Redhill

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

Stilla dagar på den Röda Kullen

/ Hans Lind / Leave a comment

Redhill.

40 minuter söder om London Bridge.

Här sprängde Alfred Nobel sin första dynamitgubbe. Det som ser ut som sjöar jag går vilse runt är gamla stenbrott som nu är vattenfyllda.

Här bodde Aleister Crowley – ockultisten som då och då blir en referens i skräckfilmer för sina skrifter.

Och sista dagen ramlar jag över polisens facebooksida och märker att de stilla dagarna egentligen inte var så stilla för andra. För på den sidan hängs skurkarna ut – och ibland även de misstänkta och så blir det en ursäkt efteråt när den misstänkte friades av domstol.

Men mitt uppdrag;

Gus – 3 åring långbent labrador med förkärlek till att

  • Jaga rävar
  • Rota i familjens kompost
  • Leverera diverse saker som ska kastas
  • Föredrar tennisbollar istället för katter

En dag tar vi sikte på en pub sådär 3 km bort. Det går bra att komma dit.

Det går sisådär att komma därifrån. Den omhuldade Surreyanska cykelstigen är översvämmad.

Vänd om.

Annan väg.

Fel väg.

Fel stenbrott.

Vi går 9,5 kilometer. Istället för 3.

Och upptäcker det närliggande samhället Merstham. Om det samhället har polisen mycket att rapportera om. Knark, rån, bilkrockar. Och det som de kallar ASB – Anti-social behaviour. Det visade sig till och med innehålla att man inte plockar upp hundbajs.

Jag och Gus är inte misstänkta för det.

Vi ser en misstänkt frisörsalong.

Inte säker på att marknadsföringen fungerar.

Det blir bara ett restaurangbesök på en hel vecka. Det ska tas igen under helgen i London.

Att det bara blev ett besök – beror på familjens perfekta kök. Matglädjekök.

Men den besökta restaurangen var bra. Italiensk säger de. Men ingen Amero di Capo.

Men en chiliöversvämmad ceviche. Som Peruaner skulle protestera emot. Var är choclon? Var är Leche de Tigre?

Vi ser en nyfiken häst.

Vi har gått vilse även den dagen.

Här går det inte bara att traska rakt ut i skogen. Om det inte är staket så är det varningsskyltar om privatiserande. Inte sådär informativa skyltar utan förbannande skyltar. inte ”private” – utan ”Private!! Strictly no entrance!!”

Vi äter glass.

En av oss äter också upp halva glasburken. Den är ätbar visar det sig efter att fingrar riskerat livet i försöket att rädda burken.

-”Vill du komma tillbaka nästa år?”

Jo men jo.

Här var det ju stilla dagar.

Redhill.

Och bara 40 minuter till London Bridge.

Dit jag åker om en stund,.

Trångt och nära

/ Hans Lind / Leave a comment

Det gnuggas knän. Det gnuggas höfter. Det gnuggas överarmar.

Det är trångt.

I kollektivtrafiken i London. Det är slitet. Här kan man verkligen prata om gapet. Det där mind the gap – gapet. Det är rejält tilltaget. Kanske därför jag inte ser några barn på tunnelbanan. De har nog fallit ner i det där gapet. Eller så är de i skolan.

Jag ser dem vandra. Över hundfältet. i West Byfleet. Barnen på väg till skolan. I sina gråtrista uniformer där den illröda slipsen ger någon slags färg åt tillvaron.

Men på hundfältet rusar hundar efter bollar som deras lata hussmattar kastar så de själva slipper röra på sig. Står stabilt som Dovers klippor styrandes över alltet. Rule Britannia.

Jag möter samma matthussar varje dag. 1. Den tunnhåriga damen som hälsar -”Aren’t you pretty!!!”

Hon menar hundarna. Alfie och Minnie.

2. Den framlöpande tjockglasögonsdamen som svarar – ”But that’s nice!” när jag ursäktar Alfies och Minnies sniffande på hennes hunds könsdelar.

Jag tar omvägar runt henne de närmaste dagarna.

3. Den arga damen. Kvarters -Karen som är sur på allt och alla. En kväll bankar hon på dörren för att Alfie är i trädgården och skäller på en räv.

