2026 – ett kaninskutt bort

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

Dom jävlarna …..

I går kom det efterlängtade regnet. Det kom och gick och slutade när det var läggdags.

Sen kom åskan. Och regnet. Och vildsvinen. De har inte varit här på 10 dagar. Mitt kissande i terrängen verkar ha fungerat. Men så kom regnet och spolade kisset bort.

När jag inspekterade ägorna på morgonen så tänkte jag – ”vandaler”. Vad är det för nytta med att riva ner en bit av en mur. Där växer väl inga rötter?

Att riva upp ett nyplanterat olivträd verkar rimligare. Det finns väl nåt att karva i. Men vad äter egentligen ett vildsvin?

Googlar. De äter rötter, fallfrukt, daggmaskar, råttor och fågelungar. Dom jävlarna. Och ser att de kan böka upp en fotbollsplan under en natt.

Nu var det inte en fotbollsplan utan lite bök här och lite bök där.

Lill-katten Matti rusade förskräckt under min säng när jag öppnade dörren.

Storkatten Murray låg och gäspade på ett bord.

Men sedan. Rutinen bröts. Varje morgon – och de tre senaste morgnarna med skutt – har hunden Nora väntat på sin frukostkorv. Men ingen Nora. Jag ropar. Borta. Finns inte. Letar ner efter vägen. Finns inte. Tar på mig kängorna och kliver uppför berget. Hittar mer skador och så ligger det nåt mörkt stilla vid de nya olivplantorna. Fasa. Skräck. Sorg. Allt i förskott. Men det är blöta rötter som de jävlarna har bökat fram. Andas av lättnad och halkar nerför berget. Blött gräs. Och där.

En blöt Nora.

Pratar med ägarinnan som håller på att förbereda sonens bröllop. I Hannover. Hon lugnar mig.

-”Nora skäller på dem- men hon är klok och gömmer sig när de kommer nära!”

Bra att veta. De jävlarna är dummare än Nora.

Men idag har jag gått runt och kissat lite här och var. För det ska inte regna på 8 dagar.

Ilska mot kräken botas bäst med god mat. Åker till Lanjarón.

Denna väg ringlar mot mitt tillfälliga hem

Går förbi skinkorna.

Handlar en matta till Noras säng. Lättnaden över att hon är välbehållen leder till kärleksöverrösning. Ja -jag ger presenter när jag är kär. Och lättad.

Och så var det lunchen. Det utvalda stället ekar tomt. Stängt för det ska firas konfirmation där idag. Ställe två verkar vara öppet men ekar tomt. Och – hur i all friden ska man äta lunch kl 1400? Det är öppet för lunch 1400-1600! En svensk – nåja belgisk – mage klarar inte sånt. Så det får bli en cafeteria och en crepe med stekt ägg- ost och skinka. Och utsikt. Bra så.

Kommer hem. Matti håller på att tortera ihjäl en liten ödla.

Det är en våldsam dag.

A tale of two cities

Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.

Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.

I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.

Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.

De här katterna tigger inte – de kräver. Från kl 0730 då de jamar och krafsar utanför min dörr.

Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.

Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.

Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.

Skygg hund som inte vill bli förknippad med hippies – trots sitt toviga hår

Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.

Inte bara törstsläckare utan också botare.

I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.

Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.

Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.

Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.

Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.

Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.

En högklackad stad.

En sandal-stad.

Jag är mitt emellan

Uppe på berget

Två dagars introduktion – inkluderande rundvandring i Órgiva – staden som är översvämmad av hippies. Någon skrev en bok någon gång om staden som lockade de vida klädernas folk att sitta med korslagda ben drickandes ört-thé. Några av dem har fallit igenom hårnätet och ligger nu efter de branta trottoarerna med en utsträckt hand.

