Lille

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

I den lilla förorten

/ Hans Lind / 1 Comment

Här är jag nu – 10 minuter från det största varuhus jag någonsin klivit in i. Carrefour i Wasquehal. Jag går vilse. I varuhuset. Letar efter rödlök och kyckling. Det ska bli en jägarkyckling i den lilla förorten.

Lost in the supermarket. Och kundvagnarna är stora. Men jag hittar engelska muffins och de blir ju bra frukostar med bacon och ägg.

Men innan förorten – Wasquehal – där labrador-boxerblandningen Spoof skäller åt okända saker. Eller som ägarinnan Rebecca säger – ”Hon skäller för att visa att hon är här” – så var det tre dagar i Lille. Staden som ligger nära – nästan för nära mitt hem för att jag ska åka dit. Men denna gång med en Spoof som behöver sällskap i en vecka medan hennes familj bränner sig i Egypten. Barnen är rödhåriga. Jag hoppas de har SPF 60+ med sig.

Lille.

Upp i stadshusets torn. 18 personer åt gången. Jag är besviken för att vi bara är 9 stycken som hänger på låset klockan 10.00.

Därnere. Louis XIVs segermonument när hans styrkor lyckades erövra Lille. Däremot hade han en analfistel som tog 2 månader att läka efter borttagandeoperationen och sen dog han i kallbrand. Men han har ett segermonument.

Kyrkor. En är sotig. En är stängd (rasrisk) och katedralen är alldeles för modern.

Museer. Ja men de sköna konsternas museum är ju ett måste. Raphael-utställningen är tjock av närsynta människor. De andra avdelningarna är skönt tomma.

Grevinnans hospice. Den avverkar man på 45 minuter. Kapelltaket!

Charles de Gaulles hem.

Trevligaste museet i stan. Personalen släpper inte taget. De vill förklara slikt man inte bryr sig om.

Men jag åt också. Mycket. Allt från krogen som inte bytt skepnad på evígheter – Jour de Peche – till bakgatans fynd – Bistro Franquette – till baren som ville servera mat – Le28 – till prisfyndet – Petit Bouillon Arcide.

Mätt.

Men nu en vecka i en förort. En tom förort. Jag ser fler sopkärl än människor.

Hitintills har jag sett en grossist för sprit. En restaurang med arg servitör. Ett hypervaruhus med människor som blockerar framgången med Europas största kundvagnar. Men whiskyn kostar 50% av de belgiska priserna.

Och värdfamiljen har en eldstad som fungerar.

Och en hund som skäller åt okända saker.

Lille. Ett absolut weekend resmål. Mat. Kullersten. Massor av hundar.

Och så ska man ställa sig i kön för Le Petit Bouillon Arcide. Bra mat till häpnadsväckande låga priser. Men man ska äta fort. För ute på gatan ringlar kön.

Hundarna tar mig dit jag ändå hade tänkt åka…

/ Hans Lind / Leave a comment
Daisy
Daisy

Utrecht. En av de äldsta städerna i Nederländerna.

Lille. Så nära Belgien man kan komma i Frankrike. Förutom det där kärnkraftsverket Chooz som fransoserna placerade i sin utskjutande del av landet med Belgien på 3 sidor av kärnkrossandet.

Några minuter utanför Utrecht bor italiensk-brittiska familjen med Daisy – labrador som är knappt ett år. Första gången hunden ska lämnas. Oro. Hur kan vi lita på en hundvakt vi inte känner? Hur kommer Daisy att reagera?

Lösning; jag har ju ändå tänkt besöka Utrecht – så jag bokar en 4 dagars vistelse där – och så tar vi en lördagspromenad med Daisy och alla barnen och föräldrarna. Går det bra (det gör det) så återvänder jag till Daisy senare i februari. Och på kuppen får jag se Utrecht i 3 dagar. Inklusive restaurangen med Michelin *.

En annan labrador. 2 1/2 år. I Lille. Men jag vet inte vad hunden heter. Vi ska ha ett video möte i morgon. Labradoren och jag. Och ägarinnan. Går det bra så bokar jag in 2-3 dagar i Lille innan hundväkteriet. Lille har också flera Michelin * restauranger. Och en labrador som äter ”anything and everything”.

Så – februari verkar spikat.

På torsdag ska jag video prata med 2 hundar, 4 katter och en fisk i den andalusiska staden Baza. Det är bara ett tre-dagars väkteri. Men genast börjar jag planera några dagar i Malaga – några dagar i Granada – innan eller efter vaktstunden. Tour d’Andalucia. Det var länge sedan. Jag var väl 21 år då. Vaknade upp utan att kunna andas för någon tryckte en kudde över mitt ansikte – drömde jag – i de judiska kvarteren i Cordoba. Men det var bara för att ett elavbrott stängde av luftkonditioneringen och rummet kokade till. Lärdom; res inte i Andalucia i augusti. Detta är dock i mars – så jag kommer inte att få andningsuppehåll mitt i natten. Eller drömma om kuddkvävning.

I Granada sov jag inte. Jag var bara där under en dag. Uppför backen till Alhambra. Nerför backen till busstationen. Det blir mera nu. Om hundarna, katterna och fisken accepterar mig.

Sedan väntar jag på datum för ett väkteri på norra delen av Mallorca – 2 hundar och 40 karpfiskar i en naturlig damm. Ja hundarna är nog inte i den naturliga dammen – men där är ibland det spansk/svenska paret som vill åka till Sverige.

Skickade också en fråga om vakttjänstgöring i de tyska storskogarna i augusti . Men de är tyskar och svarar därför inte så snabbt på förfrågningar.

***************

Uppdatering.

Adjö Andalucien. Hej Venedig. Eller 1 timmes bussresa från Venedig egentligen. Men nära Conegliano där Isabella Haak uträttar underverk. De tre dagarna med långa bussresor till andalusiska bergen bytte jag ut mot 3 veckor i nordöstra Italien. Belen 10 år och Tommy 1 år väntar medan ägarna åker till Australien. Flyg till Venedig bokat med några dagars drällande före och efter i trakterna.

Lille väntar jag svar på men jag har hört labradoren skälla.