Vafalls. Jag såg en smutsig flod. Jag skulle kalla Udine för staden där fågel bajsar på dig. Det gjorde den och flög glatt iväg. Och där var jag på väg till restaurangen som satsar mer på dekoration än fullfärdighet i köket.
Maten var god men dekorationen var bättre.
Detta var också restaurangen där jag av serverades en kaffe när jag bad om en Americano.
Udine. Trots mitt initiala gnäll en verkligt fin stad. Vandringsvänlig och överraskig.
Jag går på museum. 2 gånger. Bra museer. Väldigt bra. Fantasiväckelserörelse.
Kommer hem. En av hundarna har gömt min ena sko. Och tuggat sig igenom en kudde.
Lördag. Möte med f d kollega och vän. Mat. Man möts bäst över mat. Och Al Gallo levererar. Igen
9 dagar kvar i Italien. En vecka i Porcia. 2 dagar i Venedig.
Då ser jag vad jag inte hör. This is no ordinary love – sjunger hon. Inte ordinary life. Felhörning. Vaxpropp.
Men jag väljer ’no ordinary life’. Passar bäst.
Jag har ätit en 5-rätters lunch. Jag har njutit. Jag valde restaurangen för att en recension gnällde om att restaurangens hund hade kissat nära deras bord.
Jag såg ingen hund. Jag såg god mat. Återvänder på lördag med f d hyresvärd och hans granne.
Jag bor i tre veckor i en främmande familjs hus.
This is no ordinary life.
De lämnar nyckel och instruktioner om pelletspannan och två håriga barn i min vård.
Så ska världen vara.
Som Birgit i Andalusien vars hund och två katter jag ska passa – och olivlunden och huset- i maj.
–”Jag behöver inga referenser. Jag vill bara se ditt ansikte”
Människor som litar på människor.
Kopplingen till litandet är de håriga barnen. Hundarna. De där änglarna som skakat av sig vingarna.
Dog is God spelled backwards.
This is no ordinary life.
”Mina” hundar vaknar före mig. De väcker mig.
Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Äntligen. Jag ser en dam med blågrönt hår. Antingen är hon en relik från punktiden. Eller en mermaid (jag åt för mycket fisk till lunch).
This is no ordinary life.
Främling i främlingars hem.
Hitintills har alla främlingars hem haft den helige graal som behövs. Espressokannan.
Ett måste.
Jag har hittat rätt i mitt letande efter not ordinary life.
Eller för att citera en annan splendid bugger – Hjalmar Gullberg
Efter maj i Sierra Nevada. Ett lugn. Barnen från Mechelen en vecka. Sen 2 eller 3 veckor med bångstyrige Tango ( – I’m not ready with the walk).
Sedan ett lugn. Och utforskande efter fler håriga barn för mitt not ordinary life
Jag missade den som var i förra veckan en förmiddag – men den var försumbar.
Men 1976 – då jädrar skakade det i marken där jag är. Jag hade glömt bort det – jag måste ha varit insjunken i mina socialarbetarstudier då. Men det dog 965 människor och folk fick bo i baracker i åratal efteråt. 100 byar/städer drabbade.
Jag borde inte ha läst skylten om skadorna vid alla jordbävningar för det ledde till att jag började googla om jordbävningar i trakten – och de är ju ständigt återkommande. Tröst i att jag inte märkte förra veckans skalv.
Min första jordbävning – Mexico City. 1990. Lägenheten på 7e våningen började skaka. Jag rusade till fönstret – fel!! – för att se radiomasterna skaka. De skakade lite väl länge tyckte jag. Upphetsad ringde jag till en vän – och fick till svar .. -”Det där lilla. Det var ju bara en 4a!”
San José. Costa Rica. 2015. Ett tåg rusade genom mitt hotellrum. Det var inget tåg. Det var en jordbävning som ruskade om min säng.
Sen var det lugna år i Nairobi och Bryssel. Noll skalv.
Men nu väntar jag.
Men jag kommer väl att missa nästa skalv också på grund av det lilla barnets tjurrusningar.
Det är mycket liv och fart i den lille – men den äldre damens lugn uppväger det hela.
Igår – upptäcktsfärd till Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Blivande kulturhuvudstad 2027. Stad med mersmak. Och ett klocktorn som väsnas om jordbävningar. Men jag hittar bara en övervintrad punkrockare. De har nog flyttat till en mer rebellisk stad – för nu är Pordenone shoppingarkader och spritz-drinkar.
