könsdelar.
Jag tar omvägar runt henne de närmaste dagarna.
3. Den arga damen. Kvarters -Karen som är sur på allt och alla. En kväll bankar hon på dörren för att Alfie är i trädgården och skäller på en räv.
Kvarters -Karen har ingen hund men hon irriterar sig på allt i kvarteret. Grannens höns. Den andra grannen som startar sin bil för tidigt på morgon så hon vaknar. Jag tror i och för sig inte att hon sover. Jag tror hon är vaken för att inte missa nästa möjliga irritation.
West Byfleet är en låg stad. Villa efter villa efter villa. Tillslutna villor. Nerdragna gardiner. Perfekta trädgårdar varvade med nåt som ser ut som ödetomter fast de inte är det.
Halvsovande staket.
Lummig kanal.
Den lokala COOP-affären lockar inte till handling. Bara det man fyller magen med.
Den lokala puben Black Prince fortsätter härja som andra pubar med spansk och italiensk öl i kran efter kran. Men en Green King IPA som fungerar.
De tre gånger jag besöker puben är Fönstermontörsfirman där och dricker öl. På arbetstid. Som tur är så är den engelska ölen svag. Som arbetsmoralen.
Nästa gång jag är tillbaka så är det tribute till Spice Girls. Jag kommer inte att närvara.
Huset jag ansvarar för är ett rejält hus. Elektroniskt hus. Alexa sköter allt och säger -”You don’t have to shout. I hear you.”
Dock lyckas Alexa inte hindra att högtalarna spelar traditionell hawaiiansk musik som ägarinnan knappat fram på sin surfplatta från Hawaii. Hennes nästa resa blir till Thailand. Jag bereder mig på att helt plötsligt höra traditionell thailändsk musik från högtalarna när jag är tillbaka – för 3 veckor – i November.
För jag ska tillbaka. Det är inga tråkiga stunder med Herr Alfie och Fröken Minnie. Kliar jag Alfie bakom öronen så kommer Minnie och kastar sig emellan oss. Ser jag på Netflix så sitter Alfie och stirrar på mig. Outgrundlig blick.
Och när den ene stirrat länge nog så kastar sig den andra över honom.
Eller tvärtom.
Nu har jag lämnat Västra Byflätan. Jag är i en annan utkant – 30 minuter från city. Hotellen här ute i periferin är så mycket billigare. Och med större rum. 25m2 med utsikt mot motorväg
Men det är billigare och större.
Och ljuddämpande fönster här uppe på våning 6. Området heter Park Royal. Det borde heta Park Industrial.
5 dagar här. Eller nätter här för dagarna är fyllda med hundfria aktiviteter. 30 minuter bort.
Sedan blir det förort igen. Redhill. Hund. Labrador. Brun. Gus.
… och jag förväntar mig en lång taxikö på Paddington Station. Det är strejk i underjorden ända fram till och med torsdag. Personalen i tunnelbanan vill ha högre lön men framförallt 32 – timmars arbetsvecka.
Men det är bara tre personer före mig i kön. Chaufförens son är gift med en svenska. De har inga barn. Hon är från norra Sverige och det finns två svenska skolor i London och så finns sjömanskyrkan – som han kallar ”semen church” och inte ”seamanchurch”.Allt detta avklaras i den trögflytande trafiken.
Sen tar det stopp. Demonstrationer. Strejk. Allt får trafiken att stocka sig. Men det är bara 50 meter kvar till hotellet.
Hotellet vid floden.
Och sådär 10 meter till närmaste lägenhet där en man står i ett litet kök och öppnar kartonger.
Jag drar för gardinerna.
Det är bara en natt här. Nu. Tour d’Storbritannien kommer dock att avslutas här med 2 nätter i slutet av månaden. Efter att ha tagit hand om Alfie och Minnie i sydvästra Londons utkanter under en vecka.
Efter att ha turistat i 5 dagar vid ett hotell nära Wembley. Inte för att jag vill utan för att det hotellet kostar 50% av motsvarande hotell i city.
Efter att ha tagit hand om Gus i en vecka i Reigate.
