Varför letar Bea Uusma inte efter Roald Amundsens kropp?

12 km söder om Oslo över helgen. Vad finns i trakten? Värdinnan väljer Svartskog för där finns huset där Roald Amundsen bodde i 20 år från 1908 till juni 1928 där han bara försvann på en flygtur på väg att leta efter några som kraschat på väg mot Nordpolen.

Trots letande har vare sig hans flygplan eller kropp eller kollegor hittats. Mysterium.

Hans hem – Uranienborg – som ingen bott i sedan han smällde igen dörren i juni 1928.

Uppenbarligen hade han en hund. En hund som inte följde med på flygturen men det är okänt – varför?? – vad som hände med hunden. Det borde intressera historikerna.

Roald Amundsen var en van posör.

Som jag.

Han måste har förfrusit fingrar och tår. Var det därför han aldrig gifte sig? Varför forskar inte historikerna om det?

Och så det där med Bea Uusma och hennes fascination för André. Hans kropp hittades ju men hon letar efter dödsorsaken.

Men Roald Amundsens kropp har aldrig hittats. Trots flera försök. Det vore ju en utmaning… liksom.

Men det finns ett café i närheten. Svartskogen kolonial AS. Där blir det kaffe med succé-kaka.

Detta som tröst efter att ha stått i 10 minuter vid en brygga och vänta på att en säl (sjöhund kallas de i Belgien) ska dyka upp ur vattnet efter att ha visat sin nos. Vi ger upp när vi förstår att en säl (sjöhund) kan vara under vattenytan i 30 – 60 minuter. Så länge kan vi inte vänta.

Men fjorden ligger blank och krusas bara av en sälskalle då och då. Men för sällan.

Och sedan vill jag hylla Norge. Det är dags för norsk revansch efter alla plumpa norge-skämt som Sverige har inflation av. 20 dagar i Norge var ju 20 trevliga dagar. Trots dimma och småregn. Trots envisa får.

Men tack vare en katt som adopterade mig.

Tack vare en hund som uppfostrade mig .

Och ett möte .. som är en helt annan historia värt ett eget kapitel. Eller flera kapitel. En dag.

Och så tåget.

Vy. Heter tågbolaget.

Från Skarnes en timme till Oslo. Var meningen. Och så 20 minuter till Kolbotn. Var tanken. Var planen.

Men handskakaren kom i vägen. Han klev på tåget. Satte sig tvärs över gången. Frågade mannen tvärs över vad han lyssnade på i sina hörlurar.

-”Musik.”’

-”Får jag lyssna?”

-”Nej!”

-”Får jag skaka din hand?”

(Tvekan)

De skakar händer men handskakaren tar ett fast grepp om musiklyssnarens hand och trycker ner den mot golvet. Musiklyssnaren drar loss sin hand.

Handskakaren vänder sig mot mig.

-”Vart ska du rejse?”

-”Sorry – I don’t speak or understand Norwegian

(Jag ljuger – jag har lärt mig många nya norska ord som har förvånat mig )

-”Where are you from?”

-”Luxemburg

(Jag ljuger igen med tanke på att de flesta tystnar för de vet inte var Luxemburg ligger)

-”Aha.”

Han överger mig.

(Tack)

Han ser näste man att skaka hand med- Han har redan hunnit pressa min hand och trycka ner den mot golvet. Så hälsar man inte i Luxemburg. Så pass mycket vet jag.

Näste offer är en rustik bred man. Den handskakningen misslyckas för den rustike låter inte sin hand pressas ner mot golvet.

Handskakaren reser sig upp och går inåt vagnen för att leta efter fler händer att förtrycka.

Det blir kaos. En man vägrar och ger sig på handskakaren. Vilt slagsmål i vagnen. Flera flyr ut ur vagnen för slagskämparna far runt i jakten på varandra som om de vore kulor i ett flipperspel.

Ingen av dem vinner för ordningsmakten i form av en späd konduktör med barsk röst infinner sig på scenen.

-”Vad försiggår her??”

Polisen möter upp vid nästa station.

Tåget rullar vidare.

Försenat.

Men utan slagsmål.

Norge är fantastiskt.

Leker brödrafolk ….

En vecka är avklarad. 11 dagar återstår. Norge.

Landet där det tar tid att handla mat. Jag lyfter ut paketen ur köldförvaring och läser innehållsförteckning för att förstå vad lompa är för limpa (svar; potatisbröd) Och nej Raspeballer är inte en könsorgansklåda.

Men de är förstående på Europris i Skarnes (som borde heta Norgepris) och de låter den långsamme svensken läsa vidare på förpackningarna.

Det har varit dimmigt.

Inget fel på min syn. Men vädret har liksom Stephen King:at sig.

Hunden Bonnie längtar efter sol. På en vecka har vi sett solen 2 gånger.

Katten Helle Sofie struntar i väderleken. Bara hon får tassa ut i markerna och lämna sina tassavtryck.

Helst på bilen.

Idag blev det turism. Om jag letar på Google Maps om vad en turist ska göra i trakterna så är det museer som är öppna under sommaren eller när man ber dem öppna. Det är vandringsleder som nog är igenregnade.

Och så är det kyrkoruinen Nes. Kyrkan med anor från 1100-talet men som en blixt brände upp i mitten på 1800-talet. Men folk gifter sig där. Bröllop i ruinen. Ruinbröllop.

Jag ser fram emot nätterna här. Drömmar. Mina drömmar. Det är något med trakten som gör att jag ser fram emot drömmarna. De är vilda. De är fyllda av sociala aktiviteter. I när och fjärran. Jag gör mål på ett suspekt sätt i en landskamp (bär den italienska backen mot en öppen eldstad och hotar att bränna hans huvud om han inte erkänner att målet var ok).

Jag deltar i en dansuppvisning på en bensinmack. Jag sitter på otaliga konferenser. Mitt liv i en dröm. Ett alternativt liv.

Det händer saker i Norge. Mest i drömmarna.