Nu kom det. Regnet. Äntligen kan jag sluta gå runt och fnysa åt de som dräller runt i hörnen eller jäser på parkbänkarna.

Jag har blivit en ordningsman. En som blänger på folk. Som stånkar och stönar när folk struntar i karantänsbestämmelserna. Häromdagen hade 27893 stycken böter delats ut till folk som brytit mot regelverket. 50% av dem var under 30 år. De “odödliga”. En av dem – en 19-åring hade samlat på sig 19 bötesföreskrifter. “Bra kämpat”.

Man får motionera. Men inte stanna upp och vila för länge. Rörelse. Framåt. En Marche! Men den torrlagda cementdammen som väntar på att vårfyllas är nu en enda stor parkbänk där föräldrar sitter medan barnen halkar runt på skateboards. Jag är nästan – nästan – den som ringer polisen och väsnas. Men jag är inte där än.

Parkbänkarna på Ave. Dixmude har fått sitt-förbudslapparna bortrivna på nästan alla bänkar. De har tillkommit nya skyltar. Förbud att samlas i grupp. Flockförbud. Det efterföljs för det står 2 polisbussar parkerade stirrandes på eventuella flockplatser. Det handlar om migranterna som söker dagarbete. Deras flockplats är nu en icke-flockplats.

Skateboardsfamiljerna har inte stirrande polisbussar inom synhåll.

Det hela börjar likna alltmer en gammal Björn Skifs sång.

“Dagarna och kvällarna, då lever jag...” fast inte riktigt – det borde vara “Morgnarna och dagarna, då lever jag” Då är det folktomt. Då slipper jag och assistenten gå slalom. I morse satt en ensam man sovandes på en parkbänk. Resten var hundekipage. Det blir fler och fler hundar.

Men sedan “Det blir alltid värre framåt kvällen“….. Då kommer skarorna. Då kommer mitt blängande. Gå hem. Sluta sitt här och andas.

Men så idag kom regnet. Bra men för tidigt. Det borde komma klockan 18.00 för att hålla befolkningen i schack.

Idag öppnar de större byggvaruhusen. De som kan ge folk en yta av 10 m2 per spekulant. Trädgårdsbutikerna likaså. Men inte blomsterhandlarna. I övrigt är allt som de senaste 5 veckorna.

Jag har klivit in i en grannskaps-app. Hoplr. 270 grannar i de närmaste kvarteren som frågar och svarar. Vill ha hjälp och får hjälp. Dock har han som vill veta var han kan få sina skjortor strukna – inte fått nåt svar. Men hon som behöver färgkritor till sina barn får svar. Gott så.

Hur denna pandemi än utvecklas så finns 2 lärdomar;

• Vill du ha hjälp så finns den att få.
• Vill du sprida oro så får du en hejaklack.

Funderar ofta och mycket om de oroliga. De som tappar förnuftet. Som de 21 forskarna och tandläkaren med deras insändare i DN. Hitte-på-statistik för att driva sin linje. Vad får en människa att agera så? Jag tror inte en av dem – kanske med ett eller två undantag – hade skickat in en sån insändare ensamma. Men med gruppen som fosterhinna kan man skena långt. I grupp.

Det är nog samma fenomen som gör att den ensamme skateboardaren inte är ensam. Någon var före. Då kan jag. Någon satte sig på parkbänken. Då gör jag också det. Får jag böter så är det orättvist – för det finns ju andra som gör likadant. 27893 böteslappar leder det till.

Under tiden tackar jag regnet för då slipper jag gå runt och blänga.

Och medans det regnar så ser jag denna lugnande intervju. https://www.youtube.com/watch?v=bfN2JWifLCY#action=share

Brittisk intervjuare nästan kommer av sig av de raka svara han får från Giesecke.