Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.

Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.

Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.

Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.

Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.

Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.

Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.

Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.

Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.

En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.

De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.

Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.

Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.