När jag glömde ta med mig en bok …..

/ Hans Lind / Leave a comment

Vi har inte flugit ens en timme men han har varit på toaletten fyra gånger. Det är väldigt korta besök. Det ger mig upplägg för en novell om en som vill bli sedd. Som en koranbrännare. Eller som mannen i Peter Gabriel sången med text raden ”I want to be somebody
You were like that too
If you don’t get given you learn to take
And I will take you.”

Han är klädd i kamouflagefärger. Åt sin mat fort. Sallad nicoise. Flygvärdinnan vill se hans boardingkort. Han är inte på listan över de som ska sitta där han sitter. Han plockar fram papper efter papper. Skrynkliga papper. Vecklar upp dem och flygvärdinnan ger med sig. Han sitter kvar. Det är en timmes flygning kvar. Han hinner nog gå på toaletten minst tre gånger till.

Jag vet inte om han är nervös. Eller om han är ond.

Under tiden beställer mannen bakom mig -”champagne and beer please!”

Livet går vidare. Jag fortsätter bevaka toalettmannen. Mitt uppdrag.

De senaste nätterna har jag drömt om besvärliga situationer. Som när jag mötte djävulen. Han började som en björn men jag höll fast hans ramar i ett grepp så han inte kunde skada mig. Men sedan blev ramarna till avlånga elastiska armar. Jag försökte med ett ”I Jesu Kristi namn…” men björnen skrattade. Djävulen visste att jag är ateist. Och sedan blev björnen en mänsklig djävul. En man i kostym med glimrande iskall blick som lade en förbannelse över mig. Rakförbud i 2 veckor. Och en stor cupcake att balansera på huvudet under den tiden. Det gick sådär för härnäst vankades det matlagningstövling. Djävulen läste högt ur receptet men snart knuffade han undan mig och tog över matlagningen själv.

(Fotnot ; jag är övertygad om att detta kommer ur samtalen med italienskan och slovakiskan om hur engelsmän tror matlagning består av att värma färdiglagad mat inköpt på Waitrose).

Det är England. Det är England som sätter igång dessa drömmar. Dessa misstankar mot toalettmannen. På tåget mellan London Liverpool station och Audley End ropas det ut från högtalare och skrivs på informationsskärmarna att ’ om man ser något misstänkt ska man ringa eller SMSa till ett nummer”. Bevaka din granne. Angiveri. Men jag tänker inte ange toalettmannen. Jag bevakar honom. Som om han vore en djävel som låtsas vara björn.

Då är livet som dogsitter så mycket enklare. Inget mystiskt. Inget hotfullt. Inga förklädnader.

And then comes Bruno. Nästa hund. Rhodesian Ridgeback. 2 år. Som avskyr andra hanhundar. Och där ägarna bebådats med en nyfödd baby och söker hundpassning rätt ofta. Jag blir nyfiken på Bruno. Förklädd gud? Ilsken djävul?

Hösten är jämnsmetad med hundbesök. Hittebarnet Efty kommer en helg i september. Taxen Qimo 9 dagar i oktober. Älsklingen eurasiern Kuma 17 dagar i november. Kenyanen Kimo 9 dagar över jul. Och sen kommer Kuma tillbaka i januari. Under tiden ska jag bekanta mig med border colliern Henri vars ägare renoverar huset så Henri behöver umgås med andra än hantverkare då och då.

Förklädda gudar. Dog is God spelled backwards.

Nu har toalettmannen somnat. Jag kan avsluta mitt bevakningsuppdrag.

Och börja undra varför det tog 20 minuter mellan första och sista passagerare från Milano- planet som orsakade 30 minuters försening på detta flyg. De första passagerarna kom springandes med andan i halsen och svetten droppandes. Sedan tog det 10 minuter och då kom svenskarna med taxfree-påsar från Brussels flygplats. ”Mitt plan är försenat men jag måste ju handla taxfree”.

