Det gnuggas knän. Det gnuggas höfter. Det gnuggas överarmar.

Det är trångt.

I kollektivtrafiken i London. Det är slitet. Här kan man verkligen prata om gapet. Det där mind the gap – gapet. Det är rejält tilltaget. Kanske därför jag inte ser några barn på tunnelbanan. De har nog fallit ner i det där gapet. Eller så är de i skolan.

Jag ser dem vandra. Över hundfältet. i West Byfleet. Barnen på väg till skolan. I sina gråtrista uniformer där den illröda slipsen ger någon slags färg åt tillvaron.

Men på hundfältet rusar hundar efter bollar som deras lata hussmattar kastar så de själva slipper röra på sig. Står stabilt som Dovers klippor styrandes över alltet. Rule Britannia.

Jag möter samma matthussar varje dag. 1. Den tunnhåriga damen som hälsar -”Aren’t you pretty!!!”

Hon menar hundarna. Alfie och Minnie.

2. Den framlöpande tjockglasögonsdamen som svarar – ”But that’s nice!” när jag ursäktar Alfies och Minnies sniffande på hennes hunds könsdelar.

Jag tar omvägar runt henne de närmaste dagarna.

3. Den arga damen. Kvarters -Karen som är sur på allt och alla. En kväll bankar hon på dörren för att Alfie är i trädgården och skäller på en räv.

Kvarters -Karen har ingen hund men hon irriterar sig på allt i kvarteret. Grannens höns. Den andra grannen som startar sin bil för tidigt på morgon så hon vaknar. Jag tror i och för sig inte att hon sover. Jag tror hon är vaken för att inte missa nästa möjliga irritation.

West Byfleet är en låg stad. Villa efter villa efter villa. Tillslutna villor. Nerdragna gardiner. Perfekta trädgårdar varvade med nåt som ser ut som ödetomter fast de inte är det.

Halvsovande staket.

Lummig kanal.

Den lokala COOP-affären lockar inte till handling. Bara det man fyller magen med.

Den lokala puben Black Prince fortsätter härja som andra pubar med spansk och italiensk öl i kran efter kran. Men en Green King IPA som fungerar.

De tre gånger jag besöker puben är Fönstermontörsfirman där och dricker öl. På arbetstid. Som tur är så är den engelska ölen svag. Som arbetsmoralen.

Nästa gång jag är tillbaka så är det tribute till Spice Girls. Jag kommer inte att närvara.

Huset jag ansvarar för är ett rejält hus. Elektroniskt hus. Alexa sköter allt och säger -”You don’t have to shout. I hear you.”

Dock lyckas Alexa inte hindra att högtalarna spelar traditionell hawaiiansk musik som ägarinnan knappat fram på sin surfplatta från Hawaii. Hennes nästa resa blir till Thailand. Jag bereder mig på att helt plötsligt höra traditionell thailändsk musik från högtalarna när jag är tillbaka – för 3 veckor – i November.

För jag ska tillbaka. Det är inga tråkiga stunder med Herr Alfie och Fröken Minnie. Kliar jag Alfie bakom öronen så kommer Minnie och kastar sig emellan oss. Ser jag på Netflix så sitter Alfie och stirrar på mig. Outgrundlig blick.

Och när den ene stirrat länge nog så kastar sig den andra över honom.

Eller tvärtom.

Nu har jag lämnat Västra Byflätan. Jag är i en annan utkant – 30 minuter från city. Hotellen här ute i periferin är så mycket billigare. Och med större rum. 25m2 med utsikt mot motorväg

Men det är billigare och större.

Och ljuddämpande fönster här uppe på våning 6. Området heter Park Royal. Det borde heta Park Industrial.

5 dagar här. Eller nätter här för dagarna är fyllda med hundfria aktiviteter. 30 minuter bort.

Sedan blir det förort igen. Redhill. Hund. Labrador. Brun. Gus.