“Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet” skrev den allra första chef jag nånsin haft på sitt tackkort när hon gick i pension. Det är länge sen. De orden har fastnat. Mest för att jag tänkt att det var någon sorts besvikelse över livet. Eller så var det inte det. Det kanske var en tidig mindfullness känsla hon ville sprida. Kanske hon såg alla dagar som något att ta vara på var och en för sig. Jag vet inte. Men tackkortet har fastnat.

Jag anar att grunden till den korta dikten av Stig Johansson är det första. En besvikelse – eftersom kortdikten heter Förlusten. Men det är bara som jag anar.

Ser jag på min första chefs liv så ser jag ett liv. Inte en massa dagar som staplas på hög. Hon hade ett sätt att dra undan mattan under ens fötter – ett bra sätt. En skärpning och ett ta-tag -i- saker och ting istället för att fundera ett varv till.

Som när jag försökte separera ihopkletade overheadplastblad med lite darrande fingrar för på de första två raderna satt det vitrockar. Resten av salen var knökfull – men doktorerna längst fram. Jag skulle presentera ett åtgärdsprogram omkring kommunens och landstingets gemensamma ansvar för gravida missbrukare. Jag var 24 år och detta var långt innan powerpointens tid där ett av nerver darrande finger inte märktes på den projicerade duken. Men med overhead-apparat minsann. Där kommer ett darrande plastblad på väg mot ljuset och darret förstärks på den vita duken.

Men då lutar hon sig fram mot mig och viskar – “Tänk dig alla i publiken nakna!” Och så log hon nöjt, för det var väl vad hon gjorde själv. Och publiken blev en intressant skara och fingrarna slutade darra och det blev väldigt roligt att göra den presentationen. Och sedan dess har jag tänkt så inför varje publik. Jag har sett massor av nakna personer under mina presentationer under alla år som har gått.

Tyvärr lite svårare nu i Zoom-tider.

En annan dag klev jag in på hennes rum med ett bryderi. En familj jag hade besökt hade väldigt mycket kopparpynt på väggarna och på borden – alldeles för mycket. Detta i en period med väldigt många sommarstugeinbrott. Jag hade inte hunnit avsluta göra i – “Vad tycker du jag ska göra?” innan mattan rycktes undan mina fötter och hennes pekfinger trillade runt på bordstelefonens nummerskiva och när hon fick svar så sade hon “-Jag har en här som vill prata med dig!” och räckte över luren till mig och där hummade den lokale polischefen.

Hon bjöd teamet på middag och dagen efter fick alla veta hur mycket de skulle betala. Jag kom på henne i köket med en tratt i handen och ett billigt rödvin i den andra – hällandes över vinet i en flaska med dyrare etikett. -“De har ju druckit varsitt glas så de kommer inte att märka skillnad!”

Jag kom att tänka på henne idag när Facebook trängde sig på och påminde om hur det såg ut för ett år sedan. Stängda butiker. Utgång bara om man hade giltigt skäl. Människor bakom fönsterrutor. Tittandes ut på de som hade tillstånd att gå ut. Då var vi fortfarande få hundägare i kvarteret. Det var då. Nu är det hundinflation.

Ett år som känns som ett väldigt långt år. Dagarna som staplat upp året har varit likadana. Skärmen mellan 0830-1700. Tre vandringar med hunden. Vandringarna har blivit allt snävare. De två närmaste parkerna. Ibland upp efter kanalen. Ibland.

Tidigare gick jag och assistenten på restaurang 2-3 kvällar i veckan. Nu kommer en låda från Hello Fresh kl 1315 varje söndag med 5 middagar och 5 luncher. Det gör att det räcker att gå till mataffären 1 gång/veckan istället för 3-4 gånger innan pandemin. Livet krymper.

Men till skillnad från chefens pensionstackkort så handlar det inte om dagar som staplas. Det är en annan sorts liv. Jag har glömt resväskans låskombination. Den har inte gapat öppen och bett om att bli matad med kläder på över ett år. Och jag med all min reslust innan. Reslusten som jag skulle visa upp sade SJ 1993 när jag flyttade tillbaka till Sverige efter 3 år i Mexiko.

Centralen.

-“En enkel biljett till Fagersta, tack”

-“Har du reslust?”

Märklig fråga. Inte visste jag att “reslust” var ett rabattkort hos SJ. Men det är väl så att SJ kör nån sorts Janne Karlsson grej som SAS – le och var lycklig och res.

-“Jo vi kan väl säga att jag har reslust!“

-“Visa upp den!”

-“??????”

Jag hade alltså inte reslust.

Men det var inte den sortens reslust jag hade. Den reslusten är borta. Födelsen till reslusten var att bo i städer som Nairobi eller Juba eller Luanda. Städer som man måste lämna för att kunna återvända. Gator att gå på. Vatten att dricka ur en kran. Det kan jag göra i Bryssel. Inget behov av reslusteri.

Det är och blir ett nytt liv. Mer här än där. Hundvakten hör av sig med jämna mellanrum och vill höra om jag ska resa. Det ska jag inte. Jag gör honom arbetslös. Jag sitter still. Och längtar inte till flygplatsen. Livet som stillasittare i ett snävt kvarter. Jag har det bra.