…tänkte jag när resan började.

30 minuter senare slutade jag tänka så. Taxin korsade Donau och på kameravstånd blänkte parlamentet.

-”Beautiful building” sade jag.

-”But bad politicians” svarade taxichauffören.

Och så är det. I parlamentet har regeringspartiet Fidesz egen majoritet. Men inte i Budapest. Och det är i Budapest jag är. Inte Fidesz-stad.

Staden är full av folk som följer viskande människor.

Inget skrik. Inga högtalare. Utan en guide som viskar i en liten mikrofon och skocken följer efter – inte tryckandes mot guiden för att inte missa orden- utan alla har egna hörlurar så de inte missar ett endaste ord. Framsteg? Ja det är lite tystare men grupperna är större och därmed svårare att passera.

Nationalgalleriet. I varje sal sitter en äldre dam med lila tröja. Och ler vackert. Så ska museivakter vara. Överallt. Nationalgalleriet tar en förmiddag. Resten av slottet tar en annan förmiddag. De bodde stort de där regenterna – även om det informeras att en av dem som byggde ut slottet bara besökte detta en gång.

Maten. Nja. Det är rustika portioner. Mängd före smak. Jag imponeras mer av inredningarna än av tallrikarna.

Handen. St Stephens hand. Ungerns förste kung. Vars hand är en nationalklenod. Och vårdas ömt i basilikan efter att ha färdats runt lite här och var. Men sedan 1945 tillbaka i Ungern.

Så nej – jag hamnade inte bland Sverigedemokraters vänner. Jag hamnade bland;

• Turister från USA som föredrog franskt vin för ”de visste mer eller mindre var det landet ligger”. Sedan var en av dem väldigt intresserad av första sidan på menyn – ”What are all these food?” Det var möjliga allergier svarade servitören. Hon beställde inte allergierna.
• Taxichaufförer som avrundade räkningen generöst uppåt. Yes – taxin i Budapest har dåligt rykte.
• Selfiepinnar. Selfiepinnar!!! Jag trodde de var utdöda. Men de lever.
• Och så damen på flygplatsen som hade en toalettstolsförhöjare som handbagage

Detta var mitt andra besök i Ungern. Det första skedde 1981. En annan värld. Tågluff där privata rum hyrdes ut via statliga turistbyrån Ibusz. Där handlade det inte om att välja rum själv utan staten valde. I Budapest hamnade jag hos en familj i en förort. De hade alla städredskap i badrummet. Som inte var ett stort badrum. Jag minns inte så mycket om dem. Det var ett äldre par som höll sig undan när turisten kom in i lägenheten. I Siofok vid Balkan-sjön däremot – där var det expediten på Ibusz själv som valde sig själv som hyresvärdinna. Hon hade en liten stuga i trädgården och det var ett bra boende fast hon förmanade att jag inte fick ha ”midgets” på rummet. Jag tror jag stirrade så mycket på henne – helt oförstående så hon fick upprepa flera gånger att jag inte fick ha ”midgets” på rummet så efter den sista upprepningen förstås jag att hon sade ”mädchen”. Gåtan löst.

Nästa resa i öst resulterar i premiär i Polen