Toalettmannen sover men nu kommer den tatuerade mannen och väntar på att toaletten ska bli ledig. Han kör ner sina händer i byxfickorna för händerna skakar okontrollerrbart. Men jag ser inget terrorpåbud här. Jag ser mer av flygrädsla à la Fältskog.

Jag är trött. Vill sova istället för att hålla vakt. Men jag kom hem vid 2115 i går kväll och fick för mig att jag skulle titta på Finnkampen och det tog ju fram till 00.30 innan det tog slut.

Nu Stockholm i 23 timmar. Hotellet. Sedan rusning mot ett 60-årsfirande. Sedan sömn. Vakna. Styrelsemöte. Språng mot flygplatsen. Och sedan hem. För att sova. Utan att drömma om Djävulen och matlagningstävlingar. Hoppas.

PS. Jag besökte toaletten två gånger. Jag tror det hamnar i facket ”icke misstänkt”.

Det började som en skakning i klostervalven ..

/ Hans Lind / Leave a comment

.sedan kom adeln och tog över. Klostret Walden Abbey revs och adeln byggde upp Audley End. Ett tag det största herresätet i England men sedan tog pengarna slut så grevinnan – som sedan testamenterade det hela till brorsonen – rev två tredjedelar av slottet.

Nu tassar det runt volontärer för BBC ska sända sitt trädgårdsprogram nästa helg från Audley End. Då kommer bilarna att köa. Förra helgen var det Victorian Horse show. Det luktar fortfarande hästgödsel. Undrar vad det kommer att lukta efter trädgårdsshowen?

Först tittar jag på tjänstefolkets arbetslokaler. Downstairs liksom – men det är mer sideways för tvätteriet och smörtillverkningslokalerna ligger i en sidobyggnad. Nu vet jag allt om potatisstärkelsetvätt och smörkärning.

Inuti huvudbyggnaden råder fotoförbud. Que? Jo även om slottet nu ägs av staten – så är ägodelarna privata och tillhör de som är kvar av familjen Braybrooke. Och när jag skulle ta reda på vilka dessa är så dyker det upp en arvstvist som får manuset i Downton Abbey att blekna. Läs själv. Hade jag läst om detta innan mitt besök så hade jag ju andats in konflikterna och surheten – men nu blev jag mest sur för att jag inte fick fotografera. Det fick ingen annan heller. Man fick inte heller ta med sig mat in bland de 100 rummen.

Matsalarna användes senast 1948. Familjen flyttade ut 1941 och militären tog över och gjorde det till en hemlig plats. Så frågan är vem som åt middagen 1948?

Det placerades sprängämnen under broarna över floden Cam. Det hemliga bestod i att träna polska soldater som sedan fallskärmades ner över Polen. Men de polska soldaterna fick inte besöka matsalen.

Jag vet inte om de fick besöka de två korridorerna fyllda med taxidermade djur och fåglar. En av 1800-talssönerna hade för vana att döda djur och fåglar och stoppa upp dem. 100-tals. Djuren spökar inte säger guiden. Synd. De borde hämnas. Men uppstopparsonen dog ung . Han var så krasslig så han fick bo med sin läkare. Säger de,

I barnkammaren får man läsa om de 5 sönerna – inklusive denuppstoppande – och vad som hände dem. De tre döttrarna – ja där får man se deras leksaker.

Ut ur huset. Ut i det gröna. Köksträdgården. Den Elysianska trädgården. Broarna. Svanarna. Äpplen. Päron. Sadlar.

Jag kommer inte att gå på trädgårdsshowen som BBC ordnar. Bara om de de två grenarna av släkten som var vinnare och förlorare i arvstvisten dyker upp. Skulle blomkrukor vina i luften då? Det vore nåt i livesändning på BBC….

Men – laga god mat; det kan inte engelsmännen. Men däremot gör de skäl för namnet ängelsmän för fixa i ordning trädgårdar. Det kan de!

Här skyltas det

/ Hans Lind / 2 Comments

Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.

Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.

Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.

Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.

Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.

Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.

Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.

Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.

Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.

En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.

De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.

Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.

Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.

Gentrifierar

/ Hans Lind / Leave a comment

Staden lockade igen. Gent.

Eller så är det hotellet som lockar.

Hotellet där jag sover min bästa sömn. På något sätt är kuddarna – alla 4 – alltid svala.

Det gamla postkontoret från 1898 som nu inhyser butiker restauranter och så hotellet med 36 rum. Hotellet där alla detaljer är perfekta. Badrumsvågen som visar 2 kilo för lite. Baren där det tar lite tid att få drinken men den är perfekt. Baren som är så populär men där det bästa borden är reserverade för hotellgästerna.

Barskåpet i rummet med färdigblandad Negroni och Manhattan och nån tequila-grej. Frukostarna i lugnet före stormen – innan amerikanerna kommer och ojar sig över de låga fåtöljerna.

Men sedan finns ju staden där jag har så ,mycket kvar att upptäcka. Det finns områden där armbågen behöver vässas. Där turisterna kommer i bredd. Och så finns de tomma gatorna med fasader och kanaler och båtar att beundra.

Och så lammet. Lammet som lajvar Jesus. Bröderna Van Eycks mästerverk. Gåvan till katedralen från det rika paret som fick varsin ruta i målningen:

Bokning behövs. I april kom jag inte in. Fullbokat. Så nu har jag bokat en vecka i förväg. Och stod förstås först i kön när de öppnade kl 10.00.

På med rymdutrustning,

En virtuell vandring i kryptan där hela storyn om lammet berättas. Och om katedralen. Och sen sätter man sig. Och väntar. På lammet. För lammet öppnas bara efter 30 långa minuter. Först får man stirra på det rika paret. På lite allmänt kristet folk. Och sen öppnar sig tavlan och lammet – ja – det är alltså Jesus som på nåt sätt och av nån märklig anledning har klätt ut sig till ett lamm.

Hej då katedral.

Drar vidare till stadsmuseet STAM. En vandring efter en kanal med avundsvärda hus och ännu mer avundsvärda båtar. Flotten som puttrar fram med solenergi. Museet förklarar. Om Amand som kom och kristnade folk. Om nordmännen som kom och plundrade. Om staden som ville vara självständig men som förlorade sina krig. Om nazzarna som stal Lammet och gömde den i en saltgruva i Österrike. Och överallt får barn lajva stadsplanerare.

Det är ett trevligt folktomt museum.

Så jag drar vidare till klostret. St Pieters klostret som var i funktion fram till 1800 -talet. Rika knösar som kunde måla tak.

En kyrka till. St Nicholas. Högt i tak.

Gudagott.

Men sen är det mat.

Waterzoi från Gent.

Brun krabba med avokadokräm.

Sjötunga med bacon

Kalvfile

Kvarg.

Men sen.

Sen är det Cimon. Cimon den snuskige. Mammelokkern. Död åt Cimon.

Men Gent lever. Och så länge jag lever så återvänder jag hit.

Veckorna med Tango

/ Hans Lind / 2 Comments

Bosatt i nästan 3 veckor i främlingars hem. Tango är inte längre en främling. Vi har genomskådat varandra.

Det är ett grannskap med en t-banestation och en spårvagnshållplats. En förvånansvärt bra kinesrestaurang där kunderna stannar kvar länge vid kassan och pratar på som om de inte hade tillgång till Facebook. En väldigt bra grek där Tango är väldigt välkommen – så välkommen så han lägger sig på gatan för att markera att han vill in på restaurangen.

Och så stället som jag inte vet vad det heter. Det står “Le Regent” på markisen men på licensen som är uppklistrad i fönstret står det “Jardins de Babylon”. Jag hoppas att det är det senare namnet som är det riktiga.

