trottoar

Trasiga trottoarer och stolta miner

/ Hans Lind / Leave a comment

E53E7D25-B490-4887-AE19-31ACB34B1330.jpeg

Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.

Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar.  Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.

Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.

Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.

Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina). 

Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.

Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.

“Of men and war”…

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.

Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

/ Hans Lind / Leave a comment

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.