ceviche

21 våningar ovanför London

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

  1. Bara två t-banestop från St Pancras International
  2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
  3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

Nyfikenhet

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Ett peruanskt möte

/ Hans Lind / Leave a comment

-“De har ceviche på menyn! säger peruan 1 till peruan 2.

Vi är på Village Market
-“Äntligen något som liknar Jockey Plaza!!” säger peruan 1.
Restaurang Seven.
Nästan tom.
Snabb service.

Peruan 2.
-“Men du vet hur det är med ceviche utanför Peru! Man vet inte vad man får..
Jag invänder;
-“Jag har fått dålig ceviche också i Peru…
Både peruan 1 och peruan 2 tittar på mig som om jag hade precis landat från ett flygande tefat.
De skakar sina huvuden och dyker ner i menyn och enas om att man inte ska äta ceviche utanför Peru.

Jag är veteran med 2 månader i Nairobi.
Peruan 1 har varit här i 4 dagar. Peruan 2 i 3 dagar.
Peruan 2 behöver bostad, bil – ja allt det där som nya utlänningar i Nairobi ägnar 75% av sin vakna tid åt.
Var bo?
Var finns gym?
Men hu så dyra alla bilar är.
Hur säkert är det här?
Hur mycket ger man i dricks?
Ger man dricks till en taxichaufför?
-“Nej.”

Men peruan 2 har en annan idé. Föräldrakooperativ skola i miniformat i någons hem.
Men han har inte fått andra föräldrar att nappa på det.
Efter tre dagar.
-“Ge inte upp!”
Men så är ju frågan om hur barnen ska få utbildningscertifikat.
-“Det hade jag ju inte tänkt på..
Men tanken är god.
I denna avlägsna stad.
Eller långsammatrafikstad.
Att frakta barn till en skola och sedan åka till jobbet handlar inte om minuter utan om timmar.
Skola i hemmet.
Jag gillar idéen.

5e dagen och ingen Dry Martini…

/ Hans Lind / Leave a comment

…eller ceviche.
5 dagen och det har ätits spagetti, kinamat, avocadon, kyckling, club sandvich.
Ja…. mat som i vilket semestermål som helst.
Det har druckits bistert vin, kinagroggar, öl.
Ja… drinkar som på vilken paraplyiställetförsmak bar.

Och jag är i Lima.
Det vankas ceviche på söndag.
Men inget annat som på nåt sätt närmar sig det peruanska stora köket.

Som förresten halkar.
Bästa peruanska restaurang kom på 9e plats på Tripadvisors lista över bästa latinamerikanska restauranger.
9e plats.
Det ni…

Hur man lättast retar upp en peruan

/ Hans Lind / Leave a comment

Det går inte så bra i fotboll. Det går någotsånär i juniordamvolleyboll. Det går väldigt bra i juniorschack och juniorvärldsmästerskap i matematik. Men that’s it.
Så när Vargas Llosa fick Nobelpris så blev det glädjeyra.
-“Vi är världsmästare i litteratur!”
Men sen var det ju det där med att han också har spanskt medborgarskap – förrädaren…

Så vad finns kvar?

20130730-085843.jpg

Mat.
-“Den peruanska maten är den bästa maten i hela världen!”
-“Vilka andra kök har du prövat?”
-“Inga andra. Varför skulle jag göra det? Den peruanska är ju den bästa!”
-“Ok då, den peruanska maten är den bästa peruanska maten i hela världen…”
-“Tack!!! Eller… ehhhhh???”

Men allvar.
Det finns suverän mat i Peru.
Jag har njutit himmelskt av goda ceviches, tiraditos, caldos.
Kanske inte njutit lika mycket av varmrätter som är lite väl stabbiga.
Men förrätterna!!
Men sen är det detta med “bäst i världen”..
En kock kan vinna ett världsmästerskap.
Men kan en nation vara bäst på mat?
Knappast.
Men säg det i Peru och du har ovänner – för stunden i alla fall.
-“Rör inte vår mat! Kritisera inte vår mat!”

Varje morgon på ATV nyheterna är det minst ett besök i ett restaurantkök.
Varje morgon så sitter studioreportrarna och säger samma sak efter inslaget –
-“Uuy que rico!”
(Samma sak händer när du postar ett foto på mat på Instagram –
peruaner skriver “Uuuy que rico!” och svenskar skriver “Vad är det?”)

Miguel Bosé var i stan. Journalister ställde standardfrågan;
-“Vad tycker du om ceviche och pisco sour?”
Han svarade;
-“Ska du inte fråga om min favoritfärg också? Eller andra frågor man ställer till 11åringar?”
Ungefär som svenska sportjournalister och Zlatan….

Jag gick med i Facebookklubb – något om Gourmet Peru eller nåt liknande.
Jag väntade mig recept, resturanttips – men icke.
Jag hamnade i en fanatisk hejaklack.
Arriba Peru! Somos los mejores!
Jag gick ur klubben.

Så… jag kommer att fortsätta dyrka den där tonfisktiraditon med mandarinsoyasås. Jag kommer att slicka mig om läpparna när en färsk fräsch ceviche dukas upp.
Men jag kommer att fortsätta reta peruaner genom att säga att man inte kan gilla all mat i Peru.
Säg TacuTacu och det vänder sig i magen …