
På torsdag är det omval till presidentposten i Kenya. Förra valet ogiltigförklarades.
Och jag är totalförvirrad.
Oppositionsledaren Odingas namn ska stå på valsedlarna fast han har meddelat att han bojkottar valet. På min gata hänger hans valaffischer kvar. Fast han inte ska delta i valet.
Hans syster ska häktas för att hon har hållit ett uppviglande tal.
Valkommissionens ordförande tror inte att ett tillförlitligt val ska kunna hållas. Valkommissionens VD tar semester i tre veckor …… i n n a n omvalet. Oppositionen har krävt hans avgång – så detta är nog en kompromiss – han håller sig undan under valet. En annan ledamot i valkommissionen hoppade av och tog sig till USA eftersom hon inte kände sig säker i Kenya.
Oppositionen utlovar en stor demonstration på torsdag _ och andra dagar också – som alternativ till att rösta. Risken är att de i sina starka fästen försöker blockera vallokalerna.
Så bäst att hålla sig inomhus.
Jag ser inte en valkampanj. Jag ser ett ställningskrig. En sorts chicken race där tilliten till det politiska systemet är den stora förloraren. Jag är innerligt glad för att jag inte får rösta. Jag får iaktta istället. Och vara lite orolig. Många av de senaste demonstrationerna har urartat med rån och plundring som följd efter tårgasduschande.
Två dagar efter valet. De resultat som presenterats är preliminära – den manuella räkningen sker nu och protokollen postas på valkommissionens hemsida. Det är transparent.
Sedan kommer rapporter om protester i västra Kenya – oppositionens starka fäste. Stenkastning på fordon. Polis och tårgas snabbt på plats.
Det har varit männens värld. Det är fortfarande männens värld. Det är män och någon enstaka kvinna – oftast då politikerns hustru – som intervjuas.
Och så presidenten – allt tyder på att Uhuru Kenyatta blir omvald. Hade han inte blivit det så hade han varit den första presidenten i Kenyas historia som inte blivit omvald. Givetvis protesterar oppositionen och säger att de elektroniska resultaten inte stämmer med verkligheten.