Jag gjorde ett försök i förra veckan men hamnade i en plats där dubbeldäckarbussar sover. Men vandringskartan visar att det finns ett gångstråk bredvid kanalen.

Och när jag lusläser kartan så ser jag att det inte är en kanal

Det är en flod.

Wey.

River Wey.

140 km av vatten som mynnar ut i Themsen.

Jag ska sluta vandra efter kanalen. För det är ingen kanal – utan en flod.

I vilket fall – vi vandrar åt det håll vi inte vandrat förr. Österut. Tror jag.

En av oss blänger mordiskt på de svanar vi möter. Kopplet på för annars hoppar en av oss i kan… floden. Vi möter en sur människa som vägrar hälsa. Vi möter en kvinna som kvider av förtjusning när hon ser både hundar och svanar samtidigt. Jag tror inte hon kvider av att se mig.

Noterar att kungen äger alla svanar. Och de räknas en gång per år. vi hjälper till – vi räknar till 7 svanar innan vi kommer fram till Coxes lock.- slussen.

Slussen som får mig att tänka på kyskhetsbälte.

Men här forsar vattnet. Rejält. Den har tidigare drivit en kvarn som först användes för att mala metallskräp – men den närboende greven tyckte det väsnades för mycket så de började mala säd istället.

Idag är kvarnen ombyggd till lägenheter. Och på deras gräsmatta får man inte gå. Ett otal skyltar berättar det.

Och det jag trodde var en sjö när jag tittade på vandringskartan – är inte en sjö. Det är en konstgjord damm som byggdes för att få kvarnens hjul att mala. Nu är det bara en damm där det sitter gubbar och fiskar.

Vi vandrar runt sj… dammen och kommer fram till platsen där både pumpor och julgranar föds.

Det var ingen större åtgång på pumpor i år. Jag tror det fanns så mycket man skrämdes med i politiken i Storbritannien så pumporna fick ingen plats att skrämmas.

Men det är ett visst intresse efter julgranar. I förrgår kom den norska gåvan _den stora granen till Trafalgar Square. Den var snyggare än granen året innan. Eller – det är ju så att under alla år sedan 1947 gnäller man på att granen är gles och ful – men det är en transportskada. Efter ett tag viker den ut sig och beter sig som en vanlig 20 meter hög julgran.

Men här ute är granarna i vardagsrumshöjdsstorlek.

Vi går in i Pets Corner – den stora butiken där hundar får godis. Två av oss agerar snattare direkt. De får varsin förtida julklapp och så ser jag fram emot lite julfoton. Det går sådär…

White Hart. En Pub vi inte har prövat. Det var ett lyckokast. Ett stilla sorl. Bra service. Inga skrikande gälla fylleröster som på Black Prince.

En av oss äter. De två andra gnäller för att de inte får mat. Men jag har ost med mig. De får ost. Men de vill ha min mat.

När vi kommer hem så har månen vaknat. Det är tyst och stilla.

Det är 4 dagar kvar med illbattingarna.

Sedan ska kråset smörjas i 24 timmar i London.