Antwerpen

Känslan av att ha varit otrogen….

/ Hans Lind / Leave a comment

Men jag är ju i en annan stad. Då är det ingen som ser. Vad jag gör. Men i näthinnan finns den. Servetten med mitt namn.

Från restaurangen som jag lyft till skyarna. Där de hör hemma. Nathan i Antwerpen.

Men någon gång ska det hända. Att jag stönar och stånkar av vällust. Och känner mig otrogen.

I går hände det. Det finns ju ett antal restauranger i Wien med 1 eller 2 eller 3 * i Michelinguiden.

Jag valde en som hade sydamerikanskt tänkande. Jag valde rätt.

Z’som.

Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.

Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.

Negronin var perfekt bitter.

Och så kom aptitretarna,

Bra. Bättre. Bäst.

Munsbitar som lovade gott.

Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.

Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.

Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.

Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.

Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.

Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.

Ekivok vit ost. Otrohets-ost,

Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.

Saltet.

Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.

Bra så.

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

Mannen som skriker efter bilar

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag testade vi Bryssels vattenförråd

Går ut till höger. Nästa korsning. Där står han. Mannen som skriker efter bilar. Inte alla bilar. Utan de bilar som kör för fort. Det är ett rödljus lite längre fram och en del gasar på för att hinna när det lyser grönt. (Varför heter det rödljus när det också lyser grönt eller gult?) Men se då kommer skrikaren. Han vrålar ut sin ilska antingen från sitt fönster eller som idag – ståendes i skrikställning på trottoaren. Han har en plastdinosaurie i sitt fönster. Vi hälsar på varandra de flesta dagar. Men inte på skrikardagarna. Då är han på dåligt humör.

Assistenten och jag går en nostalgivandring. Vi tittar in i restaurangfönstren. Sista dagen de har öppet på en månad. I morgon kommer stora stängningen. Corona-smittan bara ökar och ökar. Fler än 7000 nya smittade per dag. Över 2000 inlagda på sjukhus. Det var länge sedan siffrorna var så höga. Och nu får man bara hångla med en annan människa. Tidigare var det 3 och strax innan hela 5.

Vi har förberett oss för vintern. Plockat in de otåligaste blommorna. Apelsinträdet har slutat huttra.

Vinter. Fryser vid tanken.

4 semesterdagar nästa vecka. Hade tänkt besöka Antwerpen. Har slutat tänka besöka Antwerpen. Inga restauranger öppna. Vad gör man då i Antwerpen? Handlar diamanter?

Det får bli vila på golvet med alla kramdjur omkullslängda. Vi hade en bråkig promenad idag. Vi skrek inte efter bilar. Men vi skulle absolut lukta och smaka på varenda kissfläck vi såg. Tvära kast för det var bråttom så inte fläckarna försvann.

Men trots bråken. Oj vilken ömhet jag känner för den snart 9-årige assistenten. Googlar på hundars livslängd. Borde inte ha gjort det. Schäfrar blir i snitt 10,3 år gamla. Helvete.

*********

För övrigt önskar jag att Nyamko Sabuni hade svarat på Ebba Busch’s ”kom hem” uppmaning. -”Inte så länge du söker skapa misstro mot folk med mitt ursprung! ”