“Of men and war”…

IMG_1254Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det  inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.

IMG_1239 En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.

Allas Kalle.

temporaryHologramKalle.

Och Napoleons grav.

IMG_1217Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.

2. Det är 34 C i Paris. Inte ens museets tjocka väggar ger svalka. Och här finns inga dunkla vrår så Kate Atkinson kan inte ha fått inspiration. Inte här.

Besökarna går runt med Napoleon papphattar. Jag avstår.

3. Sedan blir jag förvirrad. En del av Frankrike var ockuperat av Tyskland under andra världskriget men resten var inte det. Påstår museet. Men Vichyregeringen var väl bundsförvanter med tyskarna? Eller? (Måste googla). Men det ser lite nationalistiskt hjärtligt nekande ut med en karta som visar att hela Frankrike inte var ockuperat. Men inte var Vichyregeringen som Asterix och hans gäng som aldrig gav upp?

4. Jag kan inte träna på min nya skälmska blick här. Alla bara dreglar över vapensamlingarna. Ute på gatan fungerar det inte heller. Alla – inklusive jag – kisar. Solen gassar. Inga ögon äro öppna.

5. Café Max. Burratina och rigatoni. Fransk restaurang. Italiensk mat. Den äldre mannen bredvid läser Le Republique och hummar. Om han hummar nöjt eller hummar missnöjt är omöjligt att veta. Men han slurpar nöjt i sig sina jordgubbar med vispgrädde. Han går ut  med en käpp som stöd. Jag vill också ha en käpp. Det ger respekt. Eller rädsla. Det finns ju de som höttar med sina käppar.

temporary6.  Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.

-“Lie down! Lie down!!”

Zoe struntar i den amerikanska mattens förtvivlade order. Grymtar till och efter det att ordergivningen upphört sätter hon sig tillrätta och sedan lägger hon sig ner.

I en minut. Upp och skäller – jagar en pojke som går förbi, rycker matte med sig. Hon släpas över trottoaren. Restaurangstolen rasar. Mineralvattenflaskan ringlar runt på bordet, vinglar, lägger sig tillrätta. En stund och rasar sedan ner med en kvartersrungande krasch på trottoaren.

Upprördhet. Ja, alltså alla är upprörda- utom Zoe. Som äntligen lägger sig ner på trottoaren. Matte från USA – förövrigt klädd så hon matchar Zoe – ja, vi är ju bara ett kvarter från fisförnäma varuhuset Bon Marché – samlar ihop sig och försvinner snabbt. Zoe är glad för uppmärksamheten.

7. De paraderar förbi. Eller lufsar. De franska damerna paraderar. Hatt. Bara axlar.  Klapprande klappar. Liten nyfriserad hund. Viktig uppsyn. Fräscha. Nyondulerade. Precis som sina hundar.

Turisterna lufsar förbi med shorts som har ätits upp av stjärtskåran. De ser mest svettiga ut.

För övrigt vill jag verkligen rekommendera Lets Botanistes, 11 Bis Rue Chomel. Zoe lär inte återvända dit.

8. Skärmstirrarna är farligare än i Stockholm. Här går de med höga klackar. Vinglar. Långsamma. Går i sidled.

IMG_12539. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.

Iakttagelser från ett lutande parisiskt trottoarbord

IMG_1199Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.

Det händer alltid något nytt i Paris.

(PS. Jag sitter med en fransk penna och skriver i en fransk skrivbok på en lutande trottoar –  där jag får spjärna emot med höger ben för att inte ramla ner på gatan. Jag dricker franskt vin och väntar på en spansk grillad fisk.)

Det är en bakgata. Jag har flytt undan selfiepinnstrupperna.

temporary

Jag behandlas som en turist.

Jag är en turist.

Jag får rött vin istället för det vita som jag beställde.

Servitrisen hablar inte spanska fast jag är på Casa Paco.

Sällskapet bredvid dricker lunch. En långdrickarlunch.