På morgonpromenaden ska Tango in på baren fast den är stängd. På lunchen ska han in – på kvällspromenaden likaså. Det är något med ägarinnan som han gillar. Vi kan inte lämna baren utan att han ska hälsa på henne. Ägaren struntar han i – men de andra stamgästerna får sina hälsningar; den vildvuxne engelsmannen, den tjocke labradorägaren. Barnfamiljen från porten bredvid.

Grannskapet har två finparker och två fulparker. I ena fulparken – Prinsessan Clementines park – samlas a-laget. Och metarna. Metarna! De sitter mitt i stan och fiskar. Bröd på metkroken. Jag har inte sett nån fisk komma upp än. Men på morgonen hukar sig parkbänkarna bakom allt skräp. Likadant är det i andra fulparken – Leopold Square – där har kråkorna och råttorna fest på allt som slängts fastän varje parkbänk har en sopkorg bredvid.

I finparkerna på andra sidan genomfartsleden – där är det inte ett apelsinskal i sikte. Där frodas blommorna och träden och den afrikanske mannen som pratskriker i sin mobil 2 eftermiddagar i rad.

Och så parkernas park. Parc Laeken. Massiva ytor. Där får man livsrum. Dit vill Tango gå vid varje promenad. Men jag vet hur det blir. Han vill inte lämna den parken.Lägger sig ner med benen utspretade åt alla håll för att förankra sig i parken. Dragkamp. Tjurskallighet. Två tjurskalliga.

Nu är dagarna med Tango över. Kl 2100 sisådär kommer den semestrande familjen hem från Frankrike. Om 2 veckor kommer nästa hund – Kuma – för sin fjärde vistelse hos mig. På lördag träffar jag labradoren Kiba – som är inbokad över julhelgen. Och så ska jag träffa border collien Henri vars ägare renoverar sitt nyinköpta hus och behöver nån som tar hand om Henri några timmar då och då. Och så ska jag ju till Essex för att ta hand om Oscar och Henry.

Mitt liv som CrazyDogMan

*******

Det blev ett RomCom avsked. Där stod jag på spårvagnshållplatsen i ösregn. Och vem kommer springande för ett sista avsked……

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.

Möten vid en bardisk…

/ Hans Lind / Leave a comment

Mina bästa möten är med hundar. Men ibland möter jag människor, Oväntat. Vid en lutning mot en bardisk. Bra möten.

Som hon. Vi kan kalla henne Camilla. För hon heter så. Jag hade ryggen halvt mot henne medan jag malde på om flyktingläger i östra Afrika. På Roxy – den fantastiska krogen där en Republican drink var billigare än en drink som hette Monarki fast bägge hade samma innehåll. Hon – vi kan kalla henne Camilla för hon heter så – knackade mig på sidan och ville resonera. Hon var lärare på en design-utbildning och ville ha ett uppdrag. Hon fick det. -”Hur ska du designa nåt som gör livet lättare för en 11-årig flicka i ett flyktingläger?”

Jag tror hon utbildade i design i Kalmar.

Nästa möte var sådär 10 år tidigare. En tapas-krog på Kungsholmen, Inte Caliente utan en föregångare. Vi pratar 90-tal. Jag med blonda svenskan. Jag blond svensk. Men vi maler på på spanska. Dagen efter ska jag resa till mitt forna 3_års hemland. Mexiko. Det gäller att odla spanskan. Damen bakom knackar mig på axeln – och invänder – ”jamen ni är ju svenskar bägge två och här står ni och pratar spanska! Vafalls!!”

(Sidospår – det påminner om bardisken på Mårten Trotzig där jag ville träna på min finska och Kai på sin spanska och vår konversation höjde ögonbrynen på omgivningen)

Tillbaka till Tapas. Damen bredvid fick reda på att spanskapraktiseringen hade med min resa till Mexiko dagen efter att göra. Och då blev det fart. Där bor hennes syster. En hälsning!! (Detta var före Facebook och e-mail) Så ett brev på en servett. Det blev hälsningen. Jag tog med servetten och väl på plats i Polanco – Mexico DF hos min f d roommate Magu så ringde jag systern. Telefonsvarare. Det var på den tiden. Jag läste in mitt meddelande. På kvällen ringer det. Magu svarar. Lyssnar. Ler infernaliskt.

