lockdown

Dörren är stängd….

/ Hans Lind / Leave a comment

Vid varje promenad runt Béguinage-kvarteren så ökar assistenten på sina steg. Riktning restaurang. Framåt. Ställer sig med nosen mot dörren och tror att den ska öppnas genom hans viljestyrka.

-“Está cerrado..” säger jag. Och han ger med sig.

Det är snart 7 månader sedan vi åt på restaurang senast. 9 oktober. 2020. Sedan dess har restaurangerna varit stängda. Vi har ägnat oss åt frites med majonnäs eller våfflor med blåbärssmak på en parkbänk. Det smakar inte lika gott som vid ett restaurangbord med en kall Orval i glaset.

8e maj. Kanske kanske kan restaurangerna öppna sina terrasser. –“Det måste bli 15-16 C varmt på kvällarna innan jag öppnar” säger favoritkrögerskan.

Hon som ger assistenten köttbullar innan jag får min varmrätt. Hon som ger honom vatten innan jag får min öl.

Precis som det ska vara.

Inte att undra på att han ökar på stegen när han ser köttbullsparadisets dörr. Men han får vänta 2 veckor till. Om inte….. sjukhusinläggningarna ökar. Det ser ut så nu efter några dagars nergång.

Sakta har förändring anats. Teatern i kvarteret har börjat släppa in publik – om de snabbtestas i tält utanför teatern. Men det handlar inte om de stora skarorna publik – utan en handfull.

Resten är stängda dörrar. Och tystnad.

Det borde skrikas. Högt. Men det är tyst. Eller så skriks det bakom de stängda dörrarna. Men det hörs inte. Staden är fylld av muralmålningar. Det är seriefigurer och glada fiskar. Och så skrikaren vid lekplatsen på Rue Léopold. Den sticker ut bland de färglagda leende muralmålningarna. Ett lockdown-skrik. Eller så är det en rocksångare. Jag måste veta. Letar. Och hittar. Det är en del av utställningen RVLT! från 2018 som mindes revoltåren 1968.

Revolt? Hur ser revolten mot de stängda dörrarna ut? Några försök till demonstrationer. Några hundra deltagare. Nåt aprilskämt om en ravefest i Bois de la Cambre som lockade flera tusen. Och flera vattenkanoner.

Jag går ut med assistenten. Vi letar revolt. Vi letar skrik.

Vi hittar en ockuperad kyrka. De papperslösas protest mot den eviga väntan. Vi ser pilar klistrade på trottoarerna med riktning kyrkan. Det är ju också en sorts protest mot de stängda dörrarna. Dörrarna som stängts framför dem när de letar asyl. Men det är tyst om de lockdown-stängda dörrarna.

Handeln protesterar med statistik. Lågmäld statistik. Påskhandeln gick åt skogen. Kunder behövde boka tid för att kunna handla i en butik som inte sågs som nödvändig – typ apotek och mataffärer. Och blomsteraffärer! Glad att blommor ses som livsnödvändiga….

Från igår kan man handla utan tidsbokning. Dörrarna öppnas något. På torsdag får jag klippa mig. 2 månader sedan sist. Frisören måste ha dörren mot gatan öppen. Säger regelverket. Ventilera! Men han får klippa mig. Han är också lågmäld. Han har fått ett lockdown-bidrag. Jag är för finkänslig för att fråga hur mycket det är. Men han pratar om sina två katter varje gång jag är där. Även om de stängda dörrarna gjort att det blev 2 besök på ett halvår. Ett långhårigt halvår.

Om jag vore pensionär (det är 17månader dit) skulle jag gå runt och intervjua folk om hur livet bakom de stängda dörrarna har varit. Och är. För de är fortfarande stängda även om det gläntar lite.

Mannen som skriker åt bilar i korsningen till höger – har faktiskt efter dryga 2 år sagt sin första mening till mig. Han sade att assistenten blir blöt om det regnar. Jag höll med. Huset han bor i håller på att rustas så han är ofta ute på gatan. Skrikandes åt bilar. Han bor i ett hus för socialt utsatta. Det visste jag inte förut – men när fasaden målas så sätter kommunen upp en stor skylt att ‘de rustar hus för socialt utsatta’. Tack. Liksom.

Efter de inledande meningarna efter två så ska jag nog kunna fråga honom hur hans liv varit bakom de stängda dörrarna. Men han ska få skrika klart på bilar så länge.

4 och 1/2 timme senare ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var väl använda 4 och 1/2 timme. Information. Massvis av information. Som om författaren hade varit en fluga på väggen i de flesta möten där beslut tas om Sveriges covid-strategi.

Sträckläser. Det är bra journalistik.

Flocken.

Som i Flockimmuniteten. Som i flocken av politiker som vill visa sig vara beslutsamma och handlingskraftiga. Som i flocken av kritiker som är så oroliga så deras oro absolut måste stjälpas över på alla som kommer i närheten. Som i flocken av media som springer efter samma boll. Samtidigt.

Men också i form av den skara som arbetar på enträget och fyller sina whiteboardtavlor med formler. Skaran som flockas framför tabellerna och försöker förutsäga nästa steg. Skaran som visar så mycket respekt för varandra och inte blir sura om deras råd inte tas emot. Till skillnad från de invektiva i Umeå.

