Känslan av att ha varit otrogen….

Men jag är ju i en annan stad. Då är det ingen som ser. Vad jag gör. Men i näthinnan finns den. Servetten med mitt namn.

Från restaurangen som jag lyft till skyarna. Där de hör hemma. Nathan i Antwerpen.

Men någon gång ska det hända. Att jag stönar och stånkar av vällust. Och känner mig otrogen.

I går hände det. Det finns ju ett antal restauranger i Wien med 1 eller 2 eller 3 * i Michelinguiden.

Jag valde en som hade sydamerikanskt tänkande. Jag valde rätt.

Z’som.

Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.

Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.

Negronin var perfekt bitter.

Och så kom aptitretarna,

Bra. Bättre. Bäst.

Munsbitar som lovade gott.

Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.

Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.

Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.

Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.

Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.

Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.

Ekivok vit ost. Otrohets-ost,

Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.

Saltet.

Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.

Bra så.

Jamen man kanske inte ska kalla det för nyårslöfte….

…. Men dags att upptäcka fler vrån av Europa. 2025. Året då Europa ska upptäckas.

Fast jag börjar lite lätt med Antwerpen i nästa vecka. Ny meny på favoritrestaurangen. Och sedan Liège i februari – återvänder dit efter 2 år för det vankas en bra utställning på La Boverie.

Men sedan. Nytta med nöje. Hade jag tänkt mig. Facebookgruppen ”Housesitting Europe” lockar. Men där pockar allmänheten på. Väldigt många inlägg om att söka boende under en resa. Lite Couchsurfing-varning. En hund? en katt? Jamen det går väl bra. Men hur många sovrum har ni? Vi är 4 stycken.

Den här leende varelsen har jag passat med hans hus i 3 .. eller är det 4 gånger?

Jag tänker tvärtom. Hur är hunden? Hur är hundarna? Har ni parker i närheten?

Förty upptäcka Europe via en hunds blick är det optimala.

Har lagt ut ett svar för Luxemburg, Nederländerna och södra Spanien. Men det är ju konkurrens med dem som söker fri bostad. Funderar på att lägga ut ett eget inlägg om att jag finns. Men det känns som horeri.

Jag hade en house – och dogsitter när assistenten levde och jag var i Paris. Assistenten grät för damen for direkt ut för att upptäcka staden istället för att upptäcka assistenten.

Någon minut senare; Jo. Jag skrev en horeri-annons

Och det rasslade till.

En från Jalisco som vill ha mig i åtanke. Men Jesus kristus – Jalisco ligger i Mexiko. Men det visar sig att hon och taxarna bor i Galicien. Sedan en i Costa del Sol. Ja tack. Och en på Mallorca – men jag ser ingen hund i profilen – men en massa bikinibilder. På henne. Inte hunden.

Och så en svåråtkomlig stad i centrala Frankrike. Men hon kan hämta mig vid närmaste flygplats. Vi ska prata jag och hennes två hundar på tisdag. Och framförallt Trier i Tyskland. Karl Marx födelsestad. Bara det. Och lättåtkomlig med tåg. Och så Nederländerna – Culemborg. Och så Kreta – men där är det 15 minuters vandring till närmaste by. Det låter svettigt.

Och så ett lockrop för hösten i Chichester. Och knappt har jag kommit hem från Essex så erbjuds det sittande i grannstaden.

Jädrar vad det suktas efter hund – och hundvakter.

Nej – Olle Ljungström vann inte schlagerfestivalen med Kaffe och en cigarett …

Men det är en bra sång. Jakten på att bevisa att han inte vann skedde runt 4-tiden i morse.

Det finns två skäl till denna jakt;

1- Andrew Waldens sommarprat om drömmar

2. Den 3 1/2 timmar långa middagen i går kväll.

Restaurant Barge – krogen med en Michelin stjärna och som kör lokalproducerat och som ligger i det som var en ölbar när jag bodde i faggorna,

Vi är vid området där alla gator heter nåt som påminner en om första världskrigets fasor. Här bodde jag 2019-2022 uppe i ett loft på sådär 200 kvm med en 45 kvm takterass och hiss rakt in i lägenheten. Gatan utanför var inte lika fin – det var drugs and sex men ingen rock’n’roll. 3 hotell inom 200 meter som hyrde ut rum för 30 minuter i taget. Damer av obestämt kön som tuggade frön och spottade ut skalen på trottoaren. Herrar som bevakade damernas inkomster.

Men middagen handlar om lägenheten. Dagen innan hade ägaren sålt bostaden – så det ska vi fira. Med middag på det som var ölbar och nu lokalproducerad fingerfärdig mat.

Vi var kollegor för nästan 20 år sedan. I Bryssel. Barns rätt. Och när jag flyttade till Etiopien 2006 så skedde avskedsfesten i lägenheten. 12 år senare när jag skulle flytta till Bryssel igen – kom erbjudandet om att hyra bostaden. Gärna.

Vi är bägge pensionärer – vilket gör att det mesta av pratet till maten handlar om att minnas vad folk heter. Förnamnen var lättare att minnas än efternamnen.

Men maten som gav Olle Ljungström jakten.

Jo. En bra restaurang. Ett bra möte. Och duggregn mot hunden som blev hjärtansglad för att jag inte var försvunnen. Vi gick en midnattsvandring bland Laekens tomma gator. En av oss morrade åt en annan nattvandrare.

Och så sova. Och drömmen blev lång. En sån där mätt-i- magen sömn som gav en novell.

Jag var ljudtekniker (!) i den svenska schlagerfestivalfinalen. Det dundrade och applåderades och sedan sjön Olle Ljungström Kaffe och en cigarett – och publiken buade. Det var nog för det inte dundrade och rimmade och tonartshöjdades. Men han vann.

-”Men det där är ju inte en ny sång? Den skrev du ju för en massa år sedan?” – sade jag till Olle.

-”Stämmer inte – jag skrev den för 14 dagar sedan!”

Jag åkte hem och började leta bland alla CD-skivor för att bevisa att sången var betydligt äldre än 14 dagar. Han hade ju dessutom sagt att Iggy Pop och Loui Reed hade gillat sången och åtminstone Lou Reed är ju redan död.

Men jag hittade inte CD-skivan med sången. Så jag började leta efter ursprungsåret på nätet men hur jag än bar mig åt så blev Kaffe och en cigarett felstavat – så jag kom ingenstans. Inte ens när jag plötsligt befann mig i USA på nåt som förmodligen var en orgie där det erbjöds både erotiska gnidningar och förlustelser – men jag ville inte. Jag var fast besluten att söka bevis för att Kaffe och en cigarett inte var en ny sång.

Jag misstänker hummern. Den lämnade en alldeles för kraftig hummersmak i munnen. Det var nog det jag kämpade mot när jag jagade i sömnen.

Hundarna betalar maten. Så brukar det heta. Men så var det inte nu. Nu var det försäkringen som betalade maten. När jag flyttade från loft-lägenheten så bytte jag hemförsäkring till nya bostaden. Men det missade banken – så under två och ett halvt år betalade jag hemförsäkring för 2 bostäder …. Men när jag upptäckte det så tog det 2 veckor och så var pengarna återbetalda. Så försäkringen betalade maten.

Nästa gång hundar betalar maten är när jag om 2 veckor återvänder till Nathan i Antwerpen. Favoriten. De har en ny meny,