Mitt liv som bergsbonde …

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.

A tale of two cities

Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.

Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.

I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.

Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.

De här katterna tigger inte – de kräver. Från kl 0730 då de jamar och krafsar utanför min dörr.

Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.

Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.

Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.

Skygg hund som inte vill bli förknippad med hippies – trots sitt toviga hår

Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.

Inte bara törstsläckare utan också botare.

I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.

Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.

Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.

Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.

Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.

Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.

En högklackad stad.

En sandal-stad.

Jag är mitt emellan

Uppe på berget

Två dagars introduktion – inkluderande rundvandring i Órgiva – staden som är översvämmad av hippies. Någon skrev en bok någon gång om staden som lockade de vida klädernas folk att sitta med korslagda ben drickandes ört-thé. Några av dem har fallit igenom hårnätet och ligger nu efter de branta trottoarerna med en utsträckt hand.

Rundvandringen nästa dag inkluderade staden Lanjaron – staden fylld av stapplande gamlingar som söker sig dit för det helbrägdagörande vattnets skull. Det rinner vatten lite här och var – vatten från Sierra Nevada som leds ner mot byar och städer via vattenrännor byggda av morerna. Så slam och skam på de som tror att araberna inte bidragit på nåt sätt till Europas utveckling. Det vatten jag duschar i och spolar med kommer rusandes nerför berget tack vare arabisk ingenjörskunskap.

Värdinnan har en 100 000 liters tank. Den är full lugnar hon mig med – och ska räcka till oktober.

Den ska också räcka till de gryende hallonen, björnbären, bönorna, melonerna, kiwin, mangon, persikorna, oliverna, mandlarna, nektarinerna och alla blommorna.

-”Vårda mina rosor” säger värdinnan ett flertal gånger.

Som tur är så kom regnet igår. 8 mm .- det räcker för 2 -3 dagar.

Och så vildsvinen. Första natten orsakade de ett smärre ras som blockerade vägen. Igår skottande jag sten och grus och försökte inbilla mig att jag kan bygga en stadig mur. Men med regnets hjälp så blir det fast lera av det dammiga gruset. Tror jag.

Klättrar upp en bit. Zick-zack klättring. Det är brant. Men gudomligt vackert. Så där Sound of Music – the Hills are alive- vackert.

Ormarna. De är ofarliga säger värdinnan. Däremot är tusenfotingarna jädrigt giftiga. Men de är inte stora nog. Än. Men snart. Jag hittar tre grodor. De är små men låter stora. De simmar koi-fisk i en damm. De väntar på mat varje dag klockan 18.00. Då sticker nosarna upp ur vattnet. De är en matningsceremoni för dem men också för Nora the Dog – som knaprar i sig 5 mandlar.

Efter att ha gått omvägar runt mig så åt hon mandlar ur min hand. Men jag får inte röra henne. Än. Men muta med mat går bra. Korruption.

Katterna är mer framfusiga och nyfikna.

Nora the Dog och Matti the White Cat – är bägge trebenta. Räddade från avlivning. Haltandes i en bra tillvaro idag. Matti blev utslängd från en bil – med brutet ben och bruten svans som följd. Nora var föremål för ond behandling- därav skepticismen mot män.

18 dagar blir jag här uppe på berget bland plantor och haltande djur. Ett lugn utan dess like. Enda ljudet jag hör nu är brunstiga duvor. På natten kan ett vildsvinsgrymtande väcka mig. Jag har fått order om att kissa överallt i terrängen – typ -”Skvätt så mycket du kan!” – för att skrämma bort vildsvinen genom min hormonella doft.

24 timmar hinner jag med i Granada innan återfärd till Bryssel. Där uppstår det annorlunda lugnet – inga hundar på två veckor förrän Mechelen-barnen kommer. Sedan över till västra Sverige för en weimaraner, 3 katter, en bastu, ett gym och en badsjö och 8 km till närmaste affär. (Jag ligger i träning för detta nu för jag har ju bara 3,5 km till närmaste affär här – men ännu närmare till en ostbutik, och en olivkvarn och en butik med bunuelos.

Från västra Sverige hem till Tango – the Golden retrievers hem 3 hållplatser från mitt hem. Sedan hundfritt i 2 veckor och så dags för Kiba the Kenyan labrador.

I september blir det Tour D’England med början i Cotswolds och en vacker Eurasier – River. Sedan 2 Australien Labradoodles – Minnie och Alfie i Surrey – följt av Gus the Labrador i Sussex. En hel månad i England med turisteri i Oxford och London mellan sittningarna.

Oktober – väntar på besked om 1 eller 2 veckor i Åkersberga med två pudlar. Och beroende på när – så kan det bli 2 veckor i östra Norge med en hund och en katt och närmaste granne 400 meter bort.

Sedan i november tillbaka till Minnie och Alfie i Surrey innan det blir dags för det schweiziska äventyret i December – över jul och nyår med Humphrey the Basset– äldre gentleman med bestämda åsikter.

Men 2026 är obokat. Änsålänge.