Boken håller sig till de som påverkar. Till de som tar beslut. Och lämnar de perifera och skrikiga åt sitt öde eller ger dem en bisats. Som forskaren på KI som väsnats så mycket. MEWAS nämns inte ens. Det måste reta dem väldigt mycket. Inte ens en bisats. Möjligen en mening om “diverse grupper på Facebook”. Däremot en hyllning till SRs Vetenskapsredaktion. Det måste svida i MEWAS-såren.

Och varför skulle de nämnas? Historien brukar komma ihåg rättshaverister som lustiga anekdoter. Eller skrämmande anekdoter. Eller inte alls.

*****

Och Belgien. I morgon får 10 personer flockas utomhus. 8 maj öppnar uteserveringarna. 4 personer får flockas vid samma bord och då måste det vara 1,5 meter till nästa bord. Öppnar favoriten – så har hon ju ett torg tvärsöver gatan att möblera med bord. Om hon öppnar. De där uthyrningsskyltarna har mångdubblats lite här och var.

Vi gick till Jardin Botanique idag.

Det var en långsam promenad. Assistenten sniffade varannan buske. Gick en annan väg hem. En väg vi aldrig gått förr. Stängda hotell. Nermonterade restauranger. Tömda butiker. Varje stängd verksamhet luktar en familj med ekonomisk kris. Det behövs en bok om lockdowndrabbade människor. Också.

Avskärmad

/ Hans Lind / Leave a comment

Men äntligen en EU-byråkrat som föreslog ett promenadmöte istället för att stirra in i en skärm. Halvvägs från varsin skärm. Ixelles och Yser. Så det blir den Kungliga Parken. Parc Royal. Det är uppförsbacke dit och nerförsbacke hem. Bra så. Assistenten får följa med. Han vilar under parkbänken medan vi pratar civilsamhällets krympande utrymme, den nya EU budgeten och varför kärnstöd till organisationer vore så mycket bättre än projektstöd. Det är fler hundar än människor i parken (en människa har tre hundar).

Det är en folktom stad. Hemarbete råder. Eller så har familjerna flytt – det är påsklov. Denna vecka och nästa.

Arbetsdagen blir så mycket bättre. Mer energi. Mindre skärm. Detta ska hädanefter bli min melodi. En parkpromenad istället för skärmmöten. Om mötesmänniskan finns i närheten.

Damerna och herrarna i damkläder har kommit tillbaka till gatuhörnen. Det östeuropeiska gatuhörnet har blivit latinamerikanskt för vid det latinamerikanska gatuhörnet pågår gatuarbete. Prostitution är förbjudet under pandemin, men det struntar den rumänskregistrerade BMWn i där han sitter och bevakar sina damer.

Men vi får fri väg. När assistenten kommer flåsandes är det som Moses som delar Röda Havet. Damerna far åt alla håll de kan under tystnad men med en bevakande blick på assistenten. Men bordellhotellen är stängda. Var går de med kunderna? På dagarna vet jag inte. Men på kvällarna då får parken där vi tar morgonvandringen fungera som tjänstgörande bordellhotell.

Vi ser spåren.

Allteftersom pandemin fortsätter – så ökar de tillfälliga arbetena. Till och med skateboardaren som först blev utskälld av assistenten och sedan blev den bästa vännen . “The most beautiful dog in Brussels!!” – har blivit cykelbud. Restaurangen där han arbetade har stängt. Gatuhörnet med alla som vill arbeta extra som bärare på stora marknaden har tredubblat sina tillfällighetsarbetare. Afrika på södra sidan korsningen. ÖstEuropa på norra sidan. De två hörnen med prostituerade har blivit 5 hörn. I denna folktomma stad. Tillfällighetsarbete som överlevnad.

På morgnarna möter vi de fyra amerikanska ungdomarna vilt pladdrandes på väg med sin kärra med smörgåsar och termosryggsäckar med kaffe. På väg mot tillfälligheterna. Kaffe? Jag tror inte att den afrikanska sidan av korsningen gillar kaffe. Det är min erfarenhet från de 4 länder i Afrika jag har bott i – det dricks väldigt lite kaffe. Det är thé med mjölk. Eller mjölk med thé och 4-5 skedar socker.

De går inte till de prostituerades gatuhörn – utan till männen. Det är män som söker tillfällighetsarbete. De som vill arbeta på stora marknaden. Damerna i gatuhörnen får inget kaffe och smörgåsar. De är ensamma. I väntan på sällskap.

De papperslösa har bosatt sig i Église Saint Jean Baptiste au Béguinage. Kyrkan med de märkliga konstutställningarna. Där är det folk på kvällarna. De har sällskap. Men jag vet inte om kampanjen är lyckad. Dag efter dag har de “ockuperat” kyrkan. Stillestånd råder. Men jag hoppas de får kaffe och smörgåsar.

Det är en stad som väntar. En domstol har förklarat att alla Covid-19restriktioner inte har laglig grund. Bort med dom inom 30 dagar. Domen lär överklagas – men visar på hur lagstiftningen kring lockdowns inte har funnits på plats. Belgien använde en gammal lagstiftning som inte riktigt hade tänkt sig denna situation. Sverige spikade en ny lagstiftning för att kunna agera. Bråttom här. Väntan där. Lockdown här. Rekommendationer där. Ändå är det dubbelt så många i intensivvård här än där. Dubbelt så många döda här än där.

I övrigt råder väntan.