Och sen turisteri och faktiskt kliva ut från det här hotellet (Tate modern ligger ju nära) under två dagar innan jag Eurostarar hem.
Nu söderut. Mot Reigate! För att hälsa på Gus – för han är ensam hemma när jag kommer den 20e – familjen har redan farit till flygplatsen i gryningen.
Jag tar mig dit från Carmarthen, Det ser nybyggt ut. Tacka floden Taff som 1670 översvämmade staden och raserade fundamenten för St Mary kyrkan.
Men det är ett minne. Staden har klarat av romare, normander, engelsmän och turister. Och stadsarkitekter som sover på jobbet. Det är ett plåtter av byggnadsstilar.
Jag ska se staden. Hotellet lovar mig en ”city view”.
Så pass….
Ödetomter och järnvägsspår är väl också en del av city view.
En stad med slottet i byn kvar i staden. Slottet där ett besök leder till att stegmålet om 10 000 steg/dag uppfylls snabbt.
Ett bra museum. Nationalmuseet.
Förutom hiphoputställningen som känns som ett examensarbete från gymnasiet. Fri entré.
Ett mindre bra museum. Stadsmuseet. Cardiffs historia i ett hopplock där det krävs kompass för att hitta runt.
Folk gifter sig ofta i trakten. Det är möhippor och svensexor i varje kvarter.
Det är oväsen och det är tjo och tjim. På hotellet fyller en gäst 50 år. Hennes väninnor dekorerar hotellet med uppmaningar om att hylla 50 -åringen. Det fungerar sisådär.
Allt tjo och tjim är rimligt. Om det inte vore så att jag kom från den totala tystnaden i dalarna norr om Newcastle Emlyn. Där kunde man höra ljudet från fallande löv. Det kan man inte i Cardiff.
Inte ens i kyrkan.
Slutsats; är man ute för att fira nåt så ska man bege sig till Cardiff. Helst från måndag när jag har lämnat staden. En lördagkväll i Cardiff är en hörselskadekväll.
En fransk måltid med buller.
Men maten på restaurangen var prima!
Krog efter krog har skruvat upp volymen. Jag ger upp kvällen när jag ser en servitris i kort kort dirndl.
Det finn ingen granne att tjuvkika på. Närmaste granne är tvärs över dalen. Och en ännu närmare uppe på kullen. Det är en samlargranne. Täppan fylld av saker. Igår förmiddag var det sortering av dörrknoppar.
Redan vid 13-tiden började spöken härja i huset. Familjens IPad började blinka. Diskmaskinen tjöt. Och så kom lugnet. Men från 14-tiden blev allt stilla. Tyst. Ingen el.
Och då är det bra med en granne att tjuvkika på för att se om de också är utan el. Eller är det bara jag och gullefjunet som sitter i tystnad?
Men AGA-spisen. Den fixar maten. Tack Gustaf Dahlén!
Men det blir allt mörkare. Sista promenaden med barnet har regnet upphört men blåsten viner.
Inget att göra. Sova. Men vaknar upp efter en timme för då lyser alla lampor. En stund. Familjen som är i Harrigate har ringt ett antal gånger. Oroliga. Men äntligen när WiFi är på så får de tag på mig. Det visar sig vara 411 hushåll utan elektricitet. Och så går strömmen igen men 23.31 vaknar jag av att alla lampor börjar lysa igen. Sedan dess har jag inte haft nåt behov av att kika in hos grannen.
Familjen återvänder en dag tidigare än planerat. Onsdag kväll. Jag får därför en extra dag i Cardiff. 3 nätter i Cardiff. Sedan 1 natt i London innan jag ska ta hand om nästa hund(ar). Minnie och Alfie. Och sen Gus. Och bägge familjerna har valt att bo i stora villor minst 25 minuters promenad från närmaste matbutik OCH restaurang. Bantning börjar 8e september.
Bägge familjerna har gasspisar så jag är inte rädd för el-avbrott där. Jag kan kika in hos deras grannar av andra skäl.
