Han kom han pratade och han drog.

mexico

Männen skrev ivrigt om The Beast. Kvinnor undrade om hur man skulle ta sig till flygplatsen.

Obama var här. Män och kvinnor  såg olika saker. Som för det mesta.

Innan Obama kom så väsnades det lite här och var.

-“Ska han prata gay rättigheter så kastar vi ruttna ägg på honom!” lovade några parlamentariker.

-“Kommer han inte till vårt universitet så ska nakna kvinnor kissa på det träd han planterade 2006 och flera studenter ska ta livet av sig!” hotade en studentledare på Nairobi University.

Liberala Partiet var skränigast – “5000 nakna män och kvinnor ska demonstrera i protest mot att Obama främjar gay rättigheter!”

Av allt detta blev det intet. Absolut intet. Inte ett ruttet ägg. Inte en trädkissning. Bara ett oerhört lugn när bilar höll sig borta från gatorna – de skulle ju ändå vara avstängda. En bekant ville vara säker på att komma med sitt flyg så hon bokade en taxi 7 timmar innan flyget skulle gå. Hon var på flygplatsen efter 50 minuter. 2 timmar innan incheckningen öppnade.

Sedan for han. Det blev tomt.

-“Visst var det ett bra tal?” frågade folk lite försiktigt om talet till 3000 selfiande åskådare.

Det var inte illa. Men det var oerhört balanserat – nästan så att han skulle ha behövt ett parasoll för att inte vingla på balans-linan. Inte kritisera – men när kritsera börja med att säga att “vi har själva varit där i USA“.

Inte såra. Inte angripa. Bara när han pratade kvinnors och flickors rättigheter eldade han upp sig. Lite. Men det är en ofarlig fråga att elda upp sig om.

Och nu?

Tomt.

Tills påven kommer i november.

Men han är ju inte kenyan.

Nu pratas det väder….

iphone 130

Bilen på fotot har inget med verkligheten i dag att göra. Det där är en barnlek jämfört med de sjöar som kvälls- och nattetid översvämmar Nairobi.

Skolbuss där barnen får stå på bänkarna i väntan på räddning till kl 0430 i gryningen. Folk som simmar ur sina bilar som sveps iväg av vattnet. En mur som rasade och dödade 10 människor.

“Det är värre än förr!” säger de som varit med.

Och vad handlar det om? Klimatförändring är en orsak – regnen som borde ha kommit i februari – kommer nu i maj och det regnar mer och längre. Sista jag bodde här –  2007-2009 så kom regnet kl 1500 och slutade kl 1900. Plask en stund och sen över. I går kom regnet kl 1800 och det regnade till långt in på natten.

Men det är inte den enda förklaringen. Staden Nairobi växer. Land är dyrt här och vill man bo centralt så smackas hus upp lite här och var. Till och med på en flodbädd. Där vattnet rann förr rinner inget vatten nu utan breder ut sig där det kan – t e x på gatorna.

11148562_10153207475952247_2392224117691471049_o

Så visst kan människan skyllas för sin försumlighet av att blockera naturliga floder med stora lägenhetskomplex. De som vuxit upp i Nairobi säger;

-“Där fanns ju en flod när jag var barn!”

Nu finns där 8-våningshus.

Så naturen söker sig sin egen flod – på motorvägen.

Naturen – Människan 1-0.

Världsmästare i harmoni

twins

Det var bara i mänsklig närhet som harmonin fanns. I ensamhet vara det bara sorgset ylande.

Det var Lima.

Nu ett år i Nairobi. Hundliv kan inte bli bättre. Människoväckning kvart över sex på morgonen. Sko i ansiktet.

Ut i trädgården. Nosen ner i backen. Snabbspolning av trädgården.

Hundliv kan inte bli bättre. Finns det inte en  vaktman så finns en allt-i- allo. Sällskap hela dagen. En sängfotända på natten. En katt att jaga. Ibisfåglar att jaga ännu mer.

Lektion lärd. En hund ska inte bo i lägenhet. En hund ska ha människor och buskar.

Jag kan förstå alla som skaffar hund i Nairobi. Jag har däremot svårt att förstå de som skaffar hund och sedan kommer på att de ska flytta och kan inte ta hunden med sig. Ska man leva så så kan man ta sig till hundskyddsgården och kasta bollar där på lördagarna.

Ungefär så.

Ett år i Kenya ….

