Först förundrar jag mig över att en bensinstation heter Kastrati. Men det var ju originalnamnet på landshjälten Skanderbeg. Och mycket riktigt. Taxin från flygplatsen tar mig till hotellet vid Skanderbeg-torget. Ett hotell som under diktatur-tiden var det enda hotell där utlänningar fick bo. Det är ett vidsträckt solgasset torg.
Hotellet har rustats upp sedan herr Hoxha styrde. De placerar mig på 14-e våningen. Högst upp. Bra för utsikten men väntan på hissarna – de är bara 2 – ger möjlighet till samspråk med de andra väntarna.
Korridoren är skrynklig.
Vågad. Svårdammad. Jag stryker vågorna med fingret. Dammlöst. Imponerad.
Jag ser en kyrka med en penissymbol.
Uppståndelse
Jag ville vara kulturell. Det gick inte. Nationella historiska museet var stängt för renovering. Bunker – museet var fullbokat. Bank-museet stängde 1500 – då arbetade jag.
Så det blev mat. Som vanligt
Och Negroni.
Tirana var bra. Nog för att de flesta män ser ut som skurkarna i Taken med Liam Neeson. Men trevligheten sprudlade bakom skäggstubbarna och den kobenta gången. Damerna var blonderade och luktade nyrikedom.
Cigaretterna var oerhört många. Bakom ratten. Till frukost. Till lunch. Under vandring. Överallt. Askkoppar överallt. Ett rökt land,
Det är 2 år sen sist. Då var det bara över dagen. En fisksoppa och James Ensor huset.
Staden vid havet. Oostende. Staden man inte åker till under sommarens soliga dagar. En dag i augusti satt jag på ett tåg som skulle till Oostende. Jag skulle bara åka 15 minuter från Leuven. Tåget var överfyllt. Badbollar och parasoll och skrikande barn.
Men nu är det september. Då kan man åka hit. Folktomt tänkte jag. Det är det inte. Havet lockar och rullväskorna rullar iväg från det tömmande tåget.
Det regnar. Det blåser.
Jag tar mig till James Ensor huset. Fullbokat hela dagen. Så jag går till det lilla trevliga stadsmuseet där Belgiens första drottning levde och dog. En liten film visas i ett rum. Filmen börjar med att berätta at hon dog i just detta rum. Jag reser mig upp och går vidare.
Högst upp i huset är ett torn. Ja torn brukar ju vara högst upp. Men hit bar de den sjuka drottningen så hon skulle se havet och andas havsluft.
Hon blev 38 år.
Begravd i Petrus och Paulus kyrkan. Hennes marmorgrav överlevde branden som förstörde kyrkan.
Mat.
Bistro Mathilde. Trevligt och gott. Och supereffektiv service.
Maten är så god så jag skickar ett meddelande till favoriten Nathan i Antwerpen för att fråga när den nya menyn finns på plats. Snabbt svar – nästa onsdag – så jag bokar tid för mat på fredag.
Ölar lite på väg tillbaka.
Hotellet levererar ett rum med balkong. Frihet.
Utsikt mot en massa grannar. Jag ser bara en granne. En rökare.
Lördag blir det museum. Muzee och Ensor-huset.
Såna museer som man avverkar på en timme.
Sedan får jag ont i öronen. Det lindras när bordet bakom får sin brunch. Då slutar de skrika. Jag petar i en lax – guacamole sallad. Den är sådär. Mer kvantitet än kvalitet.
Havet. Havet blåser. Det är risk för att blåsa bort så jag söker skulpturskydd.
I kväll ska jag på Casino. För att äta. Mat. Så det blir lite av varje.
Vankaren. Han går fram och tillbaka över perrongen. Som om tåget skulle komma fortare. Det gör det inte. Men tågföraren stannar tåget långt från den plats den normalt brukar glida in till. Vankaren får springa. Det är inte mycket som skiljer en vankare från en wanker. Kommatillroförmåga saknas.
Byter tåg. Här träffar jag på prasslaren. En som gräver och gräver i sitt bagage och det prasslar under grävandet. Han reser med en 40 centimeters pingvin. En leksakspingvin.
Kommer fram till den stora flygplatsen. Här kryllar det av köbildare. Mannen med 3 laptops i säkerhetskontrollen. Han packar omständligt upp den ena efter denna andra laptopen. Kön knorrar.
Flygbolaget är snällt. De uppgraderar mig så jag kan sitta och äta ris a la malta i loungen. Den är god tills svettbäraren kommer. Han måste ha sprungit till sitt första flyg för svetten har nu impregnerats i hela hans tillvaro.