-”Och du din slyna – vad vill du med den svensken?”

Bakom det infernaliska låg vetskapen om att kvinnan på andra sidan telefontråden var hennes arbetskamrat.

Det bodde över 20 miljoner typer i Mexiko City då. Och från tapaskrogen på Kungsholmen till Polanco-stadsdelen var vägen kort.

Magu t v och systern till Tapasbarkvinnan till höger

En bardisk där det knöts många kontakter var Bar Milan – också det i Mexico city.

Visitkortet jag fick.

-”Varför?”

-”Vi kan ju pratas vid efteråt?”

-”Vi kan väl prata under tiden också?”

Det var under min lösryckta tid. Den varade i tre månader.

Samma bardisk. Artisten. Som då målade änglar med knivar instuckna i ryggen men som nu säljer så bra så han har kunnat adoptera 8 hundar.

Lilly. Hon som försvann. Men som var min trogna följeslagare på alla äventyr, Vi möttes vid en bardisk och besegrade världen eller i alla fall Mexico citys innerstad en sommar.

De mexikanska bardiskerna är de bästa.

Så Bryssel. Nej. Här resonerar man inte vid bardiskar.

Så Stockholm, Nja. Bara om man pratar främlingsspråk vid en bardisk.

Jag behöver bardiska mer.

-”Hur känns det att gå i pension?”

/ Hans Lind / 1 Comment

Det är väl inget konstigt. Jag har gjort det massor av gånger.

Inte än. Men på den vägen är det. 2 månaders pension och 1a januari är jag tillbaka i arbete igen. För 6 månader. Plikten kallar.

Den enda plan jag hade inför pension var att se slutstationen på spårvägslinje 51. Där fanns inte mycket att se – men stationen före slutstationen var mer sevärd. St Gilles Kyrkogård. En kulle med gravar svindlandes nerför kullen. På den högsta punkten placerade jag hundgodis. Närmare än så kan man inte komma hundhimlen i Bryssel. Det var ju ändå assistentens födelsedag.

Det var verkligen i slutmomangen som jag åkte till 51ans slutstation för den 5 november påbörjades reparationsarbetena på linjen.

Det var den plan jag hade – men det har varit full fart under den korta pensioneringen. Dagen efter slutstationen klev jag upp i bibliotekstornet i Leuven. Tornet som tyskarna har bränt ner 2 gånger. 2 dagar i Leuven var en dag för mycket. En universitetsstad som kändes som en stad man passerar förbi och stannar en stund men inte länge. 1 dag räcker.

Vis av erfarenheten åkte jag till Oostende över dagen. Havet. Det var havet som lockade.

Stockholm därnäst. Men det var inte pension.

Barcelona i 5 dagar. Kontrasterna från den överfyllda frukostmatsalen på hotell 1 till viskandet i frukostmatsalen på hotell 2. Hotell 2 som lovade ”rum med slottsutsikt”. Ja – om jag tryckte kinden mot fönstret.

Men också det mest perfekta folktomma museet. Gratis inträde på lördagar kl 1500. Men också gratis för pensionärer – alltid. Så min vandring i de folktomma salarna började 1030 och avslutades när massorna kom under vilda skrik.

Men nu – hälsas jag varje morgon av en puss på min fot och en ständig vädjan om att bli kliad i nacken. 9 dagar med Kuma – vilket betyder ’björn’ på japanska men ’vagina’ på Swahili i Tanzania. Vi är japaner.

Gäster på middag igår. De var oftare under bordet för där låg Kuma. Men gubbröra och Janssons frestelse gick hem under de korta tider ansiktena var över bordet.

-”Men ska du servera vitt vin till ölen?” – frågan ställdes när jag tog fram flaskan med Skåne ur frysen. Belgare.