Frankrike.

Jag får min fisk.

temporaryEn god fisk.

1. Min mormor kunde placera en siklöja i vänster mungipa och ur den högra kom alla fiskben ut. Den egenskapen har inte gått i arv. Jag plockar fiskben ur min strupe.

2. En enormt fin hundvalp passerar. -“En akita?” Nej, det är en Shiba Inu. I vilket fall är det  en fin valp. Min fingrar blir renslickade från fisklukten.

3. Det röks mycket. Speciellt utanför arbetstillfällena. Arkitektkontoren, mäklarkontoren – ja alla kontor har en skara otåligt rökande stillastående renstrykna individer utanför. De knackar lätt med pekfingret på cigaretten och ner ringlar askan och fyller trottoarstenssprickorna. De är oklanderliga. Rökarna. Välpressade utombordsmotor. Intjärade inombords.

4. När fransmannen fyller 57 år åker mungiporna ner.

temporaryDet är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.

5. Den spanska restaurangen Casa Paco har ingen brandy.

6. Jag iakttar alla förbipasserande. Det är en lugn gata. Jag ser dem i minst 20 meter.  En dam håller sin vänstra arm med sin högra – bakom ryggen. Bibliotekarie, tänker jag. Efter alla bokvagnar som hon har knuffat framför sig, fortsätter hon nu som pensionär att knuffa sig själv. Framåt.

7. 57-åringarna har inte bara sura mungipor. De har också ögonbrynsbuskar. Någonstans mellan 55-57 års ålder slutar noppandet.

8. I övrigt är detta ett vacker folk. Trots mungipor och buskar.

9. Den franska portvakterskan går förbi.Hon släpar på en sopcontainer. Jag hoppas att hon är som portvakterskan i boken som hette något med Igelkott. Hon som kokade kål för att det skulle lukta portvakterska men i verkligheten åt hon gourmetmat.

10. Den skälmska blicken. Parisborna är experter på det. De går tittandes rakt fram  och 0,3 sekunder innan de passerar kommer sidoblicken. Den där leende sidoblicken. Den där skälmska sidoblicken. Den där blicken som säger ;-“I’m sure you like me. Why wouldn’t you?”

Jag ska träna på den blicken. Jag är ju i Paris

Over and out.

Semestern är slut men resorna börjar

IMG_0698.PNGHemåt. Framme i kväll.

Resa i morgon. Dar Es Salaam för 2 nätter. Sedan en vecka hemma. Och en vecka i Palestina. 2 nätter hemma och en vecka i Casablanca.

Arbete. För Casablanca behöver jag läsa 150 sidor dokument – idag – omkring ACP-EU Cotonou avtalet. För att kunna säga något klokt om det.

Amsterdam var en dimma. Väderdimma.

I Paris hade Marxist Leninistiska Kommunist Partiet precis satt upp sin banderoll när jag lämnade.

I Amsterdam sprang det busslaster med kinesiska turister. De färdas i grupp. De går i grupp.

Schiphol har långsam säkerhet.

-“Har du tagit fram alla vätskor?”

Frågan upprepades tre gånger.

Som om jag skulle bära på vätskor.

IMG_0710En rysk handbollsspelerska har lämnat sin ryggsäck obevakad.

Den är säkert full med vätskor.

Och stan stängde…

temporarySöndag. Jag tänkte mig  Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.

Jag tänkte mig lunchrestauranger vid Madeleine. Stängda.

Det blev Chez Jenny. Tidsmaskin till Alsace.

IMG_0694Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.

Jag fick krabbtartar och hummersallad.

temporaryOch en flytande ö.

temporaryOch sprit.

Det är nåt särskilt över stängda söndagar. Det gapar inte tomt. Det ekar nerdragna stålgardiner.

Jag trodde det var valkampanj ….

.. men det var en global marsch för legalisering av marijuana. Place de la Republique luktade dovt efteråt.

temporarytemporary

Annars gick jag vilse. Kan man inte skilja på höger och vänster så får fötterna lida.

