Bryter en tradition….

.. en Allhelgona- Halloween- De Dödas dag – tradition.

Helgen som var har jag brukat traska runt på kyrkogårdar. De flesta år. Helst dagen efter alla ljus har tänts. Då går jag och tänder ljusen igen. De har ju bara slocknat tillfälligt.

Minns kyrkogården i Västanfors där Britt-Mari och jag lämnade ett spår av tända ljus bakom oss. Inte våra ljus – andras ljus. Som hade slocknat.

Minns – ponche – i Xalapa, Mexico där man skulle sjunga för de döda och dricka ponche. Och skvätta lite på gravarna också.

Minns den döda kyrkogården Dieweg i södra Bryssel – 2024 – där de döda inte längre begravs för kyrkogården har dött. Om man inte är Tintins skapare. Då får man begravas. På den döda sammanfallande kyrkogården.

Minns Laekens kyrkogården som jag undvek i flera år för hundar fick inte gå in där. Men en allhelgonahelg gick jag ner i columbarie-gångarna där duvors flaxiga vingslag skrämde bland skräp som hade blåst ner i valven. Det var inte en kyrkogård att återvända till. Inte ens på Allhelgonahelgen.

Däremot – den gamla kyrkogården i Hasselt – Belgien. Där vandrar andar. Och jag.

Där ska jag vandra en allhelgonahelg. Dags att återvända till Hasselt.

Och Père Lachaise. Men det är inte en allhelgonabesökskyrkogård. Köerna är nog för långa av folk som letar efter Jim Morrisons grav. Den är svår att hitta.

Det blir för mycket död-kändis-spotting där. Tanken med allhelgonahelgskyrkovandring är att tända slocknade ljus. Inte att ta en selfie framför Oscar Wilde’s grav.

Men det blev det inget av denna helg. Kyrkogård. Tända ljus. Trendbrott. Det blev skådande av en man som försökte fiska i en bäck. Misslyckat. Det blev en utebliven skogsvandring för vi såg 5 män med oranga västar och bössor. Fara.

Det blev ett besök med matlagning.

Bra besök. Bra matlagning.

Men ingen kyrkogård. Förra veckans Nes kyrkoruin med putsade gravstenar får vara en ersättning. Som nästan duger.

Nästa års allhelgonahelg tillbringas i Pòlis på Cypern. Det måste finnas kyrkogårdar där. Jag har ju vandrat på den grekisk -ortodoxa kyrkogården i Kairo. Så självklart finns kyrkogårdar på västra Cypern.

Leker brödrafolk ….

En vecka är avklarad. 11 dagar återstår. Norge.

Landet där det tar tid att handla mat. Jag lyfter ut paketen ur köldförvaring och läser innehållsförteckning för att förstå vad lompa är för limpa (svar; potatisbröd) Och nej Raspeballer är inte en könsorgansklåda.

Men de är förstående på Europris i Skarnes (som borde heta Norgepris) och de låter den långsamme svensken läsa vidare på förpackningarna.

Det har varit dimmigt.

Inget fel på min syn. Men vädret har liksom Stephen King:at sig.

Hunden Bonnie längtar efter sol. På en vecka har vi sett solen 2 gånger.

Katten Helle Sofie struntar i väderleken. Bara hon får tassa ut i markerna och lämna sina tassavtryck.

Helst på bilen.

Idag blev det turism. Om jag letar på Google Maps om vad en turist ska göra i trakterna så är det museer som är öppna under sommaren eller när man ber dem öppna. Det är vandringsleder som nog är igenregnade.

Och så är det kyrkoruinen Nes. Kyrkan med anor från 1100-talet men som en blixt brände upp i mitten på 1800-talet. Men folk gifter sig där. Bröllop i ruinen. Ruinbröllop.

Jag ser fram emot nätterna här. Drömmar. Mina drömmar. Det är något med trakten som gör att jag ser fram emot drömmarna. De är vilda. De är fyllda av sociala aktiviteter. I när och fjärran. Jag gör mål på ett suspekt sätt i en landskamp (bär den italienska backen mot en öppen eldstad och hotar att bränna hans huvud om han inte erkänner att målet var ok).

Jag deltar i en dansuppvisning på en bensinmack. Jag sitter på otaliga konferenser. Mitt liv i en dröm. Ett alternativt liv.

Det händer saker i Norge. Mest i drömmarna.