Author: Hans Lind

Nej men det där blev ju Hallmark ….

/ Hans Lind / Leave a comment

… trots att Anne Hathaway skulle stå för kvaliteteten.

Söndag eftermiddag efter all skidåkning och skidskytte och innebandy och bordtennis på SVT.

Trött hund,

Seg jag.

Film på SVT. Och det kan ju inte bli fel med Anne Hathaway.

För vem minns inte hennes 5 minuter i Les Miserables.

Det gav henne en Oscar.

Det gav mig emotioner och blöta ögon på de långa flyg där Les Miserables fanns bland filmlistorna. Och KLM behöll Les Miserables länge. Och mina torra ögon från torra flyg blev blöta.

Och så var hon ju cool och allt det där i Devil Wears Prada.

Men så….

Hallmark

Liksom. Hon är tonårsmamma och går på popkonsert och faller för en popsångare som är ett barn i jämförelse med henne, Fast hon är snyggare.

Och hennes ex har ju fallit för en yngre kvinna _ och det är liksom som det ska. Men när hon faller för en yngre man så ….

Och det är där jag börjar. …

Tänka.

Jag har haft en relation med en som är äldre. Hon var 2 år äldre. Men resten ….. Är jag Anne Hathaway?

Fel.

2 relationer md en som är äldre. Men var det en relation? Hon var ju otrogen mot sin partner och jag var en tonåring som skulle förföras för att jag skulle jama med i hennes världsbild.

Helt ok. Jag hade det bra.

Men åter till åldersskillnad och Anne Hathaway

Hånglet vid torsdagsdansen vid Riddarhyttans folket park tidigt 80_tal. S M var 17. Jag var 24.

Jag skulle nog klara en bikt.

Utan 10 Ave Maria.

Men sen bar det utför.

7 år blev flera år. Det bar utför. Det blev 12 år. Det blev 10 år. Det lugnade ner sig.

Den stora kärleken. Då. Tidigt 2000-tal. Som för ett år sedan sade att jag var en av de 2 som var möjliga stora kärlekar i livet. 14 år mellan oss. 20 år sedan. Jag tvingades lyssna på My Heart Will Go On med Celine Dion och låtsas att det var ju en bra sång. Och där stirrade vi på varandra över restaurangbordet och insåg att tiden hade flytt. Bostadsrätt och sommarstuga och banklån låg mellan oss.

Men sen gifte jag mig. 20 år mellan oss. Inte som Leonardo Dicaprio. Så illa blev det inte.

Jag gav upp. Jag ville inte bli ersättning för den pappa som bleknade bort.

Om nån kallar mig för ”Daddy” så kräver jag foto på deras mamma för att se om jag skulle kunna vara en möjlig daddy.

Over and out,

Där kom hundarna . Tack. Sansat. Belåtet.

Sammanfattning. Ålderskillnad är inte ett problem. Inte för de som är i relationen. Så länge inte en av de två börjar surra om den ”mamma eller pappa de inte haft”.

Och så länge omgivningen inte börjar räkna på fingrarna

Inne i en tidsmaskin…..

/ Hans Lind / Leave a comment

När senast fick jag lösenordet till hotel Wifi medelst en liten lapp med kod? Det måste vara mer än 20 år sedan. Ungefär då jag senast var i Schweiz. Här har tiden stått stilla sedan dess.

Det mest spännande var dock att landa i Frankrike och välja mellan att kliva ut med bagaget via den franska eller schweiziska utgången. Jag valde Schweiz för här ska jag ju vara i nästan 4 veckor. Weihnacht och så ..

Medan jag åt Kalv Zurichstyle så hade Basels nattliv nått gatorna. Det var ett stort skrikande. Även konferensdeltagarna skrek. Fast inne i hotellbaren som var en sorts schweizisk Fawlty towers. Manuel – som inte hette Manuel – hade ingen ordning på vem som beställt vad så han chansade.

Jag fick maten men inte den öl han påstod sig ha serverat.

Men vid det laget inväntade jag trubbel. Incheckningen på hotellet gick förvisso bra – men jag öppnade rumsdörren och stängde den för att inte släppa ut kloaklukten. Vedervärdets storebror verkade bo i avloppet. Det gick bra att få ett nytt rum som var en skrubb.