Regnet kommer 11.41 säger väder-appen. Vi går ut 11.00. Det luktar bensin. Det är den 82-årige grannen som är ute med sin fyrhjuling. Eller granne och granne. Han växte upp i huset som jag ockuperar nu. Hans mor planerade fikonträdet vid köksdörren. Huset är sisådär 250 år gammalt. Han bor i ett nästan lika gammalt hus medan hans sons hus är bara 1 år gammalt.
-”They don’t build houses like ours nowadays”
Han plockar björnbär.
Han förklarar att de måste plockas nu för vid månadsskiftet blir det oätbara. För då tar djävulen över dem.
Jag tänker att det är frostnätter. Så det är nog djävulen.
En timme senare bankar han på dörren. Hälsar med sin Hugh Grant-dialekt – ”Here’s a Blackberry crumble. If you have cream it will taste better.”
Men den smakar helt strävt underbart utan grädde.
Sedan fortsätter det att knackas och bankas på dörren. Men det är Amazon-leverantörerna. Skänken fylls.
Bor man långt ute på landet så shoppar man on-line.
En av amazonerna är rädd för hundar och vägrar kliva ur bilen. Märkligt nog är det hundmat han ska leverera.
Post-madamen däremot kliver ur bilen med ett hundkex i handen och kräver att få träffa hunden som är inomhus.
Det rör på sig här ute på landet. Det knackas och bankas på dörren stup i kvarten.
Det är dags att åka och handla. Men vägen tar slut. Jag har tagit fel väg. GPS Och så börjar det blinka om en ”low pressure” och sen en ”flattyre”. Men den är inte mer flat än att jag kan köra tillbaka till det tillfälliga hemmet. Där blir däcket flat.
Jag har dessutom huvudvärk. Koffeinabstinens. Det finns bara decaf i det tillfälliga hemmet.
Jag behöver köpa riktigt kaffe. Det är 7 km till närmaste butik. Det finns en cykel.
-”Nej!” Säger ägarna till det tillfälliga hemmet . -”Det är för många backar. Vi betalar en taxi om du åker till affären!” skriver de på WhatsApp från norra England där de kör runt med en hyrbil för deras bil bestämde sig för att inte förflytta sig.
Bilgudarna är emot oss.
Men de ringer Rob som kör runt med sin rullande däckverkstad. Rob kommer på eftermiddagen och byter ut däcket. Han klagar på vägen men säger att det också ger honom mer jobb så han borde inte klaga på vägen.
Huvudvärken är kvar. Koffein! Så jag tar fram färdriktningen mot den stora butiken. Tesco i Cardigan. Det är mestadels vägar som utvecklats ur kostigar. Ett möte leder till att den ena bilen behöver backa till en korsning. Men det är gott om korsningar.
Men framme i Cardigan blir det svårt. GPS har hittat Tesco men där Tesco ska finnas står det Croeso på vägskylten. Nu är ju Tesco där. Croeso betyder ”välkommen” på walesiska.
Det är en perfekt butik. Jag hittar allt jag behöver. Framförallt god koffein.
Gott om kassor. Jag vrakar och väljer och hon ser ju snäll ut så jag tar den kassan. Medan jag lastar upp tomater, gräslök, ost, mjukost, öl, vin, biff, kyckling, pasta, lax, pastasås, ris, bröd och annat så blir jag förhörd. Hon klämmer ur mig syfte och smak om min vistelse i Wales och kluckar glatt när jag säger att jag ska tillbaka i september till Pencoed som hon rättar till med uttalet ”Pencoid” fast stavningen är ”Pencoed”. Hon får också nåt drömskt i blicken när hon konstaterar att jag är dog-sitter. Allt detta förhör grundas på att jag inte har ett Tesco -kundkort eftersom ”I’m a tourist”. Slutligen konstaterar hon att den belgiska ölen är för stark.
Vägen tillbaka går fortare. GPS och jag är vänner.
Idag på morgonen. Allt blir underbart för jag får en rejäl dos koffein. Solen är på väg upp – men jag vaknar klockan 4 av att det lyser i hallen. Jag som hade släckt alla lampor. Vad i helvete?