Iphone6 010

För 5 år sedan satte jag mig på locket till en stor plåtlåda – klämde fast två lås och tänkte -“Adjö Kenya  och Södra Sudan- aldrig mer...” Huvudet var fullt av;

> “Jag ser att ni har en satellitdisk på kontoret. Den måste ni betala skatt för – sade den lokale polisen i Rumbek. Jag protesterade. Han kom tillbaka dagen efter med en handskriven lapp  där det stod “This is the law that says that Save the Children has to pay 5000 US dollars in tax for their satellite dish.” Förhandlingar. Förhandlingar. Och så fram med trumfkortet – den f d frihetskämpen Abraham som nu var vår administrative chef. Han åtföljdes av respekt var han än tog sig fram – så “lagen om satellitdisk” revs sönder.

abraham

> Bilar som kostade 30 000 dollar och som höll i 2 år, då halva Södra Sudan är ett gyttjebad januari > april.

car

swamp

regn

> Ormar i duschkabiner. Ormar i tält. Ormar under matbordet.

dusch dusch2

> Duschar med vatten direkt från Nilen. Brunt sörjigt vatten. Säkert proteinrikt

> Flygplan som man behövde knuffa igång för de hade sjunkit ner i leran. Landningar på bakhjulen för att planet inte skulle sladda i leran. Landningsbanor fyllda av kraschade flygplansvrak. Inställda flyg. Överbokade flyg.

krasch2 krasch

> Hotell i Nairobi som påstod sig inte ha någon bokning så det “skulle kosta lite extra eftersom det var fullt”. 

> Och så det märkligaste. 3 dagars “kidnappning” av egen personal.  –“Återanställ vår lokale chef! Annars får du aldrig lämna denna by!”  3 dagar senare lämnade jag byn – efter den lokale guvernörens ingripande. Jag fick tillbaka mitt pass och resetillstånd och den lokale chefen fick inte tillbaka jobbet.

Listan av litanior kan göras längre så känslan av att sitta på plåtlådan och packa ihop knappa 4 år i Östra Afrika var en befrielse. Civilisationen härnäst!

(När jag packade upp plåtlådan som tågade en här av stora svarta myror ut. Jag hoppas att de trivs i Lima)

Visst fanns det ljuspunkter – som barnen som kom bärandes på plaststolar för att ha nåt att sitta på i skolan. Vattenpumpar som fungerade. Glada människor. De långa pratstunderna och de tysta stunderna under de mäktiga mangoträden.

vatternpump

barntorn

Och så är jag tillbaka. 5 år senare. Jag som aldrig skulle tillbaka till Kenya. Sade jag. Då.

1 år. Och här blir jag kvar i flera år till.

Förty så är livet. Det sura blir till minnen att le åt  i en pensionärsgungstol. En dag. Och hitintills har jag inte hittat någon orm i duschen.

Larmar och gör sig till

Tjo – vad det var livat i helgen. Lördag gryning klockan 04.00 står det två pickupbilar med 10-talet bepansrade säkerhetsvakter utanför ytterdörren. De knackar med batongen på gallergrinden.
-“Det har varit en attack på ett hus i närheten. Skottlossning!”
-“Varför är ni här?”
-“Vi ville kolla att allt är ok!”
-“Så det sköts i grannskapet?”
-“Nej, det var långt borta”.

Det var en dryg kilometer bort visade det sig.
Jag tror det var en Utlänningen-har-nog-hört-skotten-så-han-är-orolig-grej.
Iphone5 004
I natt gick larmet inomhus.
Panelen på säkerhetsdosan visade att larmet gått på i vardagsrummet.
Går dit. Ingen där.
Vaktstyrkan kommer – de checkar och nej – inga fönster är uppbrutna. Ingen i närheten.
Somnar. Larmet går på. Vardagsrummet igen. Ingen där.
Somnar. Larmet går. Vardagsrummet igen. Ingen där.

Förmodligen är det en detektor i dörren som glappar.
Men – här kommer det läskiga. I torsdags berättade grannen att det var en attack på huset för 2 år sedan när de förra hyresgästerna bodde där. Trädgårdsmästaren hade stängt av elstängsellarmet och tjuvarna kunde klippa upp staketet – dödade nattvakten men hann inte plundra huset för vaktstyrkan kom.
Nu hör till saken att det är en annan trädgårdsmästare nu och att larmet för elstängslet nu finns i sovrummet, så stängs det av något larm så är det jag som gör det. Och det gör jag inte.

Största problemet just nu – förutom att väckas upp mitt i natten – är de tusentals grodyngel som håller på att förkovra sig i dammen. Med grodor kommer ormar så grodynglarna ska bort. Enligt internet fungerar citron – det gör det inte – så idag ska jag köpa guldfiskar. De fungerar. Eller pirayor.

Det är säkert att det är osäkert i Kenya…

… men för vem?

20140713-115237-42757434.jpg
Nära Lamu sker attack efter attack. Kristna dödas. Eller så är det inte helt så enkelt. Det är inflyttade från centrala Kenya som dödas. Inflyttade som är kristna till ett område där majoriteten är muslimer.
Så jag tänker nog att detta inte handlar om muslimer vs kristna. Utan lokalbefolkning vs inflyttade. Markkamp. Maktkamp.
Redan långt före dessa attacker rekommenderades inte att åka landsvägen till Lamu – utan man skulle flyga dit.
En rysk turist mördas i Mombasa. Ett rån som gick fel.
En tysk turist rånas i Mombasa. Ett rån som förblev ett rån.
Turist i fattigt land är ett mål. Ett rånmål.

