Culemborg

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

En förberedelse för isoleringen

/ Hans Lind / Leave a comment

Tankarna kom när Robyn Wright bestämde sig för att isolera sig i en trasig stuga. Hon som hade iskalla ögon i House of Cards visar nu upp sorgsna ögon. Det är nog för att hon själv har regisserat filmen. En film som förutom isolering visar berg efter berg och en svartbjörn som förstör Robyn Wrights konservburkar medan hon gömmer sig på utedasset.

Sedan fortsatte tankarna om isolering när jag såg en tredelars dokumentär om längtan efter att bo med fler djur och färre människor. Precis som Robyn Wright har denna Rebecka noll koll på husen hon köper. Hästmyror och utedass. Dock ingen svartbjörn som förstör konservburkar men en Pelle som river ner en skorsten.

Culemborg – där jag är nu – är inte tömd på människor. Men av någon anledning hade de flesta villor flaggan på halvstång i söndags. Jag googlade för att se vem som hade dött. Det visade sig vara alla som dog i andra världskriget.

Dagen efter åkte flaggorna i topp. Då var det dags att fira befrielsedagen. 80 år efter avtyskningen.

Så även om det är folktätt i detta vattentäta samhälle – så finns den kulturella isoleringen. Den att inte veta varför flaggor används si eller så. För en dryg vecka sedan så kom det helt andra flaggor upp i kombination med fyrverkerier. Inte de nederländska – utan … ja jag fick fråga värdfamiljen över WhatsApp – varför fyrverkerier skjuts upp 2 dagar före kungens födelsedag och varför en icke-nederländsk flagga hissas på en del hus.

Det visade sig vara Malacker. som firade något. Knappast självständighet. För Malackahalvön tillhör 3 länder. Mysterium . Men en del av isolering. En kulturell isolering. Finnas i ett land utan att fatta vad som händer.

Allt detta är förberedelse. För det som komma ska. 23 dagar i en olivträdsdunge. Ett hus mitt ute i ingenting. Eller jo. Någonting finns det. Vildsvinsjägare på lördagsförmiddagar. Men inga grannar. Vatten via de gamla moriska vattenlederna från snön på Sierra Nevada. Jag har sett foto på vattentanken. Jag är inte orolig för att vattnet ska ta slut.

Det utlovas en 20-årig Volvo som sällskap – förutom de två katterna och en hund. Det utlovas 3 terrasser. För att se på olivträd. Och berg. Robyn Wright såg bara furor. Hon hade minsann inga olivträd i sikte.

Sällskapen i den kommande isoleringen

Det ska finnas en matbutik med tvättmaskin i närmaste stad sådär 8-9 kilometer bort. Tvättmaskin finns inte i olivdungen. Men det finns ju ingen som ser om jag går runt med smutsiga kläder. Robinson Lind i en olivdunge.

********

Efter olivdungen blir nästa utfärd till västra Sverige. Halvisolerat. 8 km till närmaste mataffär. Men bastu och gym i huset. Och badsjö ett ankskrik bort.

Halvisolerat.

Resten av året är oisolerat.

4 brittiska Home and Hounds att passa. Ja och en skotsk. Och så jul och nyår i Basel. Där jag inte har varit sedan jag 1982 sov på ett vandrarhem där madrasserna var fyllda av halm. Det är därför jag inte har återvänt,

Vi leker vid Lek

/ Hans Lind / Leave a comment

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..”

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.

Att ha roligt i en befästning

/ Hans Lind / Leave a comment

Cul em Borg.

Culemborg. Staden som evakuerades 1995 för floden Lek var inte att leka med då. Men nu har översvämningshinder byggts. Så nu behöver jag inte oja mig för plötslig flykt.

Men det är vatten överallt. Absolut överallt.

Hund och träd delar namn
En häger hägrar – eller vad vet jag? Är det en häger?

Och allt är platt. Att gå vilse är en vana nu den tredje dagen i Culemborg. Min vana att börja vistelse med att klättra upp på högsta punkten för att få en överblick blev att kliva upp på tredje våningen i huset jag vaktar.

Jag såg platta vattenfyllda tak.

I huset till vänster bor det ett start antal folk – de är inhyrda arbetare från östra Europa som arbetar på ostfabriken – Leerdamer. Den ost jag har på frukostsmörgåsen sedan 2019. Nu ser jag dem som står bakom osten.

Till höger en familj med ett barn som kliar Daisy genom spjälorna i staketet.

Hunden heter Daisy. En ettåring vars kropp agerar svajigt dragspel så fort hon ser en annan hund.

Här blir jag i 5 dagar till. Sedan 2 nätter i Amsterdam – för tågstrejken i Belgien är inte färdigstrejkad förrän sista tåget ska gå på söndagkväll.

Hemma två nätter.

Sedan blir det 27 italienska nätter. 2 eller 3 i Venedig och resten i Pordenone – som definitivt inte kan vara lika platt som Culemborg. Dolomiterna.

Min italienska månad. 400% ökning av vistelse i Italien.