Ett rum att gå sidledes i.

Bättre då hemma hos värdfamiljen.

Här kan jag kullerbytta mig fram utan att stöta ihop med möblemanget. Utan blåmärken.

Tillbaka till Basel. Många Märsta-nackar. Det är en tidsmaskin.

Men Basel ger gratis lokaltrafik om man bor på hotell. Alltid något uppfinningsrikt mitt i tidsmaskineriet.

Här blir jag med Humphrey 13 år. Döv. Vi kör teckenspråk. Artritis. Vi går långsamt. Utom i nerförsbacke. Då studsar Humphrey. Men det handlar om 30 minuter för 300 meter. Inga hastighetsrekord men stilla mak.

Det finns en kemtvätt, en Coop affär och en stor mängd stavgångande pensionärer. Humphrey och jag passar in i deras sakta mak.

Ett långsamt strosande i en tidsmaskin.

21 våningar ovanför London

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

  1. Bara två t-banestop från St Pancras International
  2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
  3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.

Väljer att gå där vi inte har gått.

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag gjorde ett försök i förra veckan men hamnade i en plats där dubbeldäckarbussar sover. Men vandringskartan visar att det finns ett gångstråk bredvid kanalen.

Och när jag lusläser kartan så ser jag att det inte är en kanal

Det är en flod.

Wey.

River Wey.

140 km av vatten som mynnar ut i Themsen.

Jag ska sluta vandra efter kanalen. För det är ingen kanal – utan en flod.

I vilket fall – vi vandrar åt det håll vi inte vandrat förr. Österut. Tror jag.

En av oss blänger mordiskt på de svanar vi möter. Kopplet på för annars hoppar en av oss i kan… floden. Vi möter en sur människa som vägrar hälsa. Vi möter en kvinna som kvider av förtjusning när hon ser både hundar och svanar samtidigt. Jag tror inte hon kvider av att se mig.

Noterar att kungen äger alla svanar. Och de räknas en gång per år. vi hjälper till – vi räknar till 7 svanar innan vi kommer fram till Coxes lock.- slussen.

Slussen som får mig att tänka på kyskhetsbälte.

Men här forsar vattnet. Rejält. Den har tidigare drivit en kvarn som först användes för att mala metallskräp – men den närboende greven tyckte det väsnades för mycket så de började mala säd istället.

Idag är kvarnen ombyggd till lägenheter. Och på deras gräsmatta får man inte gå. Ett otal skyltar berättar det.

Och det jag trodde var en sjö när jag tittade på vandringskartan – är inte en sjö. Det är en konstgjord damm som byggdes för att få kvarnens hjul att mala. Nu är det bara en damm där det sitter gubbar och fiskar.

Vi vandrar runt sj… dammen och kommer fram till platsen där både pumpor och julgranar föds.

Det var ingen större åtgång på pumpor i år. Jag tror det fanns så mycket man skrämdes med i politiken i Storbritannien så pumporna fick ingen plats att skrämmas.

Men det är ett visst intresse efter julgranar. I förrgår kom den norska gåvan _den stora granen till Trafalgar Square. Den var snyggare än granen året innan. Eller – det är ju så att under alla år sedan 1947 gnäller man på att granen är gles och ful – men det är en transportskada. Efter ett tag viker den ut sig och beter sig som en vanlig 20 meter hög julgran.

Men här ute är granarna i vardagsrumshöjdsstorlek.

Vi går in i Pets Corner – den stora butiken där hundar får godis. Två av oss agerar snattare direkt. De får varsin förtida julklapp och så ser jag fram emot lite julfoton. Det går sådär…

White Hart. En Pub vi inte har prövat. Det var ett lyckokast. Ett stilla sorl. Bra service. Inga skrikande gälla fylleröster som på Black Prince.

En av oss äter. De två andra gnäller för att de inte får mat. Men jag har ost med mig. De får ost. Men de vill ha min mat.

När vi kommer hem så har månen vaknat. Det är tyst och stilla.

Det är 4 dagar kvar med illbattingarna.

Sedan ska kråset smörjas i 24 timmar i London.

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

Längtan efter snö

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte för att jag längtar efter att halka runt.

Det är de små – 1-åringen och 2-åringen som aldrig har sett snö.

Ett preludium bara.