Men nu är turisteriet över.

Saint Chapelle.

Kyrka mitt inne i justitiepalatset. Klar med turisteri.

Över till matpalatset. La Grande Epicerie.

temporary

Denna gång med lunch i magen för att förhindra överköperi.

Men det är inte matfärdighandlat. Inte på långa vägar.

temporaryParis blev kortärmat. Solen gassade.

IMG_0675Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.

Det är högljutt i Paris

Det gick i matens tecken. I det lätta regnet.

Merci i Marais. Allt som man vill ha men inte behöver. Butiken för den som saknar det lilla extra. Eller som är shopaholic. Onödigt men bra.

Lunch på L’Ange. Taket är tapetserat med tidningspapper. Men vem tittar på taket när maten är så bra? Stekt chevre först och sen en stek som är som en stek ska vara . Men sällskapet bredvid skrattar hyeneskratt. Japan möter Spanien på engelska. Inte att undra på att de skrattar konstigt.

Lägger krogens namn på minnet. L’Ange. Definitivt bra.

Regnet upphör. Solen skiner. En rosa plastgris som kvider. Armans present.

Från Marais till Republique. Till Haussmann.

Upp på ett tak. Lafayettetaket. Där sover några turister.

Det ligger ett moln över Paris.

Kvällen kommer snabbt. En stek igen. På La Taverne. Inget att minnas. Utom hyeneskratten även här .

Det är så man ska skratta 2017. Jag tror det är en trend. En hyeneskratttrend.

 

Amsterdam – dag 1

IMG_0620.JPGNej. En Amerikan i Paris var inte vad jag ville se inför en helg i Paris.

Istället blev det Eva Green med nånting om peculiar kids på ett barnhem och sedan en kongolesisk läkare i en fransk by och 2 avsnitt av Modern Family och ett sömnpiller som heter Arrival. En lingvistiker som pratade med bläckfiskar från yttre rymden.

Inte bra.

 

Men maten på Kenya Airways var bra. Och  äntligen har de köpt nya filmer. Det var lite rundgång ett tag.

Nu i Amsterdam.

-“Vill du köpa en plastpåse?”

-“Nej.”

Ungefär så.

Finns våren i Paris? – dag 1

IMG_0618Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?

Det gör det.

Taxin kommer sin vana trogen 20 minuter för tidigt. Chauffören Peter ville nog sova en stund. Han väcks upp av en ilsket skällande hund och jag får själv packa in resväskan. Peter kliver inte ut ur taxin.

Det är blött ute. Mörkt. Enstaka skuggor rör sig efter vägkanten. Det normala “köra 15t meter – stanna – köra 15 meter stanna” byts ut till en tjurrusning genom en tom stad. Endast kroghemvändarna är ute. Vinglandes. Till fots och till bils.

En olycka, En mosad front på en bil.

-“Man ska akta dig för Langata road så  här dags!” Säger Peter. Det är där krogarna och en alldeles för rak väg finns. Fyllona får upp farten och helt plötsligt är det en kurva.

Flygplatsen. Morgontrötta människor hukar sig bakom sina halsdukar. Väskinplastarna ropar glatt – “Hello boss!” . Jag plastar in resväskan – det kan tyckas onödigt men det försvinner -stjäls en hel del ur resväskorna. Flera Facebooktrådar är fyllda av berättelsen om en dam som blev av med sin mormors 19 kilo tunga persiska matta.

Passkontrollanten som jag var rörlig för är ett enda stort leende. Mitt arbetstillstånd har gått ut – väntar på beslut om förlängning. Mitt specialtillstånd är ju inte registrerat i datasystemet – bara  med en stämpel i passet. Jag är legalt i landet men att hitta den stämpeln i ett överfyllt pass är inte lätt, Men det är bara ett stort leende.

imageFörsenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.

Men inte idag.

Tror jag.