Men det visar sig att damen i huset har en ’vakna lagom fort’ lampa som sakteligen vässar upp sig allteftersom minuterna går. Scary – att ha den inställd på klockan 0400.
Jag somnar om.
Barnet väntar på sin frukost när jag väl klivit upp. 0630. Utan ”vakna lagom fort” lampa.
Vi traskar ut i den underbara morgonen. En av oss studsar och sniffar och den andra älskar världen (p g a koffeinmissbruk).
Vi ser en hare. Vi ser en sol kliva upp över trädtopparna. Vi ser daggstänkt gräs. Vi blir blöta om tassar och tår. Vi har det bra.
-”Such a beautiful place” sade däckspecialisten Rob. Vi håller med.
Om jag förstår det hela rätt så är ursprunget till namnet Wales =främling eller utlänning. Walha.
Så jag är en främling bland främlingar. Tågar från Paddington;
Där är alla främlingar. Främst japaner som attackerar björnen Paddingtons bänk och plattform 9 3/4 med kameror i högsta hugg och med uppropande till sina barn om hur de ska posera.
Men sakteligen börjar Walha närma sig. Jag ser fåren.
Jag ser stationsskyltarna och uppmaningar. Jag tänker att det är ett komplicerat språk men sen får jag det förklarat att om man bara känner till vilka ljud bokstäverna vill ha – så blir det enklare.
Fan trot.
Första natten i Albertawe – så kan Swansea också kallas – ”mynningen av floden Tawe”. Känd för poeten Dylan Thomas och får nåt annat. Säkert. Det är gråmulet. Fuktblöta hus. Ett 2 * hotell med den piggaste receptionisten nånsin. En öl och en kycklingburgare och en singel malt som hon häller upp som en dubbel malt. Bra så. Pensionärer och vägbyggare och jag.
Och en hare.
Tågar vidare. Till Carmarthen. Vi är 5 passagerare på hela tåget. Det smakar utflyttning. Eller att folk är på semester. Eller att folk inte åker tåg.
De åker inte heller buss. Jag är enda passageraren mellan Carmarthen och en bra bit på den krokiga vägen mot Castellnewydd Emlyn = Newcastle Emlyn. Staden med 1144 invånare.
Passerar det nationella ull-museet. Det vill jag inte besöka.
Passerar ett samhälle täckt av varningsskyltar och container-hem. Det vill jag inte heller besöka.
Men jag måste besöka Newcastle Emlyn. Där finns närmaste affär.
Familjen vars hus och hund jag ska passa har bara bott en vecka i huset. Sicksack mellan flyttkartonger och nymålade väggar. Men det är en gudagod plats att vara. Grönt så man behöver inte korsa floden för att se om gräset är grönare på andra sidan. Det kan det inte vara.
Mitt uppdrag. Eurasiern River. Stor risk att detta blir en total favorit.
Det blir en vecka här. Eller 6 dagar. Lite oklart när familjen återvänder. Men jag är en flexibel pensionär.
Efter dagarna med River blir det 2 eller 3 dagar i Caerdydd = Cardiff. Uppgift= gå i Gavin och Staceys fotspår. Fast Stacey bodde ju i Barry – några mil söder om Caerdydd. Blir det 3 dagar i Caerdydd så blir det en vända till Barry.
Sedan två familjer i London-trakterna som ska ha omvårdnad och skötsel. En hel månad som främling i britternas land.
I september nästa år återvänder jag till Wales. Pencoed med 9166 invånare och minst 2 hundar. Jag ska vakta de två hundarna. April – maj = Manchester. 1 hund.
Än så länge är 2026 ett öppet ark. Förutom Manchester och Pencoed.
Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”
Folk är snälla.
Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.
Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.
Kanske.
Kanske.
Det finns två olika scenarios för boken;
Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.
Huset med de stängda dörrarna som ska förbli stängda Husets namn kan översättas till ”askhålet” eller ”den andra sidan”. Ingendera av namnen är lugnande
2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.
Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.
I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.
itsallabouttransparency 