Torrt. Torrare. Torrast. Här och där är det grönt. Då handlar det nästan alltid om en illegal israelisk bosättning. 83% av vattnet på Västbanken tar bosättarna och Israel hand om.

Långt därborta ligger Jerusalem. Färre vägspärrar än 2003. Men ännu svårare för palestinier att ta sig dit om de inte är registrerade i östra Jerusalem.

Men för mig som besökare går det bra. Inga förhör. Inget grävande i mina väskor. Upp med passet och åk.

Det är bara det där irriterande -“Welcome to beautiful Israel!” Som soldaten skanderar när vi kliver in i en illegal bosättning i Hebron. Staden med den 2000 år gamla moskén där Abraham och Sara och ett antal av deras söner ligger begravda.

Moskén där Baruch Goldstein mördade 29 bedjande människor och skadade över 100 andra.

Hebron – staden med 5 illegala bosättningar inne i staden. Staden där människor som egentligen har 100 meter från A till B får gå omvägar för att palestinier inte får gå på flera av gatorna.

Så för en palestinier är det bara mer inspärrningar. Men inte för mig som är på besök.

Till och med på flygplatsen på väg hem handlar frågorna om – “Har du packat din väska själv?” Inte mer.

Betlehem

Wales Off Hotell. Banksys verk. Hotellet med världens sämsta utsikt. Muren. Separationsmuren. Apartheidmuren.

Du kan hyra en sprayburk och måla muren. De flesta gör det hellre än bra.

På väg tillbaka till Ramallah blir jag nästan kär i Antoinette.

3 äldre damer som startade ett kvinnokooperativ. Mat. Broderier. Försörjning. Stolthet. 2 kuddfodral är nu mina.

Och så Gamla Stan i Jerusalem. Ska man besöka en butik så är det Maro Sandrounis  The House of St George for Authentic Art > Här! 

Och så var det maten. Denna kyckling i Hebron.

Och innangårdarna. Denna i Lutherska kyrkan i Jerusalems gamla stad.