Porcia sover. Häromdagen letade jag efter en Negroni att inmundiga. Fel. Barerna är stängda. Eller stänger klockan 13.00. Vafalls!
Men jag hittade en frågvis indisk restaurang runt hörnet. Och på stora Conad-varuhuset hälsar kassörskorna på engelska. Ser jag så o-italiensk ut? Men förklaringen kommer med en ljudbang. Bara några kilometer norr om varuhuset ligger NATO-flygbasen. Så jag ser nog ut som en stridspilot.
Ja – Mestre är liksom Venedigs fula förort. Men hotellpriserna är inte uppskjutna i rymden och där finns en ful tågstation så jag enkelt skulle ta mig till Pordenone. Eller jag hamnade ju inte där. Inte riktigt.
Men Mestre är inte helt fel – för strax efter mig anlände Brussels Airlines besättning till samma hotell – det tiovåningska Leonardo Royal med utsikt över ful arkitektur.
Hårklippning. Hundleksaker (mutor). Det var planen. Första frisersalongen var kinesisk. Den andra frisersalongen var också kinesisk. Även den tredje – så jag såg det som ett tecken och klev in. 12 euro för en klippning av en frisör som jag inte kunde kommunicera med – men kollegan kunde lite engelska så vi kom överens om att en månads hår skulle bort. Eller jag hoppades att vi var överens.
Schampot luktade kola.
Det blev mer 6 veckors hår som försvann. Inte 4. Men bra så.
En Negroni. Är jag i Negronins modersmark så …. En Negroni på torget i Mestre efter att jag hittat två bollar -(mutor) till hundarna. Bollarna ser ut som coronavirus – och så var det ju här i trakterna för 5 år sen. Coronavirus överallt.
Mestre är en sliten stad. Med konst(iga) ambitioner.
Jag gläds mig åt belgisk öl – för den lokala birran var läskeblask.
Idag blev det tåg. En äldre dam hade varit i Addis Ababa _ hon frågade vad i all friden jag skulle göra i Pordenone. Själv klev hon av i en betydligt mindre stad.
En timme i fullpackat tåg. De flesta sov. Jag vaknade till när vi passerade den heliga staden Conegliano. Staden där Isabella Haak gör storverk. Slåendes en boll.
Men nu. Porcia. Staden som är 4 kilometer från Pordenone som jag trodde jag skulle till.
En restaurang i Michelinguiden. Ingen stjärna men omnämnd. Bra så. En stor Electrolux-fabrik. Och så närheten till Dolomiterna.
Mitt sovrumsfönster vetter mot de snöklädda bergstopparna. Om jag bara vaknade med kontaktlinser på så skulle jag se dem.
Men därnere. En man med huvan nerdragen kommer springande runt hörnet. Jagad? Förmodligen av sina egna tankar.
Kön ringlar lång och bred. Sex-museet. Den andra kön är ännu längre. Madame Tussauds.
Turisterna vet hur man upptäcker det ”sanna” Amsterdam. På söndagmorgon kryssar jag mig fram mellan utstötta gårdagsmiddagar och människor utan mål och mening men med tom blick tar sig fram eller bak. En stad fylld av zombies.
Men från 5e våningen är allt bra.
Dit når inte marijuanarökarnas andetag.
Våning 2. På Rijksmuseum är fullpackad. 3 lager människor som samlas fram en Rembrandt eller en Vermeer. Våning 0 och våning 1 däremot. Tomma salar. Frid. Tid att skåda de sura minerna från tavlorna,
Nej. Amsterdam ses bäst från 5e våningen. Bottenvåningen är fylld av spruckna drömmar och haschrus och köer till fel museer och pannkaksrestauranger.
Inte en flanerar-stad. Mer en zickzackstad med ständiga överraskningar. Människor som ser sin mobil men inte staden. Människor som stannar upp i steget och blir pågångna bakifrån. Horder av kanalbåtar som tar sig fram genom horder av andra kanalbåtar.
2017. 2025. Det blev mina två sista Amsterdambesök. I maj ska jag till Schiphol för att ta mig till Granada, Spanien – men Schiphol är ju 15 minuters tågresa från Amsterdam. Bra så.
I morgon Italien och Tommy – 1 år – och Belen -11 år- i dryga tre veckor. En timme från Venedig. Jag vet inte så mycket om staden – Pordenone – mer än att jag aldrig hört talas om den tidigare. Allt blir en överraskning. Staden i hemliga lådan-typ.
