A tale of two cities

Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.

Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.

I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.

Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.

De här katterna tigger inte – de kräver. Från kl 0730 då de jamar och krafsar utanför min dörr.

Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.

Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.

Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.

Skygg hund som inte vill bli förknippad med hippies – trots sitt toviga hår

Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.

Inte bara törstsläckare utan också botare.

I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.

Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.

Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.

Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.

Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.

Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.

En högklackad stad.

En sandal-stad.

Jag är mitt emellan

22 timmar på ett spa

87206BD6-C11C-47E4-A013-1029EF11D479Vatten över huvudet.

Med en bunke.

Sittandes på en pall.

22 timmar på ett spa. Hel och ren. Överallt. En fråga studsar mellan väggarna;

-”Hur ska man tvätta sig?

Det ges instruktioner. Jag låtsas följa dem. Häller vatten över huvudet. Med en bunke. Sittandes på en pall.

Damerna klagar. De kommer inte åt en pall. Det är kö. Damer som längtar efter en pall och en bunke. Men de kommer inte åt pallar. De står i kö.

Ut i den kalla luften. Ner i det varma vattnet. Om man kommer åt vattnet. Det är fyllt. Och det är högljutt. Ett kackel som om man vore på Gekås i Ullared och sliter i den sista banlontröjan som är nersatt 70% i pris.

-”Här pratar vi med små bokstäver”.

Instruerar e-mailet från Yasuragi. Det olästa mailet. För här skriker man med STORA bokstäver. Tallarna viker sig av ljudmassorna som ekar från det varma vattnet.

Slut på klagan.

Jag blev ren. Jag blev utvilad. Jag fick en perfekt shiatsumassage. (Somnade tre gånger på 50 minuter). Jag fick en underbar 6 rätters teppanyakimiddag. Jag njöt av en av de bästa frukostarna nånsin. Jag hade det perfekta mest roliga sällskapet.

Återklagan.

Men jag stod i kö.