Snö som vägrade nå marken.

Detta är Surrey, England.

Så man får skapa egen snö.

Genom mord på leksaker.

Tre veckor i Surrey. Vi vandrar åt olika håll.

Dag 1 runt kanalen.

Men dag 3 gick vi åt andra hållet efter kanalen. Det var mycket bättre. Finare husbåtar. Bredare torrare gångstig.

Och vi hamnade på puben Victoria där hundar får rumla runt. Grannen bjöd på korv och hundarna jublade. Själv åt jag en vitlökig kycklingschnitzel. Jag bestämmer mig från och med nu att vara allergisk mot vitlöksmassor.

Dag 2 gick vi ut i nejderna. En smal stig mellan privata landmassor. Det gick inte att välja väg. Det var bara att följa den inramade smala stigen. Och vi hamnade i RowTown

Efter den 26 november ska vi börja åka tåg. Inte före. För 1-åringen löper. Fram till 26e november. Woking är tråkigt. Dit ska vi inte åka. Sägs det. Guildford däremot är värt en dagsresa. Efter 26e november.

3 veckor är en lång tid. Det händer inte mycket i grannskapet. Sopbilen kommer på torsdagar. Den hysteriska grannen från förra besöket har jag inte sett till. Den tunnhåriga tanten däremot har vevat glatt med armarna när hon såg oss. Trädgårdsmästaren som normalt kommer på måndagar kommer inte för det finns inget att göra i trädgården.

Så lite snö skulle pigga upp tillvaron.

Men sen finns ju den stökiga Co-op butiken. Stökig för de håller alltid på att fylla på hyllorna så man får snubbla runt bland kartonger. I måndags var det extrapris på bananer – 25 pence styck. En dam köpte 10 bananer. Det var nog det mest spännande med besöket.

Och så puben Black Prince som ska ha 70-80s disco i morgon. Och en flaska cava till med rabatterat pris.

Och på lördag är det julbasar på lågstadieskolan. 1 pund i entré.

Det är vad som händer här. Inte mycket händer.

Kom snö! Jag vill se populationen halka runt. Jag vill se hundarna skutta.

Men jag har tillfälle att träna på mitt tålamod. Det behövs.

Varför letar Bea Uusma inte efter Roald Amundsens kropp?

/ Hans Lind / Leave a comment

12 km söder om Oslo över helgen. Vad finns i trakten? Värdinnan väljer Svartskog för där finns huset där Roald Amundsen bodde i 20 år från 1908 till juni 1928 där han bara försvann på en flygtur på väg att leta efter några som kraschat på väg mot Nordpolen.

Trots letande har vare sig hans flygplan eller kropp eller kollegor hittats. Mysterium.

Hans hem – Uranienborg – som ingen bott i sedan han smällde igen dörren i juni 1928.

Uppenbarligen hade han en hund. En hund som inte följde med på flygturen men det är okänt – varför?? – vad som hände med hunden. Det borde intressera historikerna.

Roald Amundsen var en van posör.

Som jag.

Han måste har förfrusit fingrar och tår. Var det därför han aldrig gifte sig? Varför forskar inte historikerna om det?

Och så det där med Bea Uusma och hennes fascination för André. Hans kropp hittades ju men hon letar efter dödsorsaken.

Men Roald Amundsens kropp har aldrig hittats. Trots flera försök. Det vore ju en utmaning… liksom.

Men det finns ett café i närheten. Svartskogen kolonial AS. Där blir det kaffe med succé-kaka.

Detta som tröst efter att ha stått i 10 minuter vid en brygga och vänta på att en säl (sjöhund kallas de i Belgien) ska dyka upp ur vattnet efter att ha visat sin nos. Vi ger upp när vi förstår att en säl (sjöhund) kan vara under vattenytan i 30 – 60 minuter. Så länge kan vi inte vänta.

Men fjorden ligger blank och krusas bara av en sälskalle då och då. Men för sällan.

Det är inte en säl utan en man som visar skallen på fotona

Och sedan vill jag hylla Norge. Det är dags för norsk revansch efter alla plumpa norge-skämt som Sverige har inflation av. 20 dagar i Norge var ju 20 trevliga dagar. Trots dimma och småregn. Trots envisa får.

Men tack vare en katt som adopterade mig.