Culemborg. Staden som evakuerades 1995 för floden Lek var inte att leka med då. Men nu har översvämningshinder byggts. Så nu behöver jag inte oja mig för plötslig flykt.
Men det är vatten överallt. Absolut överallt.
Hund och träd delar namn
En häger hägrar – eller vad vet jag? Är det en häger?
Och allt är platt. Att gå vilse är en vana nu den tredje dagen i Culemborg. Min vana att börja vistelse med att klättra upp på högsta punkten för att få en överblick blev att kliva upp på tredje våningen i huset jag vaktar.
Jag såg platta vattenfyllda tak.
I huset till vänster bor det ett start antal folk – de är inhyrda arbetare från östra Europa som arbetar på ostfabriken – Leerdamer. Den ost jag har på frukostsmörgåsen sedan 2019. Nu ser jag dem som står bakom osten.
Till höger en familj med ett barn som kliar Daisy genom spjälorna i staketet.
Hunden heter Daisy. En ettåring vars kropp agerar svajigt dragspel så fort hon ser en annan hund.
Här blir jag i 5 dagar till. Sedan 2 nätter i Amsterdam – för tågstrejken i Belgien är inte färdigstrejkad förrän sista tåget ska gå på söndagkväll.
Hemma två nätter.
Sedan blir det 27 italienska nätter. 2 eller 3 i Venedig och resten i Pordenone – som definitivt inte kan vara lika platt som Culemborg. Dolomiterna.
Min italienska månad. 400% ökning av vistelse i Italien.
I slutet av april återvänder jag till Culemborg – efter att ha varit hemma i 3 veckor (!). Då ska vädret se till att vi kan sitta på en bänk vid nåt av alla de vatten som finns och titta på änder. Och hägern. Om det nu var en häger.
Så igår kl 2200 började den 9 dagar långa strejken som två av de belgiska fackföreningar som organiserar tåganställda driver. Det finns andra fackföreningar så alla tåg står inte stilla.
Jag var i Frankrike och behövde ta mig till Nederländerna. Från en labrador (Spoof)
… till nästa (Daisy)
Eller. Labrador och labrador. Bägge har nåt annat i sig. Spoof har definitivt boxerblod. Daisy … lite av varje men mest labrador.
Det gick över förväntan trots ett inställt tåg där pengarna betalades tillbaka och en ombokning till ett 20 vagnars tåg där bara 10 platser fanns kvar när jag klämde in mig.
Det blev en kort sömn i hemmet. En vandring till ett tåg som till min förvåning tog mig till stortåget till Rotterdam. Och sen flöt det på. Nästan inklämd av stängande dörrar på Rotterdam-Utrecht tåget. Nästan inklämd igen av stängande dörrar på Utrecht – Culemborg tåget.
Så kallat flyt,
Så nu är jag i Culemborg – känd för en evakuering i närtid på grund av översvämning och för att vara tillflykt för konkursande holländare i dåtid.
Daisy.
Daisys familj – mamma – pappa – två tvillingar. Har åkt till Mallorca på semester.
Jag vet inte vad jag ska göra i Culemborg mer än vandra runt med Daisy. Som tur är finns det en gedigen mataffär – Plus – bara 200 meter bort. Så jag ska bli fet(are).
På vägen hit lärde jag mig att den ost som kommer från staden Gouda inte heter Gouda – utan Hschåuda. Mycket saliv i utropet hos konduktören på tåget.
De lärde på Plus-varuhuset utsöndrar också mycket saliv när de ler och säger svårtydliga saker.
Ett språk ? Eller ett salivutsöndringsväsnande?
Men jag försöker anpassa mig till läget genom tulpaner. De är billiga.
Grannarna tvärs över gatan har vid 13-tiden tagit emot en beställning av 8 backar öl. Heineken tyvärr. Så jag kommer inte att partykrascha.
Culemborg. Allt är platt. Svårt att få en översyn när man bara ser grannhuset.
Men en vecka här. Och inte hem sen. Tågstrejken pågår till sista tåget på söndag.
Så jag tar en 2 dagars vända till Amsterdam.
Och en 2 dagars vända hem.
Och sen vidare för 3 veckor – ja nästan 4 veckor. – i Pordenone, Italien. Flyg till Venedig och sen 40 minuter tåg.
itsallabouttransparency 