London

21 våningar ovanför London

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

  1. Bara två t-banestop från St Pancras International
  2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
  3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.

Museidrällandet är över.

/ Hans Lind / Leave a comment

För en vecka. I morgon är det Gus The Chocolate colour Labrador som är fokus. Men London var bra för turismeri. Fast jag såg inte korparna vid Towern. Omöjligt att få biljett till nyckelöverlämning som sker 2130. Men nästa gång.

Om korparna lämnar Towern går England under. Säges det. Men vid parken Lincoln’s Inn Fields möts jag av två korpar. Jag hoppas att det inte var korparna från Towern – för då har England gått under. Eller så gjorde England det i sitt fjäskande för Trump.

Melania landade i världens längsta Burberry-rock. Donald landade i de begravningskläder han inte hade på sig senast på begravning.

Som tur är så höll sig Trumparna utanför centrala London så jag kunde rumla runt i centrala London utan att vara begränsad.

Det blev mycket tunnelbana. I London sitter man och stirrar på de andra passagerarna tvärs över gången. Mycket blickfladdrande.

Stillheten och lugnet fanns vid cocktailbarerna.

Stables var bäst. Hästmålningar på väggarna – och glada Angelo i baren.

Windsor Castle var roligast. Dörrar som bankade mot ens huvud om man inte såg upp.

Jag gjorde ett Notting Hill försök.

Gav upp. Månglarna hade tagit över gatan.

Rusar raskt mot Holland Park. I Patsys och Edinas fotspår.

Där råder lugnet. Där studsar de välartade hundarna. Där dricker svenskar thé. I alla fall ett par.

Och så var det museerna. Gallerierna. Ett otal. The Wallace Collection. Victoria & Albert Museum, The Courtauld Gallery, Sir John Soane’s Museum.

Fri entré. Heder åt London. Men nu ska jag vara konstfri i en vecka.

Letandet efter en Dry Martini i James Bonds rike

/ Hans Lind / Leave a comment

”London you’re not my friend
But you can be”

Sjunger husgudinnan Frida Hyvönen.

Och så är det.

Det är inte en lättflörtad stad. Det är småstäder med kostigar som blivit gator som bildat en megastad. Man får gå mycket.

Barfota.

Det är trångt. Särskilt på naturhysteriska museet. Och på Victoria and Albert Museum.

Det är fritt inträde. Det förklarar massorna.

En lär sig vara vig i höfterna och knälederna för att kringla sig fram.

Men så var det Dry Martinin. En av de enklaste cocktails att skaka fram. 5/6 gin och 1/6 vermouth. Skaka med is. Häll upp. Dekorera med oliver eller citronskal.

Men jag möts med -”We don’t do Dry Martinis”

Barpersonal med latinsk brytning.

Deja vu.

Montevideo. 2010 tror jag. Jag ber om en Dry Martini. Servitören vet inte vad det är. Jag ber om en flaska vermouth och en flaska gin och en shaker och oliver. Han levererar. Jag blandar. Han går in i baren och är stolt över att ha upptäckt en ”ny europeisk cocktail”. Kollegorna skrattar. Han kommer ut och berättar om skrattet. Säger att kollegorna hånar honom och säger att det är ingen ny cocktail utan det som James Bond dricker stup i kvarten. -”Det kanske är James Bond som sitter vid bordet” säger de.

Servitören tvekar. -”Är du?”

Jag ler. Han får tro att han serverat en filmhjälte.

Fast James Bonds Dry Martinis byggde på vodka – inte gin.

Så jag är långt från James Bond.

Victoria gjorde detta i slöjden efter det att Albert dog.

Jag var på deras museum. För stort.

Jag ska äta lunch. Beställer konfiterad anklår. Det ska ta tid. Så jag ber om en Dry Martini i väntan.

-”We don’t do Dry Martinis”

Däremot serverar de anklåret inom 5 minuter.

Ändå ljummen.

Min jakt efter en Dry Martini fortsätter. Enters Angelo.

Jag googlar och hittar baren Stables som ligger vid södra foten av Kensington Gardens,

Det är en stillsam bar med en livlig bartender. Angelo. In kommer den perfekta Dry Martinin.

När jag smuttat på halva kommer Angelo med ett kylt glas och häller över det osmuttade i glaset så Dry Martinin fortsätter vara kyld.

Heder.

Jag trivs så bra (och kan ladda min mobil) så jag beställer en Oldfashioned,

Den serveras med schwung. Och hälsning.

