restaurang

Det är sällan jag skriker av glädje

/ Hans Lind / Leave a comment

iphone15 017… i Nairobi. Matglädje alltså. Det händer ibland – som en söndag lunch på Talisman att maten är så där helt perfekt.

Det hände också en tisdagkväll på Tamarind att den gräddiga saffranssåsen till fisken var perfekt.

Men oftast är det torr fisk. Segt kött. Varmt vitt vin och kall kycklingfile.

Matupplevelser är sällsynta. Råvarorna är det inte brist på. Men fantasin. Menyerna är oftast tryckta häften – så det är samma mat år efter år, för  trycka om menyn skulle ju kosta mycket. Så jag tror det är rutinerna av att laga samma mat dag efter dag som gör att genvägar tas och fantasin uteblir.

 

Synd att det ska vara så långt både till Talisman och Tamarind.

Världens oväsnigaste land

/ Hans Lind / Leave a comment

Det tjuter gällt.
Klockan är 4 i gryningen.
Vad var det?
-Nattvakten. Han visar att han är vaken..
Ja.
Och han väcker alla andra också.
Varje timme.

Det vrålas till.
35+ damerna firar födelsedag.
Under vrål.
Samtidiga vrål.
Alla med alla.
Vrål.

Korsningen närmar sig.
Tuuuuuuuut!
Varför tutar du? frågar jag taxichauffören.
Så alla andra stannar
Men det syns ju ingen annan bil?
De kan finnas och då ska de höra att jag kommer…
Att det kostar 400 kronor att tuta i onödan verkar inte ta bort hans ryggmärksreflex.

Barnet fyller år.
4 år.
Upp med hoppborg och högtalare.
Och dansinstruktör.
Högljudd sådan.

5 år i Peru.
Och de påstår i Sverige att jag hör dåligt.
Det gör jag inte.
Jag hör allt oväsen.