Kvarters -Karen har ingen hund men hon irriterar sig på allt i kvarteret. Grannens höns. Den andra grannen som startar sin bil för tidigt på morgon så hon vaknar. Jag tror i och för sig inte att hon sover. Jag tror hon är vaken för att inte missa nästa möjliga irritation.

West Byfleet är en låg stad. Villa efter villa efter villa. Tillslutna villor. Nerdragna gardiner. Perfekta trädgårdar varvade med nåt som ser ut som ödetomter fast de inte är det.

Halvsovande staket.

Lummig kanal.

Den lokala COOP-affären lockar inte till handling. Bara det man fyller magen med.

Den lokala puben Black Prince fortsätter härja som andra pubar med spansk och italiensk öl i kran efter kran. Men en Green King IPA som fungerar.

De tre gånger jag besöker puben är Fönstermontörsfirman där och dricker öl. På arbetstid. Som tur är så är den engelska ölen svag. Som arbetsmoralen.

Nästa gång jag är tillbaka så är det tribute till Spice Girls. Jag kommer inte att närvara.

Huset jag ansvarar för är ett rejält hus. Elektroniskt hus. Alexa sköter allt och säger -”You don’t have to shout. I hear you.”

Dock lyckas Alexa inte hindra att högtalarna spelar traditionell hawaiiansk musik som ägarinnan knappat fram på sin surfplatta från Hawaii. Hennes nästa resa blir till Thailand. Jag bereder mig på att helt plötsligt höra traditionell thailändsk musik från högtalarna när jag är tillbaka – för 3 veckor – i November.

För jag ska tillbaka. Det är inga tråkiga stunder med Herr Alfie och Fröken Minnie. Kliar jag Alfie bakom öronen så kommer Minnie och kastar sig emellan oss. Ser jag på Netflix så sitter Alfie och stirrar på mig. Outgrundlig blick.

Och när den ene stirrat länge nog så kastar sig den andra över honom.

Eller tvärtom.

Nu har jag lämnat Västra Byflätan. Jag är i en annan utkant – 30 minuter från city. Hotellen här ute i periferin är så mycket billigare. Och med större rum. 25m2 med utsikt mot motorväg

Men det är billigare och större.

Och ljuddämpande fönster här uppe på våning 6. Området heter Park Royal. Det borde heta Park Industrial.

5 dagar här. Eller nätter här för dagarna är fyllda med hundfria aktiviteter. 30 minuter bort.

Sedan blir det förort igen. Redhill. Hund. Labrador. Brun. Gus.

Underjorden står stilla …..

/ Hans Lind / Leave a comment

… och jag förväntar mig en lång taxikö på Paddington Station. Det är strejk i underjorden ända fram till och med torsdag. Personalen i tunnelbanan vill ha högre lön men framförallt 32 – timmars arbetsvecka.

Men det är bara tre personer före mig i kön. Chaufförens son är gift med en svenska. De har inga barn. Hon är från norra Sverige och det finns två svenska skolor i London och så finns sjömanskyrkan – som han kallar ”semen church” och inte ”seaman church”.Allt detta avklaras i den trögflytande trafiken.

Sen tar det stopp. Demonstrationer. Strejk. Allt får trafiken att stocka sig. Men det är bara 50 meter kvar till hotellet.

Hotellet vid floden.

Och sådär 10 meter till närmaste lägenhet där en man står i ett litet kök och öppnar kartonger.

Jag drar för gardinerna.

Det är bara en natt här. Nu. Tour d’Storbritannien kommer dock att avslutas här med 2 nätter i slutet av månaden. Efter att ha tagit hand om Alfie och Minnie i sydvästra Londons utkanter under en vecka.

Efter att ha turistat i 5 dagar vid ett hotell nära Wembley. Inte för att jag vill utan för att det hotellet kostar 50% av motsvarande hotell i city.

Efter att ha tagit hand om Gus i en vecka i Reigate.

Och sen turisteri och faktiskt kliva ut från det här hotellet (Tate modern ligger ju nära) under två dagar innan jag Eurostarar hem.

Nu söderut. Mot Reigate! För att hälsa på Gus – för han är ensam hemma när jag kommer den 20e – familjen har redan farit till flygplatsen i gryningen.