En bar att återvända till.

Stables.

Så London blev my friend.

Efter en inledande tvekan.

Tre hela dagar kvar.

Av ett försök att bli vänner,

Med London

Underjorden står stilla …..

/ Hans Lind / Leave a comment

… och jag förväntar mig en lång taxikö på Paddington Station. Det är strejk i underjorden ända fram till och med torsdag. Personalen i tunnelbanan vill ha högre lön men framförallt 32 – timmars arbetsvecka.

Men det är bara tre personer före mig i kön. Chaufförens son är gift med en svenska. De har inga barn. Hon är från norra Sverige och det finns två svenska skolor i London och så finns sjömanskyrkan – som han kallar ”semen church” och inte ”seaman church”.Allt detta avklaras i den trögflytande trafiken.

Sen tar det stopp. Demonstrationer. Strejk. Allt får trafiken att stocka sig. Men det är bara 50 meter kvar till hotellet.

Hotellet vid floden.

Och sådär 10 meter till närmaste lägenhet där en man står i ett litet kök och öppnar kartonger.

Jag drar för gardinerna.

Det är bara en natt här. Nu. Tour d’Storbritannien kommer dock att avslutas här med 2 nätter i slutet av månaden. Efter att ha tagit hand om Alfie och Minnie i sydvästra Londons utkanter under en vecka.

Efter att ha turistat i 5 dagar vid ett hotell nära Wembley. Inte för att jag vill utan för att det hotellet kostar 50% av motsvarande hotell i city.

Efter att ha tagit hand om Gus i en vecka i Reigate.

Och sen turisteri och faktiskt kliva ut från det här hotellet (Tate modern ligger ju nära) under två dagar innan jag Eurostarar hem.

Nu söderut. Mot Reigate! För att hälsa på Gus – för han är ensam hemma när jag kommer den 20e – familjen har redan farit till flygplatsen i gryningen.

Först blir jag lite upphetsad…

/ Hans Lind / Leave a comment

…när jag ser att den lilla ön som heter Mårtens Holme heter så för att en Mårten blev mördad där. Men det var ju inte denna ö – utan en ö med samma namn uppe i Bergslagen.

Då tynar upphetsningen.

Varför denna ö vid Tollare i Nacka kommun heter så är oklart. Men det är en trivsam ö med klippor och kvarglömt paraply.

En vecka i Tollare. En hund med bestämda vanor. Kola vill gå ut tidig morgon och sen kväll. Resten är strejk. Hon har också en klar uppfattning om var hon vill vandra. Det är bara att följa efter.

Tre katter. Eller två. Fast de är tre men Macchu ser jag totalt i 20 sekunder under en vecka. Hon avskyr sällskap och håller till inne i en garderob hela dagarna – men på kvällarna kommer hon ut ur garderoben (det är Pride-vecka) och botaniserar omgivningen,.

Så henne blir det inget foto på.

Picchu däremot. Pratsam hona. Också nattvandrerska. Katter på stan.

Duman. Betyder rök på turkiska. Ingen nattvandrare. Sover i stället i min säng. Spinner med låg volym så det är ok.

Tollare med vatten med skyddsduk. Tollare pappersbruk lyckades förorena vattnet med kvicksilver så det ligger en 30 000 m2 skyddsduk över slammet. Här badar folk. Nacka kommun tar inga vattenprover. Det är ingen badplats där folk badar.

Ute hos Mårten är det bättre att bada men där sköljs man upp på land så fort det passerar en fortgående flytetyg i sundet.

Här bor man stort men trångt. Stora lägenheter. Stora terrasser. Och grannen 7 meter bort. Men detta är inte Nederländerna så här är insynen begränsad. Det är grilltätt. Barntätt. Chihuahuatätt.

Men bara en djupfryst närbutik. Det är 25 minuters vandring eller 3 busshållplatser till närmaste ICA och 14 busshållplatser till ett utmärkt COOP i Orminge.

Två restauranger. Ett glasscafé.

Serviceindustrin har inte nått Tollare.

Härnäst blir det Stockholm, Dalarö, Stockholm, Bryssel, London, Swansea, Brongest, Cardiff, West Byfleet, London, Reigate, London, Bryssel, Åkersberga, Skarnes, Bryssel, West Byfleet, Basel.

Sedan är året slut.

Nästa år har jag bara en hundpassnings-bokning.