Tack vare en hund som uppfostrade mig .

Och ett möte .. som är en helt annan historia värt ett eget kapitel. Eller flera kapitel. En dag.

Och så tåget.

Vy. Heter tågbolaget.

Från Skarnes en timme till Oslo. Var meningen. Och så 20 minuter till Kolbotn. Var tanken. Var planen.

Men handskakaren kom i vägen. Han klev på tåget. Satte sig tvärs över gången. Frågade mannen tvärs över vad han lyssnade på i sina hörlurar.

-”Musik.”’

-”Får jag lyssna?”

-”Nej!”

-”Får jag skaka din hand?”

(Tvekan)

De skakar händer men handskakaren tar ett fast grepp om musiklyssnarens hand och trycker ner den mot golvet. Musiklyssnaren drar loss sin hand.

Handskakaren vänder sig mot mig.

-”Vart ska du rejse?”

-”Sorry – I don’t speak or understand Norwegian”

(Jag ljuger – jag har lärt mig många nya norska ord som har förvånat mig )

-”Where are you from?”

-”Luxemburg”

(Jag ljuger igen med tanke på att de flesta tystnar för de vet inte var Luxemburg ligger)

-”Aha.”

Han överger mig.

(Tack)

Han ser näste man att skaka hand med- Han har redan hunnit pressa min hand och trycka ner den mot golvet. Så hälsar man inte i Luxemburg. Så pass mycket vet jag.

Näste offer är en rustik bred man. Den handskakningen misslyckas för den rustike låter inte sin hand pressas ner mot golvet.

Handskakaren reser sig upp och går inåt vagnen för att leta efter fler händer att förtrycka.

Det blir kaos. En man vägrar och ger sig på handskakaren. Vilt slagsmål i vagnen. Flera flyr ut ur vagnen för slagskämparna far runt i jakten på varandra som om de vore kulor i ett flipperspel.

Ingen av dem vinner för ordningsmakten i form av en späd konduktör med barsk röst infinner sig på scenen.

-”Vad försiggår her??”

Polisen möter upp vid nästa station.

Tåget rullar vidare.

Försenat.

Men utan slagsmål.

Norge är fantastiskt.

Bryter en tradition….

/ Hans Lind / Leave a comment

.. en Allhelgona- Halloween- De Dödas dag – tradition.

Helgen som var har jag brukat traska runt på kyrkogårdar. De flesta år. Helst dagen efter alla ljus har tänts. Då går jag och tänder ljusen igen. De har ju bara slocknat tillfälligt.

Minns kyrkogården i Västanfors där Britt-Mari och jag lämnade ett spår av tända ljus bakom oss. Inte våra ljus – andras ljus. Som hade slocknat.

Minns – ponche – i Xalapa, Mexico där man skulle sjunga för de döda och dricka ponche. Och skvätta lite på gravarna också.

Minns den döda kyrkogården Dieweg i södra Bryssel – 2024 – där de döda inte längre begravs för kyrkogården har dött. Om man inte är Tintins skapare. Då får man begravas. På den döda sammanfallande kyrkogården.

Minns Laekens kyrkogården som jag undvek i flera år för hundar fick inte gå in där. Men en allhelgonahelg gick jag ner i columbarie-gångarna där duvors flaxiga vingslag skrämde bland skräp som hade blåst ner i valven. Det var inte en kyrkogård att återvända till. Inte ens på Allhelgonahelgen.

Däremot – den gamla kyrkogården i Hasselt – Belgien. Där vandrar andar. Och jag.

Där ska jag vandra en allhelgonahelg. Dags att återvända till Hasselt.

Och Père Lachaise. Men det är inte en allhelgonabesökskyrkogård. Köerna är nog för långa av folk som letar efter Jim Morrisons grav. Den är svår att hitta.

Det blir för mycket död-kändis-spotting där. Tanken med allhelgonahelgskyrkovandring är att tända slocknade ljus. Inte att ta en selfie framför Oscar Wilde’s grav.

Men det blev det inget av denna helg. Kyrkogård. Tända ljus. Trendbrott. Det blev skådande av en man som försökte fiska i en bäck. Misslyckat. Det blev en utebliven skogsvandring för vi såg 5 män med oranga västar och bössor. Fara.

