Hade det varit Stocholm – då hade jag rodnat.

Hade det varit Ludvika då hade jag rusat glädjetjutande runt kvarteret.

Men det är i Nairobi.

Då skäms jag.

65% av ungdomar i Kenya tycker det är ok att vara i en relation men att samtidigt ha en sugardaddy eller sugarmummy. En som sponsrar en.

Sponsring, Det är ledordet. En sponsor. Ett fint ord för en torsk.

Så när jag sitter där på Istanbul house i det nya shoppingcentret Two Rivers och har ätit min kycklingkebab och bett om notan och får servitrisens telefonnummer istället så känner jag mig inte som en het kund utan som en halvgammal halvfet vit man som servitrisen ser som en sponsor.

Jag frågar henne varför jag får hennes telefonnummer.

För att vi ska träffas.

Svarar hon.

Jag blir inte glad.

Jag ser mig som en av de halvfeta bleka män som rullar en kundvagn på Carrefour medan flickvännen spanar över hans axel efter nästa halvfeta bleka man.

Och detta innan jag ens hunnit till köttdisken.

Men vem kan anklaga flickvännerna? Det finns inga studielån. Det finns inga banklån.

Men.

Det finns utnyttjare. Halvfeta bleka män. Och helfeta.

Flickvän!

Så i helvete heller.

När det finns fattiga finns det utnyttjare.

Utnyttjare som håller sitt villebråd om axeln medan villebrådet ler stelt över hans axel.