Vad visste jag? Vad har skolan lärt mig? Jo – det var arméer i skyttegravar och så användes flygplan för första gången i ett krig – Röde Baronen och så. Och så senapsgas. Det var allt.
Efter en vända till helvetet i Passchendaele – ja det är ju inte ett helvete idag men ett minnesmärke över det som var ett helvete – så vet jag så mycket mer. Tyvärr.

När jag kommer fram till Ypres så förstår jag att där jag bodde de första 3 åren i Bryssel – där var gatorna döpta efter första världskrigets fasor i Flandern.
Ypres är en bra start.

Lagom stad med stort krigsmuseum som förklarar allt som den svenska grundskolan inte klarar av att fördjupa.

Staden dit britterna vallfärdar för att klistra upp vallmo-blommor. Poppies. Poppies överallt. Till och med på ginflaskan.

Tour de Great War. Kriget som skulle ta slut på alla krig. Det gjorde det inte. Dag 2 går jag ner i skyttegravar. Jag går de tre kilometrarna från Passchendaele norrut. De tre kilometrarna där en halv miljon dog eftersom befälhavaren Haig ville att de brittiska styrkorna skulle bryta igenom den tyska linjen. En halv miljon.


Ner i åkrarna. Fast i gyttjan. Först 1917 fick de brittiska soldaterna regnrockar. Fram till det sög deras vadmal upp vatten och gyttja. En hel del soldater drunknade i gyttjan.

Men nu drygt 100 år senare är de tre kilometrarna täckta av instängda villor – här är det fördragna ståldraperiet – frisörsalonger och bönder. Under gyttjan ligger kroppar kvar. Andra kroppar – utan namn – har fått plats på den brittiska krigskyrkogården.


Jag tar bussen tillbaka. De Lijn. Genom byarna – förbi andra krigskyrkogårdar. Andra leriga åkrar. Ner i en skyttegrav.

På kvällen. Mat. Jag måste ju äta. Klei. Och det är ju bra.



Aldrig mera krig. Sade man 1918. Det borde man ha upprepat fler gånger. Tills det fastnade.







































