The Serpent. Jag vet inte om den stela mimiken hos huvudrollaren var skådesspeleri eller brist på skådespeleri. Han gav mig kalla kårar efter ryggraden i vilket fall . Herr Knippenberg gjorde mig nervös. Han var så nära kollaps mest hela tiden. När han klev ner i dammen för att hämta näckrosor så tog jag en paus från tv-skärmen.

Men det var inte det som fastnade ur ”mini-serien” (en serie på 8 avsnitt är ingen ’mini-serie’ så där blev jag lurad att se avsnitt efter avsnitt i tron att det var den sista tills klockan var gryning) Det var backpacker hotellen . De där färgflagnande väggarna. De fuktiga duscharna. El-duscharna med livsfara. En halv-bekant dog av elstötarna från en sån dusch. Just i Thailand,

Och de kommer rusandes. De hälsovådliga hotellrummen.

Kitale – Kenya. ”Stänger du inte av varmvattenberedaren efter duschen så kommer beredaren att explodera!”

Kampala – Uganda ”Rör inte elskåpet. Du dör!”

Dar es Salaam – Tanzania ”Rör inte hissdörren under tiden hissen rör sig! Du kan förlora dina händer!”

Biharamulo- Tanzania. Jag minns varje sekund. 1993. Några veckor innan det går åt helvete i Rwanda. Jag är på väg från Kigoma til Katanga trakten. På väg till ett flyktingläger där burundiska flyktingar sedan åratal befinner sig. Är det ett stabilt läger nog att ta emot de av de nyanlända burundiska flyktingarna som har stötts bort från lägren i Kigoma – Kasulu – Kibondo området. -”De är häxor! De är farliga!” De är inte häxor. De har en psykisk sjukdom. Men de måste bort från de nya lägren. Men … det var hotellen detta skulle handla om. Vägen till Katanga är lång. Vi behöver övernatta. Protection officern från Kamerun vägrar sova på väghotellet. Hon sover i bilen. Jag väljer hotellet. Chauffören går in. Säger att han har hittat ett rum som han kan fixa. Det behövs inte, försöker jag. Det behövs svarar han. Han skär Coca -colaburkar i halvor. Häller bensin i dom. Går in i hotellet. Jag efter. -”Lyft” – säger han. Jag lyfter på sängen och han placerar bensin-coca-colaburkarna under varje sängben.

-”Nu kan du sova ostört!”

Jag sover i en bensindimma – men de kravlande insekterna kommer inte upp i sängen. På morgonen – går till tvättrummet. Chauffören igen; – ”Ta med 2 hinkar vatten! En för att tvätta dig med!” Jag lyder. Första hinken ut över golvet och alla håriga insekter kravlar iväg. Andra hinken – snabbtvätt i en minut medan kravlandet närmar sig.

Men hotellet kostade 1 dollar/natten. Och var det enda hotellet. Så jag sov.

Min kompis C däremot. Hon hamnade på ett hotell – ett väldigt billigt hotell – i Honduras -där hon först fick ett rum med draperi istället för dörr. Hon ville byta rum och efter ett tag så gick det. Ett rum med en dörr att låsa. Och med en massagemadrass. Trodde hon. Madrassen rörde sig men inte för att hon tryckt på en ”starta massagen knapp ” utan för att hon störde madrassens inneboende. Råttorna.

Bor – Södra Sudan. Inte ett hotell. Fanns inte. Men ett tält. I tältet bredvid kom kollegan rusandes ut i fullt skrik. Ormar! Jaha. De dödades. Och jag dröjde länge med att gå in i mitt tält. Men jag måste. Stampade mig in. Hoppade. Studsade. Men det gick bra.

Malualkon – Södra Sudan. Hydda med glesa väggar. Sandstorm. Men ändå – Malualkon utan elektricitet. Så många stjärnor det finns på himlen! Så vackra nätter…. Men inte när sandstormen kom. Jag klev upp på morgonen och såg på lakanet var jag hade sovit. Resten var sand. Borstade … nej .. sandblästrade tänderna. Munnen full av sand. Peeling tror jag det heter. Men stjärnhimlen var underbar. Utom under sandstormen.

Ahuacuotzingo – Guerrero – Mexiko. Migranter från bergen som söker sig till turismens Acapulco. Inget bra ställe att migrera till . Mottagen av en bleckblåsorkester. Mat. Och sen sova. Sätter mig på toalettstolen. Det kliar på ena skinkan. Kittlar. Ett spröt. Ett kackerlackespröt. Under toalettstolsringen.

Det går att rada upp sovplatser där jag sovit med ena ögat öppet. Och så är det. Men på väg dit och på väg från de platserna har det varit upptäcktsfärd. Upplevelser. Inte som i The Serpent med fara för livet. Eller jo .. kanske … som när jag skulle ta bussen från Mexico City till Cuernavaca och kön till biljetterna var lång. Och två män närmar sig och frågar om jag vill åka med dom i stället. Lite The Serpent- varning där. Det kommer jag på när vi är på motorvägen. 31 år före ”mini-serien ” men 14 år efter riktiga ”The Serpent”. Men det går bra. Jag var en extra passagerare i taxin och det blev billigare än bussen. Eller var det för att när vi kom till första motorvägsbetalningsstället och chauffören frågade om jag kunde betala i förskott och jag bara .. ”Jag har inga pengar” och svalde så adamsäpplet hoppade där jag satt i baksätet. – ”Men hur ska du då betala?” -”Jag har pengar skickade till där jag ska bo” (adamsäpplet fortsatte hoppa)

Jag kom fram. 31 år senare vet jag inte om jag var med i en mexikansk The Serpent_wannabee eller inte.

Men roligt har det varit. Alla skratt på vägen. Som när jag vinkade till ett barn på vägen till Biharamulo.

-”Det där borde du inte ha gjort!” Sade min tanzaniska kollega Fortunata.

-”Varför inte det?”

-”Jo – han kommer hem och säger till sin mamma; idag var det en muzungo som vinkade till mig!”

-”Vad ville han?”

-”Jag vet inte.”

Dagen efter kommer mamman att gå till marknaden, fortsatte Fortunata.

Hon kommer att säga till de andra kvinnorna att en muzungo hade vinkat till hennes son.

-”Vad ville han?” Kommer de andra att fråga.

-”Jag vet inte” kommer hon att svara.

-”Se nu vad du har ställt till med!” Sade Fortunata.

Som var en fantastisk kollega. Hennes första anställning hos UNHCR – och blev ihopföst med mig. Och vi hade roligt efter vägarna. Trots att jag vinkade till barnen. Hon hamnade sedan i Afghanistan och jag är säker på att hon hamnade i situationer där folk efteråt sade -”Vad ville hon?”