Det blev ett besök med matlagning.

Bra besök. Bra matlagning.

Men ingen kyrkogård. Förra veckans Nes kyrkoruin med putsade gravstenar får vara en ersättning. Som nästan duger.

Nästa års allhelgonahelg tillbringas i Pòlis på Cypern. Det måste finnas kyrkogårdar där. Jag har ju vandrat på den grekisk -ortodoxa kyrkogården i Kairo. Så självklart finns kyrkogårdar på västra Cypern.

Och så kommer den där dan…

/ Hans Lind / Leave a comment

Dagen som fram till för tre år sedan firades med en tårta gjord av köttfärs dekorerad med små rosetter av skinka och med grekisk yoghurt istället för grädde.

Det var födelsedag. Arman’s födelsedag. Det är en dag av minnen. En dag där jag minns grannens mördade katt och den mördade Ibis-fågeln. Men också de hundrädda som slutade vara hundrädda när de fick en kall hundnos i knät.

Idag firas dagen på avstånd. Första födelsedagen utan Arman – då gick jag till den högst belägna punkten i Bryssel – det var faktiskt en begravningsplats. Jag hade med mig hundgodis som jag placerade på den högsta punkten på kyrkogården. Sån var jag 6 månader efter Armans död. Mitt emellan sansad människa och förvildad magisk tankevärldsinnehavare.

De första dagarna bar jag urnan med hans aska upp till sovrummet för att han inte skulle vara ensam i bokhyllan i vardagsrummet. De första nätterna hörde jag hans steg. Och när jag berättar det för andra som mist sina hundar – berättar de samma sak. Hjärnan spökar. Det går inte att släppa taget.

Till en början.

Men sedan samtalade sig den kollektiva hundskaran. Där kom Stella. Marta. Qimo. Kuma. Ollie. Aiko. Boris. Kina. Unice. Smör. Balou. Bob. Bruno. Ludwig. Pepsi. Bruno 2, Rayka, Spoof, Daisy, Nora, Tommy, Belen, River, Alfie, Minnie, Oscar, Henry, Gus, Efti. Bonnie, Florence, Verona, Kola, Finn.

Har jag glömt bort någon?

34 hundar jag passat de senaste tre åren.

34!!

Kalla mig gärna crazy dog man. Ja – det fanns -finns ju katter också men det är hundarna som gör att jag inte bakar en köttfärstårta idag.

Leker brödrafolk ….

/ Hans Lind / Leave a comment

En vecka är avklarad. 11 dagar återstår. Norge.

Landet där det tar tid att handla mat. Jag lyfter ut paketen ur köldförvaring och läser innehållsförteckning för att förstå vad lompa är för limpa (svar; potatisbröd) Och nej Raspeballer är inte en könsorgansklåda.

Men de är förstående på Europris i Skarnes (som borde heta Norgepris) och de låter den långsamme svensken läsa vidare på förpackningarna.

Det har varit dimmigt.

Inget fel på min syn. Men vädret har liksom Stephen King:at sig.

Hunden Bonnie längtar efter sol. På en vecka har vi sett solen 2 gånger.

Katten Helle Sofie struntar i väderleken. Bara hon får tassa ut i markerna och lämna sina tassavtryck.

Helst på bilen.

Idag blev det turism. Om jag letar på Google Maps om vad en turist ska göra i trakterna så är det museer som är öppna under sommaren eller när man ber dem öppna. Det är vandringsleder som nog är igenregnade.

Och så är det kyrkoruinen Nes. Kyrkan med anor från 1100-talet men som en blixt brände upp i mitten på 1800-talet. Men folk gifter sig där. Bröllop i ruinen. Ruinbröllop.

Jag ser fram emot nätterna här. Drömmar. Mina drömmar. Det är något med trakten som gör att jag ser fram emot drömmarna. De är vilda. De är fyllda av sociala aktiviteter. I när och fjärran. Jag gör mål på ett suspekt sätt i en landskamp (bär den italienska backen mot en öppen eldstad och hotar att bränna hans huvud om han inte erkänner att målet var ok).

Jag deltar i en dansuppvisning på en bensinmack. Jag sitter på otaliga konferenser. Mitt liv i en dröm. Ett alternativt liv.

Det händer saker i Norge. Mest i drömmarna.