I slutet av april återvänder jag till Culemborg – efter att ha varit hemma i 3 veckor (!). Då ska vädret se till att vi kan sitta på en bänk vid nåt av alla de vatten som finns och titta på änder. Och hägern. Om det nu var en häger.

Tågen strejkar men inte jag …

/ Hans Lind / Leave a comment

Så igår kl 2200 började den 9 dagar långa strejken som två av de belgiska fackföreningar som organiserar tåganställda driver. Det finns andra fackföreningar så alla tåg står inte stilla.

Jag var i Frankrike och behövde ta mig till Nederländerna. Från en labrador (Spoof)

… till nästa (Daisy)

Eller. Labrador och labrador. Bägge har nåt annat i sig. Spoof har definitivt boxerblod. Daisy … lite av varje men mest labrador.

Det gick över förväntan trots ett inställt tåg där pengarna betalades tillbaka och en ombokning till ett 20 vagnars tåg där bara 10 platser fanns kvar när jag klämde in mig.

Det blev en kort sömn i hemmet. En vandring till ett tåg som till min förvåning tog mig till stortåget till Rotterdam. Och sen flöt det på. Nästan inklämd av stängande dörrar på Rotterdam-Utrecht tåget. Nästan inklämd igen av stängande dörrar på Utrecht – Culemborg tåget.

Så kallat flyt,

Så nu är jag i Culemborg – känd för en evakuering i närtid på grund av översvämning och för att vara tillflykt för konkursande holländare i dåtid.

Daisy.

Daisys familj – mamma – pappa – två tvillingar. Har åkt till Mallorca på semester.

Jag vet inte vad jag ska göra i Culemborg mer än vandra runt med Daisy. Som tur är finns det en gedigen mataffär – Plus – bara 200 meter bort. Så jag ska bli fet(are).

På vägen hit lärde jag mig att den ost som kommer från staden Gouda inte heter Gouda – utan Hschåuda. Mycket saliv i utropet hos konduktören på tåget.

De lärde på Plus-varuhuset utsöndrar också mycket saliv när de ler och säger svårtydliga saker.

Ett språk ? Eller ett salivutsöndringsväsnande?

Men jag försöker anpassa mig till läget genom tulpaner. De är billiga.

Grannarna tvärs över gatan har vid 13-tiden tagit emot en beställning av 8 backar öl. Heineken tyvärr. Så jag kommer inte att partykrascha.

Culemborg. Allt är platt. Svårt att få en översyn när man bara ser grannhuset.

Men en vecka här. Och inte hem sen. Tågstrejken pågår till sista tåget på söndag.

Så jag tar en 2 dagars vända till Amsterdam.

Och en 2 dagars vända hem.

Och sen vidare för 3 veckor – ja nästan 4 veckor. – i Pordenone, Italien. Flyg till Venedig och sen 40 minuter tåg.

I dom nedre länderna

/ Hans Lind / Leave a comment

Men man kan ju se rakt in i folks hus och hemman. Stora fönster mot gatan. Inga gardiner. Familjerna lever sina liv. Jag ser allt. Eller det mesta. Men man måste gå långsamt för att inte gå miste om det nederländska livet.

Familjen vars hus jag ska vakta sedermera har en förklaring. Hon är katolik och han är protestant. Han säger att katoliker är mer slutna – mer instängda medan protestanterna fläker ut sig mot omvärlden. Och Nederländerna såg ju till att katolikerna rök och drog till Belgien. Som då hette Spanska Nederländerna.

Kyrkorna skalades av. Inga färgglada nunor på väggarna. Här är det guds ord som gäller. Inte prål och lånta fjädrar.

Utrecht. Ett enda stort virrvarr av rundade gator med butiker och pannkaksrestauranger. Och så några anständiga museer.

Museer som sätter tankarna i rörelse… För mycket rörelse. Upprörelse.

Staden är en sommarstad. Man ska sitta vid kanalen och lapa drycker. Nu blåser isvindar över staden och inte ens en pannkaka värmer.

Domen styr och ställer

Den äldre stadsdelen håller på att klämmas in av stål och glasbyggnader. Utveckling eller avveckling?

Men den *-iga maten har en bra prisklass. Hälften av de belgiska Michelin-priserna.

Tre väldigt bra restauranger. Jardin. Héron. Goedheyd. Om Jardin var lugnet så var Héron så nära myllan man kan komma med Goedheyd var godast – ja Goedheyd betyder godhet – men klart bullrigast.

Lördagen. En sväng över till Culemborg där jag ska vakta hund och hem under två vändor under våren.

Culemborg. Staden som resten av Nederländerna skojar om. Att gå i konkurs – då säger andra ”du har åkt till Culemborg”.

Ja – staden var en fristad vilket gjorde att fogdar utifrån inte kunde arrestera de skuldsatta som flytt till Culemborg.

Men det är en sömnig stad. Platta villakvarter. Men med stora fönster ut mot gatan. Min fantasi kommer att blomma.

Daisy som jag ska passa går långsamt. Hon sniffar mycket. Det är bra. Då kan jag spana in i de stora fönstrena och särskåda de lokala.

Men det är 10 dagar kvar till nästa vända till Culemborg. Första ska jag till Lille. Där väntar en annan labrador – Spoof!