Det är nu jag märker att jag gnäller. Anledning; jag har hostat i 2 veckor man jag har haft den underbaraste hunden hos mig – alla skogsvandringar blev till “vi sätter oss på bänken?”
Orken var slut. Febern väste i ryggen. Jag började misstänka att det var hundallergi – ungefär lika vidrigt som om jag skulle drabbas av Negroniallergi. Men näsan rann inte. Men halsen pep. Det är nog astma. Hoppas jag.
Vi får se i oktober när grizzlybjörnen är tillbaka i 4 dagar – piper halsen då? Det får den inte göra. Eller så ger jag fan i det. Det gick ju ändå bra dessa 2 veckor trots låg energi.
Svettbäraren har gått. Det luktar flygplatslounge igen. Planet lyfter om knappa 2 timmar.
Kostymfinnarna har gått. Jag satte mig nära dem för att tjuvlyssna. Men de var tysta. En av dem hade kvar en namnetikett på kavajslaget.
Väskbärerskan är här. Hon som går till matbuffén och plockar för sig av mat och dryck men lämnar inte sina väskor vid bordet. Hon bär med dem överallt. Amerikanska. Hon har väl sett hur det går för Liam Neeson när han reser i Europa
I övrigt – arbete i 4 månader till. Sedan får det vara bra så. Jag behöver ett liv. Et liv långt borta från den svenska regeringens nycker.
Man kan inte vara tungfotad om man gör som jag. Går 17 kilometer på 2 dagar.
4 kyrkor. 1 kloster. 2 museer.
Denna gång klättrande jag inte upp i Bibliotekstornet _ det torn som tyskarna förstört 2 gånger. Jag minns svindeln från förra uppklättringen
Nog med det saliga. Efter klostret. Där finns det plats. Bara två munkar kvar. Men de syns inte till. Skyggmunkar.
2 restauranger. Hedonistisk njutning.
Eed. Ät. Bra restaurangnamn. Ät!
Lite mer finessrikt uppmaning än det som serverades vid ett julbord när Olkamangi IF hade fest – ”Ät nu era grisar så ni spricker!”
Aptitretarna serveras på terassen. Där kan jag skåda in de andra gästerna. Mumlande över champagnen. Nickande nöjt när de ser menyn.
Men sen kommer sällskapet från helvetet. Damerna är självlysande. En i glada blommor. Den andra i illrött och den tredje i det mest oranga som orange kan åstadkomma. Herrarna bullrar med djup bas. Damerna tävlar om vem som bäst kan hästgnäggsskratta.
Som tur är hamnar de vid ett bord så långt från mitt öra man kan komma. Ändå seglar oväsendet med jämna mellanrum över den avlånga lokalen.
Jag fördjupar mig i maten. Den goda maten.
Ett tag kände jag mig som Hannibal Lector Bäst!Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.
Det är såserna. Såserna jag minns. Den perfekta servicen. Och gnäggandet från andra sidan lokalen.
Smakerna sitter kvar under kilometervandringen till hotellet.
Kväll 2 . Zappaz
Restaurangen ligger i öl-riket. Världens mest producerande bryggerikedja härjar här. Stalla Artois, Budweiser, Corona., Allt under denna belgisk-brasilianska jätte. Som självklart kräver fine-dining i öl-riket.
Det visar sig vara en av de trevligare och definitivt en av de bättre middagar jag ätit. Nöjdhetsfaktor hög.
Vaknade upp nöjd dagen efter. Fortfarande nöjd. Hedonism på högvarv.
Men Leuven har annat också – förutom en massa lediga studentlägenheter. Detta är staden där de franskspråkiga eleverna och lärarna motades ut ur staden 1968 av de flamländska. En ny stad byggdes av francofonerna, Nya Leuven.
Här i gamla Leuven släpar man en majstång genom staden den 9 augusti.
Det är nåt med tradition, Nåt som får folk att klä ut sig. Säkert nåt hedonistiskt.
De var mer tungfotade än jag.
Det tar 26 minuter med tåget att komma hem. Det sker strax. Under färden ska jag fundera över vart jag åker nästa helg.
Restaurant Barge – krogen med en Michelin stjärna och som kör lokalproducerat och som ligger i det som var en ölbar när jag bodde i faggorna,
Vi är vid området där alla gator heter nåt som påminner en om första världskrigets fasor. Här bodde jag 2019-2022 uppe i ett loft på sådär 200 kvm med en 45 kvm takterass och hiss rakt in i lägenheten. Gatan utanför var inte lika fin – det var drugs and sex men ingen rock’n’roll. 3 hotell inom 200 meter som hyrde ut rum för 30 minuter i taget. Damer av obestämt kön som tuggade frön och spottade ut skalen på trottoaren. Herrar som bevakade damernas inkomster.