Så var det med denna pension. Jag får se om nästa pension blir längre.

Nyfikenhet

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är nåt med berg.  Om de är för höga så ger man upp. Är de för låga så vet man allt. Men sisådär 400 meter höga. Överkomliga. Som Etu-Aapua. Det väcker nyfikenheten på vad som finns bortom berget. Ja – ett berg till. Lagom högt. Då fortsätter nyfikenheten.

När jag var barn och blåste på min nyfikenhet så fanns inga vindkraftstorn på Etu-Aapua. Nu finns de där. Hade de finnits tidigare – vet jag inte om jag hade varit lika nyfiken idag som då när jag ville veta vad som fanns på andra sidan berget.

Nyfiken. Det är ordet.

Imorgon ska jag säga hej och då till mitt jobb. Mitt sista jobb som anställd. Och är det något jag lärt mig under dessa 45 år så är det att nyfikenhet inte dödar katter. Tvärtom. Ett frågande ansikte leder till många svar. Ett slutet ansikte leder till vägspärrar. 

Det har varit en vandring från Etu-Aapuas synfält till den förnäma staden Haparanda med alla dess adjunkter. Vidare till Umeå med skogsockupationer och röda drömmar och förlorad oskuld. Vidare till Fagersta med blommiga tapeter i köket och en radonmätare i garderoben. Mexiko nästa med de 3 bästa åren i mitt liv. -”Vi älskar det mexikanska men det importerade är bättre.”

Jag var importerad. Tillbaka till Fagersta och en fundering över vad som blir nästa steg. 

Halvtidsarbete på lasarett med träskor och vit rock och skynda hem för att inte missa Pantertanter på TV 3. Så kan man inte leva.  Inte vara beroende av Pantertanter så jag hamnade i Märsta. I det där bananhuset som jag passerat flera gånger och tänkt att det var ett fult hus. Men där blev det kollegialism. Kollegor att högakta och tycka om. Fortfarande. Djupa kollegor. 

En sväng till Tanzania och ett beslut att aldrig mer arbeta inom FN-systemet. Byteshandel på väg hem där medpassageraren villa ha mitt smör i utbyte mot sin ryska kaviar. 

Men pendlandet från Vällingby till Märsta blev för mycket. Norrmalm nästa. Frustration göder och glöder. Förhandlingsförmågan utvecklades. Men till slut fick jag välja efter att ha vänt fram och åter efter hurrikaner i Nicaragua och Venezuela. -”Vill du katastrofera eller vill du Norrmalma?” 

Jag valde katastroferna. Det fanns mer nyfikenhet där. 

Angola. (Varför finns det ingen dragshowartist som heter Anne Gola?)

Jag hade tvättmaskin i lägenheten. Jag hade många gäster med smutstvätt på besök. Jag lärde mig portugisiska. Jag köpte en  elkabelförlängare som orsakade en smärre explosion och elavbrott på svenska ambassaden.

Sedan blev jag stockholmskt språkrör för elände. Bra så. Bra skola. Innan Bryssel. Där jag åt ost och skinka med senap medan jag strök med gul penna i alla dokument som behövde läsas. Jag var postiljon och pressade ner viktiga papper i EU parlamentarikernas brevlådor. 

Men till slut kunde jag inte känna lukten från ett flyktingläger så jag drog till Etiopien. Injera och värme. Religion i varenda buske. Mindre religion blev det i södra Sudan. Mer av vapenvåld och hot och misstänksamhet. Inte att undra på – ett land i så långt krig kan inte vara fyllt av förtroende. Det förtunnade håret på skulten växte frodigt. Tack duschvatten från Nilen! 

Ceviche åt jag inte där – men i nästa  hem. Lima – Peru. -”Har du ätit Ceviche? Tycker du att den peruanska maten är bäst i världen? Vet du att vi har en världsmästare i litteratur? Och i matematik?” Där kom hunden Arman in i min liv. Jag slutade fladdra runt och blev en -minst 5 år på varje ställe- Bra så. Efter 5 år till Kenya. Fortfarande nyfiken. 