Rundvandringen nästa dag inkluderade staden Lanjaron – staden fylld av stapplande gamlingar som söker sig dit för det helbrägdagörande vattnets skull. Det rinner vatten lite här och var – vatten från Sierra Nevada som leds ner mot byar och städer via vattenrännor byggda av morerna. Så slam och skam på de som tror att araberna inte bidragit på nåt sätt till Europas utveckling. Det vatten jag duschar i och spolar med kommer rusandes nerför berget tack vare arabisk ingenjörskunskap.

Värdinnan har en 100 000 liters tank. Den är full lugnar hon mig med – och ska räcka till oktober.

Den ska också räcka till de gryende hallonen, björnbären, bönorna, melonerna, kiwin, mangon, persikorna, oliverna, mandlarna, nektarinerna och alla blommorna.

-”Vårda mina rosor” säger värdinnan ett flertal gånger.

Som tur är så kom regnet igår. 8 mm .- det räcker för 2 -3 dagar.

Och så vildsvinen. Första natten orsakade de ett smärre ras som blockerade vägen. Igår skottande jag sten och grus och försökte inbilla mig att jag kan bygga en stadig mur. Men med regnets hjälp så blir det fast lera av det dammiga gruset. Tror jag.

Klättrar upp en bit. Zick-zack klättring. Det är brant. Men gudomligt vackert. Så där Sound of Music – the Hills are alive- vackert.

Ormarna. De är ofarliga säger värdinnan. Däremot är tusenfotingarna jädrigt giftiga. Men de är inte stora nog. Än. Men snart. Jag hittar tre grodor. De är små men låter stora. De simmar koi-fisk i en damm. De väntar på mat varje dag klockan 18.00. Då sticker nosarna upp ur vattnet. De är en matningsceremoni för dem men också för Nora the Dog – som knaprar i sig 5 mandlar.

Efter att ha gått omvägar runt mig så åt hon mandlar ur min hand. Men jag får inte röra henne. Än. Men muta med mat går bra. Korruption.

Katterna är mer framfusiga och nyfikna.

Nora the Dog och Matti the White Cat – är bägge trebenta. Räddade från avlivning. Haltandes i en bra tillvaro idag. Matti blev utslängd från en bil – med brutet ben och bruten svans som följd. Nora var föremål för ond behandling- därav skepticismen mot män.

18 dagar blir jag här uppe på berget bland plantor och haltande djur. Ett lugn utan dess like. Enda ljudet jag hör nu är brunstiga duvor. På natten kan ett vildsvinsgrymtande väcka mig. Jag har fått order om att kissa överallt i terrängen – typ -”Skvätt så mycket du kan!” – för att skrämma bort vildsvinen genom min hormonella doft.

24 timmar hinner jag med i Granada innan återfärd till Bryssel. Där uppstår det annorlunda lugnet – inga hundar på två veckor förrän Mechelen-barnen kommer. Sedan över till västra Sverige för en weimaraner, 3 katter, en bastu, ett gym och en badsjö och 8 km till närmaste affär. (Jag ligger i träning för detta nu för jag har ju bara 3,5 km till närmaste affär här – men ännu närmare till en ostbutik, och en olivkvarn och en butik med bunuelos.

Från västra Sverige hem till Tango – the Golden retrievers hem 3 hållplatser från mitt hem. Sedan hundfritt i 2 veckor och så dags för Kiba the Kenyan labrador.

I september blir det Tour D’England med början i Cotswolds och en vacker Eurasier – River. Sedan 2 Australien Labradoodles – Minnie och Alfie i Surrey – följt av Gus the Labrador i Sussex. En hel månad i England med turisteri i Oxford och London mellan sittningarna.

Oktober – väntar på besked om 1 eller 2 veckor i Åkersberga med två pudlar. Och beroende på när – så kan det bli 2 veckor i östra Norge med en hund och en katt och närmaste granne 400 meter bort.

Sedan i november tillbaka till Minnie och Alfie i Surrey innan det blir dags för det schweiziska äventyret i December – över jul och nyår med Humphrey the Basset– äldre gentleman med bestämda åsikter.

Men 2026 är obokat. Änsålänge.