Michelinguiden

Känslan av att ha varit otrogen….

/ Hans Lind / Leave a comment

Men jag är ju i en annan stad. Då är det ingen som ser. Vad jag gör. Men i näthinnan finns den. Servetten med mitt namn.

Från restaurangen som jag lyft till skyarna. Där de hör hemma. Nathan i Antwerpen.

Men någon gång ska det hända. Att jag stönar och stånkar av vällust. Och känner mig otrogen.

I går hände det. Det finns ju ett antal restauranger i Wien med 1 eller 2 eller 3 * i Michelinguiden.

Jag valde en som hade sydamerikanskt tänkande. Jag valde rätt.

Z’som.

Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.

Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.

Negronin var perfekt bitter.

Och så kom aptitretarna,

Bra. Bättre. Bäst.

Munsbitar som lovade gott.

Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.

Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.

Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.

Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.

Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.

Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.

Ekivok vit ost. Otrohets-ost,

Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.

Saltet.

Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.

Bra så.

Mitt liv som bergsbonde …

/ Hans Lind / Leave a comment

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.