En förberedelse för isoleringen

/ Hans Lind / Leave a comment

Tankarna kom när Robyn Wright bestämde sig för att isolera sig i en trasig stuga. Hon som hade iskalla ögon i House of Cards visar nu upp sorgsna ögon. Det är nog för att hon själv har regisserat filmen. En film som förutom isolering visar berg efter berg och en svartbjörn som förstör Robyn Wrights konservburkar medan hon gömmer sig på utedasset.

Sedan fortsatte tankarna om isolering när jag såg en tredelars dokumentär om längtan efter att bo med fler djur och färre människor. Precis som Robyn Wright har denna Rebecka noll koll på husen hon köper. Hästmyror och utedass. Dock ingen svartbjörn som förstör konservburkar men en Pelle som river ner en skorsten.

Culemborg – där jag är nu – är inte tömd på människor. Men av någon anledning hade de flesta villor flaggan på halvstång i söndags. Jag googlade för att se vem som hade dött. Det visade sig vara alla som dog i andra världskriget.

Dagen efter åkte flaggorna i topp. Då var det dags att fira befrielsedagen. 80 år efter avtyskningen.

Så även om det är folktätt i detta vattentäta samhälle – så finns den kulturella isoleringen. Den att inte veta varför flaggor används si eller så. För en dryg vecka sedan så kom det helt andra flaggor upp i kombination med fyrverkerier. Inte de nederländska – utan … ja jag fick fråga värdfamiljen över WhatsApp – varför fyrverkerier skjuts upp 2 dagar före kungens födelsedag och varför en icke-nederländsk flagga hissas på en del hus.

Det visade sig vara Malacker. som firade något. Knappast självständighet. För Malackahalvön tillhör 3 länder. Mysterium . Men en del av isolering. En kulturell isolering. Finnas i ett land utan att fatta vad som händer.

Allt detta är förberedelse. För det som komma ska. 23 dagar i en olivträdsdunge. Ett hus mitt ute i ingenting. Eller jo. Någonting finns det. Vildsvinsjägare på lördagsförmiddagar. Men inga grannar. Vatten via de gamla moriska vattenlederna från snön på Sierra Nevada. Jag har sett foto på vattentanken. Jag är inte orolig för att vattnet ska ta slut.

Det utlovas en 20-årig Volvo som sällskap – förutom de två katterna och en hund. Det utlovas 3 terrasser. För att se på olivträd. Och berg. Robyn Wright såg bara furor. Hon hade minsann inga olivträd i sikte.

Sällskapen i den kommande isoleringen

Det ska finnas en matbutik med tvättmaskin i närmaste stad sådär 8-9 kilometer bort. Tvättmaskin finns inte i olivdungen. Men det finns ju ingen som ser om jag går runt med smutsiga kläder. Robinson Lind i en olivdunge.

********

Efter olivdungen blir nästa utfärd till västra Sverige. Halvisolerat. 8 km till närmaste mataffär. Men bastu och gym i huset. Och badsjö ett ankskrik bort.

Halvisolerat.

Resten av året är oisolerat.

4 brittiska Home and Hounds att passa. Ja och en skotsk. Och så jul och nyår i Basel. Där jag inte har varit sedan jag 1982 sov på ett vandrarhem där madrasserna var fyllda av halm. Det är därför jag inte har återvänt,

För 47 år sedan vände jag på klacken…

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett fullpackat tåg från Milano. Ståplats i 3 timmar. De två italienska damerna smekte mitt hår och sade ”biondo!! Jag var nästan okysst – inte riktigt – men ändå skeptisk mot framfusighet.

Tåget kom fram till det jag trodde var Venedig – men idag förstod jag att det var Venedig Mestre – 10 minuter från övärlden. Jag klev av. 3000 andra klev av. Jag klev på. Återvände till Milano.

Och därmed dömde jag ut Venedig. Och den domen har varat i 47 år. Undvik gyttret. Undvik köerna.

Men så hade jag ju några dagar över efter mitt hus och hund sittande i Porcia – en timme bort- Och min f d arbetskamrat från barnrättsvärlden – och sedermera hyresvärd 2019 -2021 bor ju här och bjöd in mig. Så varför inte.

Men det startade med denna vy.