Cirkeln slöts. Tillbaka till Bryssel. Utan gul understrykningspenna. Och nu är jag pensionär. Om 5 dagar. 

Nyfiken. Det första jag ska göra är att ta 51ans spårvagn till dess slutstation. Denna spårvagn som jag åkt så mycket med utan att veta vart den går. Det löser jag 1a november.

Matad i Paris

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var ett tag sedan. Restaurangorgier. Senast jag var i Paris var nästan 3 år sedan – då blev det inte mycket mat. Rejäl förkylning efter att ha hamnat i ett regn och sökte skydd i en japansk restaurang med hardcore air-condition.

Nu skiner solen. Kyliga morgnar – heta eftermiddagar.

Stafetten börjar på fredag kväll på Le Herisson – bara några steg från hotellet. Bra recensioner. Bättre mat.

Gin – svartpeppar – lime och ingefära.

Ceviche med kumquat-kräm
Normandisk biff med rödkål och halstrad sallad
Hackad sockerkaka med jordgubbar och grädde

Det var bra. Väldigt bra. Men inte så mycket folk. Hela gatan är fylld av restauranger med Happy Hour-skyltar. Det behövs för att locka.

Överlag är det inte mycket folk på restaurangerna.

Lördag lunch – blir på Camille i Marais-kvarteren.

Där är det fullsatt. Men det är ju shoppinglördag efter lön. Restaurangen med ett överskott av kypare. Det tar inte många sekunder innan vattenglaset fyllts på. Lesson learned – sitter det många gamla franska tanter på en restaurang så är den bra. En gammal tant får sin biff uppskuren av en nästan lika gammal tant. Kund-kvalitet!

Americano ( 30 ml Campari30 ml Sweet Vermouth (Red)60 ml Club soda – lägg till 30 cl gin så får du en Negroni)
Ankterrin
Anklår

Effektivt och bra och fullsatt.

På kvällen är jag fortfarande mätt så de små rätterna på Les Musardeurs passar perfekt. Den baren ligger också på krypavstånd från hotellet. Mer bar än restaurang – men bra smårätter.

Sparris med houmus och tatakibiff med jordgubbar. Väldigt gott.

Söndag blir en vandring runt Quartier Latin – en favorit från 2018 är stängd – ser igenbommad ut. Stolarna dammiga och stapalde på varandra. Synd. Tar fram Tripadvisor – appen på jakt efter ett alternativ. Upptäcker att jag står 5 meter från en krog med spännande meny.

Atelier Maitre Albert – allt väldigt bra förutom hastigheten. Maten kommer in för fort. Jag hinner inte instagramma mellan rätterna.

Cevichen som får peruaner att rasa. Mango. Avokadokräm. Ingen chili

Lax med potatismos och fänkål i pressad apelsin.
Grillad äpple med kolaglass.

Men det var bra _ men snabbt. Inom en timme är jag ute. Alldeles för snabbt. Men det är bara 5 bord som är upptagna. Trots Mors dag. Så ser det ut på de flesta restauranger. Ekar tomt. Om restaurangen har överlevt pandemin.

På kvällen blir det svagkryddat. En spännande liten restaurang Le Pinceau i en graffitispäckad gågata. Bra meny – men maten…….. så fegt kryddat. Grilllad sparris – perfekt grillad med ett perfekt kokt ägg. Men så blek i smaken.

Samma med tonfisken – överkokt – halvljummen – träig. Och svagt kryddad. En besvikelse. Men vinet var gott.

Desserten var lite mer spännande. Nåt med jordgubbar, grädde och rabarber i en semla

Idag blev det husets meny…..

men jag ser en brasserie bredvid hotellet……..en sista middag ska jag väl hinna med. Och i morgon vet jag ju att det finns en bra restaurang nära den svenska ambassaden dit jag ska för ett nytt pass… Så matandet är inte över.

Måndagens lunch