Men middagen handlar om lägenheten. Dagen innan hade ägaren sålt bostaden – så det ska vi fira. Med middag på det som var ölbar och nu lokalproducerad fingerfärdig mat.
Vi var kollegor för nästan 20 år sedan. I Bryssel. Barns rätt. Och när jag flyttade till Etiopien 2006 så skedde avskedsfesten i lägenheten. 12 år senare när jag skulle flytta till Bryssel igen – kom erbjudandet om att hyra bostaden. Gärna.
Vi är bägge pensionärer – vilket gör att det mesta av pratet till maten handlar om att minnas vad folk heter. Förnamnen var lättare att minnas än efternamnen.
Men maten som gav Olle Ljungström jakten.
Sardin med sjögräs. Rödbeta. Svarta oliver. Comte-ostEn perfekt ceviche-liknande guldbrax med rädisa och kvanne Zucchini med ricotta. Lite mycket mejerismakTillbaka till perfektionens – Havsabborre med sallad. Hummer med kimchi -här blev det för mycket av smakblandningar. Och vinet – hmm.. köp inte Badaling de la Iglesia Garcia från Sicilien. Det smakade avslaget öl. Lamm med aubergine. Himmelrike på en tallrik. Sorbet – mozzarella med hallon.Körsbär! Bra avslutning Och så lite nougat, macaron och annat sött.
Jo. En bra restaurang. Ett bra möte. Och duggregn mot hunden som blev hjärtansglad för att jag inte var försvunnen. Vi gick en midnattsvandring bland Laekens tomma gator. En av oss morrade åt en annan nattvandrare.
Och så sova. Och drömmen blev lång. En sån där mätt-i- magen sömn som gav en novell.
Jag var ljudtekniker (!) i den svenska schlagerfestivalfinalen. Det dundrade och applåderades och sedan sjön Olle Ljungström Kaffe och en cigarett – och publiken buade. Det var nog för det inte dundrade och rimmade och tonartshöjdades. Men han vann.
-”Men det där är ju inte en ny sång? Den skrev du ju för en massa år sedan?” – sade jag till Olle.
-”Stämmer inte – jag skrev den för 14 dagar sedan!”
Jag åkte hem och började leta bland alla CD-skivor för att bevisa att sången var betydligt äldre än 14 dagar. Han hade ju dessutom sagt att Iggy Pop och Loui Reed hade gillat sången och åtminstone Lou Reed är ju redan död.
Men jag hittade inte CD-skivan med sången. Så jag började leta efter ursprungsåret på nätet men hur jag än bar mig åt så blev Kaffe och en cigarett felstavat – så jag kom ingenstans. Inte ens när jag plötsligt befann mig i USA på nåt som förmodligen var en orgie där det erbjöds både erotiska gnidningar och förlustelser – men jag ville inte. Jag var fast besluten att söka bevis för att Kaffe och en cigarett inte var en ny sång.
Jag misstänker hummern. Den lämnade en alldeles för kraftig hummersmak i munnen. Det var nog det jag kämpade mot när jag jagade i sömnen.
Hundarna betalar maten. Så brukar det heta. Men så var det inte nu. Nu var det försäkringen som betalade maten. När jag flyttade från loft-lägenheten så bytte jag hemförsäkring till nya bostaden. Men det missade banken – så under två och ett halvt år betalade jag hemförsäkring för 2 bostäder …. Men när jag upptäckte det så tog det 2 veckor och så var pengarna återbetalda. Så försäkringen betalade maten.
Nästa gång hundar betalar maten är när jag om 2 veckor återvänder till Nathan i Antwerpen. Favoriten. De har en ny meny,
Ath. Har åkt förbi den staden några gånger och tänkt att det där var väl inget. Och så ser jag artikeln om restaurangen med 1 Michelinstjärna som har en lunchmeny för 45 Euro. Så det är bara att åka dit – över dagen. Det tar en knapp timme enkel resa.
Att jag valt att inte åka är 2004. En gasolycka med 24 döda och 120 skadade. Det är vad Ath är känt för. Och så jättarna – en parad med jättefigurer. Men de där jättarna finns ju överallt. Jag har sett dem i Tournai. I Charleroi. Och de finns säkert på andra ställen också.
Charleroi’s jättar.
Jag vet inte riktigt vad de fyller för funktion mer än att se ner på folk.
Men Ath – det är alltså restaurangen Quai No 4 det handlar om. Det är lite slarvigt där inne. Maten är bra. Servicen något hackig. Men det är lunchrusning. Kanske därför som det haltar. Men de har roligt i köket.
Och innan jag åker mätt hem så … ja – vad finns att se.
–Tornet! Säger de.
Letar upp tornet. Som är mer en lada ställd på högkant. Men det är ju tornet.