Under tiden sprids rykten –
– “undvik shoppingcenters över helgen!” (Det var knökfullt på Junction igår)
-” det kommer att bli en attack mot en av motorvägarna! (Det är lååånga bilköer hela tiden)
-“Vad var det för explosion nyss i Karen? En bomb? (De bygger en motorväg…)
-“En misstänkt bil har setts vid Waldorfskolan!! De planerar en attack! (Det var en bil från ett säkerhetsbolag)
Ett land på helspänn.
-“Amerikanska ambassaden flyttar folk till andra länder! (Ja, de med regionala uppdrag)

Varför blir det såhär?
Jag drar en parallell till Peru.
Farligt! Mord! Överallt! Ropas det i media och bland folk.
Hur ser det egentligen ut?

20140713-110923-40163702.jpg
Antalet mord/100 000 invånare ligger lågt i jämförelse med flera andra sydamerikanska länder och definitivt mycket lägre än i CentralAmerika.
Ändå tror man sig vara farligast i regionen.

Så är det farligt i Kenya?
Jo – i områden där det förekommer stridigheter mellan lokalbefolkning och inflyttade. Eller i områden där folk med affärsintressen vill bli av med konkurrenter.
Och det är farligt att vara turist som skiter i säkerheten och åker taxi med nervevade bilrutor eller tar storkameran med sig på vandring ensam.
Precis som i Rio de Janeiro. Eller Barcelona.

Det regnade och det var mörkt

Vi körde och körde och var helt plötsligt i Rongai.
Det är inte där som nationalparken ligger.
Det är hitanför.
Men nu vet jag var Rongai ligger. Ping Cathrine Ahlman.
Vänder tillbaka.
Klockan är 0615 i gryningen.
Ett regn.
Kallt.
Alla djur borde sova,
Daniel.
250 kronor för att köra vår bil.
Ett lyckokast.
Han kan inte uttala “r”. Det blir “gilaffes” …..
Han är från Kisii.
Bra så.
Han hittar djuren. Vi kör i 6 timmar och ser allt utom noshörningen.
Och hyenan – “men de är ju blyga” säger Daniel.

20140608-192407-69847578.jpg
Så ska ni in i Nationalparken och vill undvika att bli sura som denne Tripadvisorskribent;
“Not worth money. Sad–but KWS kills non-residents for such high fees. Crazy and not assured of seeing much game or animals.” – så boka en guide, ta tid, ta med mat – det finns picknick ställen. Sträck på benen och vandra med en masaivakt som hittar två krokodiler och vet var flodhästarna åker rutchkana.

Och nu blev det fart på livsandarna

Lördag eftermiddag.
Drinkar på en terass med en brokig internationell skara.
Alla par med det gemensamma att medföljaren ojade sig över sysslolöshet. En del trivdes med det. Andra klagade.
Söndag eftermiddag.
Peruansk mat på vår terass med inbjuden svenska, amerikanska och peruanska.
Peruanskan är medföljare. Sysslofull. Har händer och fötter fullt sysselsatta med aktiviteter. Peruanen glimrade till. Inte bara för den huancainska potatisen och hönschilin som han hade lagat till – utan för att möte en peruanska.
Det lär finnas 14 peruaner i Nairobi.

Hoppas fler av dom är sysslofulla medföljare.
Förvisso är det roligt med ledighet.
Men inte ledighet ihopkopplad med ledighet.
Utan ledighet ihopkopplad med arbete.
Att vila ifrån.
Att vila från vila är något helt annat.

Det får väl bli en omväg då…

Det ska bli oroligt i helgen, säger SverigesRadio . 

Oppositionsledaren Raila Odinga kommer tillbaka till Nairobi och ska klaga på regeringens tillkortakommande mot terrorhotet. 10 000 tals anhängare bussas in till staden – likaså ska 10 000 poliser hålla ordning. Så undvik Uhuruparken och gatorna runtomkring, varnar svenska ambassaden. Så nog skakar det i Kenya. Eller det väsnas och väsendet får demonstranter att rusa rasande.

Och jag som ska träffa Mrs Johnson kl 1100 på andra sidan stan. Det får bli en omväg. Image

Ett rum fullt av sparare

De komma från öst och väst och kust. Och från Nairobi. Spar- och lånföreningar lydandes under samlingsnamnet SACCO.
De fyller 40 år. Tårtan står framme. Bubbelvinet packas upp av en plastpåsprasslande dam bredvid mig.

Kenyanska Sparkassor. Här finns allt från “karuseller” – alla samlar in och så turas man om att få penningsamlingen , till bybaserade spargrupper där man får låna dubbelt så mycket som man har sparat och betala tillbaka på en månad med 10% ränta. Och så de stora SACCOs som i praktiken är sparbanker med 1000tals medlemmar. Man är inte kund, man är medlem. Räntorna är betydligt lägre än bankers låneräntor. Lånen betalas tillbaka mer säkert då alla känner alla i gruppen.
De små bygrupperna har ett kassaskrin med tre lås. 3 medlemmar behövs för att låsa upp kassaskrinet. Detta för att kunna lita på sparandet.

20140530-092940-34180983.jpg

20140530-093307-34387070.jpg
Och hälsningen är -“Good morning leaders!”