Till och med i Ultravox gamla slagdänga;

”Vi gick i den kalla luften
Frysande andedräkt mot en fönsterruta, låg och väntade
En man i mörkret i en tavelram så mystisk och själfull
En röst som sträcker ut sig i ett genomträngande rop, det stannar kvar hos dig tills
Känslan är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Musiken väver sig
Spöklika toner, pizzicato-strängar, rytmen kallar
Ensam i natten när dagsljuset bringar en sval tom tystnad
Värmen från din hand och en kall grå himmel, den bleknar i fjärran
Bilden är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Detta betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien”

Ultravox – översättning Google Translate

Det var för 20 år sedan. Men det var en konferens om mänskliga rättigheter i Europa. Jag var barnens ställföreträdare. Alla grupper hade en företrädare. En romsk dam från Finland satt i rullstol. Hon var ung. Hon sade -”Hade jag varit lesbisk så hade jag varit företrädare för 4 grupper”

Nu var det tre grupper.

Sedan dess har jag inte återvänt. Trots nattåg som går direkt från Bryssel. Jag har skyllt på att de är fullbokade.

Men nu är jag här. Och bland det första jag ser är detta. Den mellaneuropeiska toalettstolen. Här ska avföringen studeras noggrant innan spolning.

Det är ett konstigt land.

Men de har bra öl och goda schnitzlar.

På 16 timmar har jag hunnit äta schnitzel två gånger. Så goda är de.

Men som sig bör så vill jag börja varje besök med att komma närmare Gud. Eller i alla fall klättra upp i hennes torn.

363 trappsteg. Svett när man är uppe. Och andras svett på väg upp och på väg ner. Det är en smal trappa med de 363 stegen upp mot 137 meter närmare Gud. Det gnids mot folk. Och deras svett. En voluminös amerikan kommer stånkades upp – jag uppmuntrar honom; – ”320 steps more to go!”

Det är St Stephan som är klätterställningen. Domkyrkan. Det kryllar av folk som inte betalt biljett. Varenda entré-punkt kostar 7 euro och Gud vill bara ha kontanter. Men om man köper samlingsbiljett – så kostar den 25 Euro och då får man trängas i katakomber (skippa det – det är bara högar med benrangel som slängts ner vid nån epidemi för 300 år sedan och så fin-biskopar som fått en kista – och så hattburkar där deras organ förvaras – Österrike är ett konstigt land..), åka hiss upp i ett torn – en lång långsam kö till hissen, klättra 363 trappsteg upp till ett annat torn, se museet och sedan trofésamlingarna (men de kallar den lokalen för skattkammare).

Museet;

Trofésamlingen;

Ett vildsvin stirrar på mig under lunchen. Den är död. Påminner mig om all de där vildsvinen som bökade runt efter bergssluttningen för en vecka sedan i Alpujarra.

Jag vandrar. Tvingar mig själv att tycka att det är en trevlig vandring. En turkiska på Emporio Armani är en pärla. Hon hittar det jag behöver. Jag går ut ekiperad.

Tar en Negroni med whisky (!) istället för gin. Den är ok. Jag skulle vilja be mexikanarna vid bordet bredvid sluta skrika men de ser ut som narcos. Inte damerna – de är mer Reinas de Polanco (utmärkt beskrivna i novellsamlingen med samma namn som Guadalupe Loaeza skrev) – men herrarna! Jag skulle inte bli förvånad om de hade en mariachi-orkester med sig på flyget.

Men det är en rimlig Negroni. Trots skrikande mexikaner.

Vandrar vidare. Det är en vandringsbar stad.

Trots att det är ett konstigt land.