Det är inte många kilometer men det tar två timmar på överfyllda spruckna vägar. Leogane. Först en skola. 365 högljudda glada barn. Ett provisoriskt bygge men det höll för orkanen Tomas, så nu används skolan som en modell för bygge av andra skolor.
Sedan en hälsoklinik. Samlingsställe för traktens småbarnsmammor. En kolerakliniker. Det håller på att rätta till sig. Två patienter på plats men nästa vecka är det karneval och då finns rädslan för mer spridning med tanke på provisoriska restauranger (och ingen fungerande hälsovårdsinspektion som kan bromsa det värsta). En rädsla finns också för de kommande regnen som får avföring från områden utan latrin att flöda fritt.
Sedan en program för hemutrustning – för dem som förlorat allt i jordbävningen. Sist ett vattenprogram, pumpar och tvättrum för en by nära havet som ofta drabbas av översvämningar.
Det är varmt. Det går långsamt i trafiken. Men det är iver och glädje och stolthet över det som fungerar.

Långsam landning. En duns. Framme. En flygplats med väldigt mycket personal. En orkester i ett telebolagsuniformer spelar lite lojt en välkomsttrudelutt. En passkontroll som är snabb. Tullen ännu snabbare.
Det är betongrester överallt. Men gatorna är rensade. Men som med snöröjning i fattiga kommuner så har rasmassorna hamnat där en trottoar borde finnas. Högar av rasmassor kantar de flesta gatorna.
Högar av begagnade kläder kantar de bitar av gatorna som inte är fyllda av betongbråte. Marknad.
Kontoret ligger högt på en kulle. Utsikten är magnifik. I morgon tidigt till Jacmel. En dag i kolerakliniker, skolor och bymöten.