Det svåra valet har alltid varit lätt ….

Jag ser Conclave på en streamingtjänst. Jag har inte den tjänsten men de vars hus och hund jag passar har funktionen på sin helväggstäckandd TV. Huset som turister stannar upp vid. Tar foton. Suckar av längtan. Men de har inte sett innandömet. Det är förvisso elektroniskt så det räcker. Men alla de kablar som hänger här och där och längtar efter en glödlampa att krama. Det ofärdiga duschrummet där Kärcher-maskinerna staplas på hög.

Men jag sover bra här. Svala rum. Värmesystemet krackelerar.

Men valet. I Conclave ska en ny påve väljas. Det skvallras. Det positioneras.

Jag har aldrig tyckt val har varit svåra. I perioden innan hund var regeln ”jag väljer den som jag kan köpa en begagnad cykel av och vara övertygad om att den inte är stulen”.

I perioden med hund och efter hund…..

Där har valet varit ”Vem skulle jag anlita som hundvakt?” De är inte många. Alltför många – jag nämner inga namn men Busch och Kristersson och Theodorescu Måwe och vad heter han nu den lille värmlänningen från SD ? – skulle bara använda hunden för att ta en selfie på sig själva.

Frågan – Vem vill du helst ha middag med ? – duger inte. Det är lätt att sitta vid ett bord och drömma sig bort. Men att lämna en hund till ansvar för en annan är nåt helt annat. Helt annat.

Conclave är full av intriger. Av hemligheter som avslöjas. Av svek. Som de flesta val överallt.

Så hundvakter att lita på. Där är svaret på – vem ska jag rösta på?

Och ändå. Trump. Hundägare i alla länder – förena eder!

Vem är jag?

Det bestämmer jag själv. Det gör de flesta. Med den självklares rätt utropar sig Carl Bildt till “ stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé “. Jag utnämner mig själv ibland till kass tangodansör (har gått en helgkurs på restaurant Pelé på Upplandsgatan i Stockholm men stegen har rostat). I kvarteret där jag bor är jag “mannen med den stora hunden” Jag blir jag tack vare assistenten.

Jag är Brysselbo men inte belgare. Jag är svensk för de flesta utom för Skatteverket som kallar mig för “utlänning med svensk inkomst”. Jag är jag men i olika skepnader och former.

De flesta får äga sin identitet.

De flesta.

Utom ensamkommande flyktingbarn som dör i en flygkrasch. Där skenar genast klumpifieringen. “Smålänningar?“- hojtar en Sverigedemokrat. Ja – 2 av dem bodde i Småland. Då är man smålänning, Kanske inte född smålänning men lik förbaskat smålänning. Såvida man inte är kvinna – då är man småländska. Svårare än så är det inte.

-“Hur kunde de åka till det land de flytt ifrån?” Iran är inte Afghanistan. Iran är dock inget säkert asylland. Att bo i ett land och besöka ett land är två vitt skilda saker. Att kunna åka tillbaka till Iran med ett svenskt pass i fickan ger mer skydd och trygghet än att leva i Iran utan skyddande papper. Det är en självklarhet för de flesta. Utom för den som vill styra andras identitet. Skomakare – bliv vid din läst. Ensamkommande flyktingbarn – var fattig, res inte. Men se till att integrera dig. Men integrera dig inte så mycket så du gör som svenskar gör – åker på semesterresa.

-“Hur kan de ha råd att resa?” Billigaste resan nu med Aeroflot till Teheran kostar 366 dollar. (Ukrainan airlines var billiga – men har inga resor till Teheran nu). 366 usd = 3466 kronor. 173 chipspåsar. Knappa 6 limpor Prince cigarretter. Sens moral; Ät chips. Rök. Men ge fan i att besöka släkten!

(P1 morgon idag. Självmordsfrekvensen är lägre hos invandrare än hos svenskar. Men efter 20 år i Sverige är frekvensen lika hög. Integration )

Idag är jag arg. Arg för att folk går runt med skygglappar och tror sig ha rätten att definiera vad andra är eller inte är.

Ilska. Det är min identitet idag. I morgon är jag något annat. Men jag bestämmer själv. Det borde alla få göra.