Och det är gammalt. Gott så. Herr Burbant.
Men så här är Belgien. Det vankas god mat lite här och var. Det vankas resmål inom en knapp timmes tågresa. Med mat.
8 kilometer från Frankrike. Här lär jag mig allt om Flax. Om lin. Flax är alltså namnet för lin. Om växten som gav Flandern all dess rikedom. Tills ryssarna producerade billigare flax (lin).
Jag är i Kortrijk. Eller Courtrai som de franskspråkiga säger. Jag checkar in på hotellet. Får ett rum med utsikt över Grand Place. Ett tomt Grand Place. Ett dött Grand Place. Det finns en död teater tvärs över torget. That’s it. Det ekar tomt.
Jag vandrar.
Floden Leie. Ja floden som gav Kortrijk (Courtrai) dess rikedom. Linet (flax) växte efter flodens stränder. Floden fraktade linet.
Dubbeltornen övervakar handeln.
Men det är nåt om sporrarna. Ett krig. Ett slag. Döda. Men sporrar. Jag går in i kyrkan och där förklaras allt om slaget som ledde till att kyrktaket nu är dekorerat med sporrar.
Det var uppenbarligen ett berömt slag på krigsfältet.
Nog. Mat.
Jag tar mig till Va Et Vient . Vid floden . Och det är 4 timmar av mat. Glädje.
Dagen efter är det persisk middag.
Men före det har jag varit på Flax (lin) museet och sett påvens underkläder.
Detta är en av världens största kyrkor. Basilikan i Koekelberg. Den märkliga kyrkan som har en lokal för en kortspelarklubb. Och en restaurang men jag tror – hoppas – den är stängd nu. Och det lilla museet för de ”Svarta Systrarna” – ett museum som bara är öppet 2 timmar varje onsdag.
Nu har de släppt in Dian Kostov från Bulgarien – ikonmålare med en dröm att dekorera en kyrka även från utsidan. Det blev sådär ….
Men det är bättre på insidan. Men först upp 57 meter. Taket. Utsikt. Heimat
Sedan ner till utställningen. Och det är förmaningar och 10 budord och vem är du och vad vill du och bär din törnekrona och mer av dåligt samvete för att bre för mycket Philadelphia cheese cream på frukostbrödet och vara glad för att Turkiet och Tyskland är utslagna från fotbolls-EM.
Och så duvorna. Duvorna som översvämmat kyrkan.
Budorden hittar mig. Törnekransen likaså.
Detta är inte en kyrka där jag tänder ljus för döda. Det är en järnvägsstation med förmaningar
Ett rejält skutt in i tåget och plats på golvet med njutningsfylld min.
Det är ett test med mersmak. Tågresa i Belgien med grizzlybjörnen Kuma. Ja – hans namn betyder björn på japanska men något helt annat på swahili. Kuma är en regelbunden gäst. Han stannar oftast i minst två veckor eftersom ägarna reser långt bort. Japan på bröllopsresa. Kanada på släktträff.
Testet handlar om att resa med Kuma. Det går så bra så nu är det dags att planera nästa resa när han ska bo hos mig i slutet av augusti. Vart ägarna åker vet jag inte. Förmodligen långt bort.
Ternat. Vi åker till Ternat. Det är bara 20 minuter bort. Vi har ett sikte på ett slott. Kruikenburg.
Vi kliver av tåget. Tar ut riktning mot slottet. Ett äldre par på andra sidan gatan pekar. Ropar. De har också en Eurasian. Fast han är hemma.
Slottet visar sig vara använt som en grundskola. Vi går över vallgraven och ser en skolgård.
Det är fiskeförbud i vallgraven som mer liknar en sjö. Det är förbud mot det mesta.
Det sitter en man och fiskar. Vi går förbi brottslingen och känner oss naturnära.
Ternat Staden med massor av frisörsalonger. Kap-saloon på flamländska. Det låter inte som klippning – det låter som kapning av hår.
Vi letar mat och hittar en lovande italienare. Il Borgo.
Det är mer än lovande. Det är bra. Vi får ett bord med rejäl plats för grizzlybjörnen.
Han får 4 rejäla skivor carpaccio. Jag får en tallrik med carpaccio.
Servitörens flickvän har en Pomeranian. Jag ryser lite. Det är inte den vackraste av hundar. Mer ilsken hårboll. Vi går in på appen Pawshake för att leta hundvakt i närheten åt henne. Det finns 2 dogsitters i trakten. Servitören är evigt tacksam säger han och fyller på en vända till av Amaro di Capo.
Nästa tågresa med grizzlybjörnen ska bli mer än en 20-minuters resa.
itsallabouttransparency 