”Engentizado” säger de i Mexiko. När det är alldeles för mycket folk omkring dig. Det var det på den första gatan från bostaden och ut i världen. Men sedan försvann massorna. Jag tror de föll i en kanal. För det uppstod ett lugn.

Guggenheim museet. Förutom all fantastisk konst – ett plakat över alla Peggy Guggenheims hundar – de första överlevde bara 2-3 år men efter ett tag började hundarna överleva i 12-15 år.Bra så.

Mat. En sån där restaurang som turister som jag går förbi men som kompisens rörmokare rekommenderar och det var en pärla.

Dag 2. Upp innan folkmassorna är ute. Men de är redan ute.

Utsikt. Upp i en klockstapel och peka mot vart vi ska. Öarna. Bort mot fjärran. Förbi Lido.

Den äldsta kyrkan. Jag blir utskälld. Fotoförbud. Lärde jag mig. Murano – glasblåsarna. Hade jag 5 meter upp till taket och massa pengar så vet jag var jag ska köpa kandelaber.

Mat. En av de bästa luncher någonsin.

Sedan släpps jag fri. Hyresvärden -kollegan har en tid att passa. Jag hamnar på nåt sätt på rätt båt – virrar runt lite men Google Maps leder mig rätt. En Negroni och tillfredsställelse infinner sig. Inte för Negronin utan för alla intryck. Massa syre från båtresor. Turister som jag men som saknar guide och är därför insjunkna i sina mobiltelefoner medan världen visar upp sig.

Venedig. Världens stad.

De italienska marinsoldaterna har rest jorden runt och det jublas för deras återkomst

Jag jublar för att jag återvände till Venedig efter 47 år.

Om detta måste jag förtälja.

/ Hans Lind / Leave a comment

Få platser på jorden får mitt hjärta att dundra. Cordoba i Spanien. Granada i Nicaragua (före Ortegas idiotier). Puebla i Mexiko.

Platser där friden insupes och lugnet översvämmar.

Nu lägger jag till Conegliano Italien på listan.

Tanken var att åka hit – 20 minuter från där jag hundvaktar – för att se världens bästa kvinnliga volleyboll-lag. Men säsongen är över.

Men jag förtvinar inte. Staden är underbar. 900 meter uppförsbacke och ett slott där man under medeltiden kunde kasta diverse saker på fiender.

Ett gäng skrikiga mc-ryttare dyker upp så jag går mot maten. Allt pekar på en turistfälla men ack så fel. Utsikt. Mat. Service

Och priserna! Helt absurt fantastiska. Negroni för 6 euro!

Jag säger som Ann Petrén i Masjävlar;

-”Har ni chansen! Åk hit!”

Fast det var ju Bali med sex inklusive. Conegliano är mer sippt.

Maten.

I kombination med utsikt blir detta en av de bästa luncherna jag har ätit.

Här kan jag andas fritt. Det är bara en halvtimme från Venedig. Med eller utan volleyboll är det en stad att traska runt i.

Fastlands -Venedig??

/ Hans Lind / Leave a comment

Vafalls. Jag såg en smutsig flod. Jag skulle kalla Udine för staden där fågel bajsar på dig. Det gjorde den och flög glatt iväg. Och där var jag på väg till restaurangen som satsar mer på dekoration än fullfärdighet i köket.

Maten var god men dekorationen var bättre.

Detta var också restaurangen där jag av serverades en kaffe när jag bad om en Americano.

Udine. Trots mitt initiala gnäll en verkligt fin stad. Vandringsvänlig och överraskig.

Jag går på museum. 2 gånger. Bra museer. Väldigt bra. Fantasiväckelserörelse.

Kommer hem. En av hundarna har gömt min ena sko. Och tuggat sig igenom en kudde.

Lördag. Möte med f d kollega och vän. Mat. Man möts bäst över mat. Och Al Gallo levererar. Igen

9 dagar kvar i Italien. En vecka i Porcia. 2 dagar i Venedig.

Mersmak. .

Prinsen har stängt för lunch

/ Hans Lind / Leave a comment

Solen strålar. Det är svettigt i näsfåran. Hundarna var som vanligt under morgonpromenaden. En vandrade lugnt och stilla. En studsade i zigzag.

Det blev en dag i Porcia. Till fots.

En kyrkogård. (Eftersom prinsens butik är stängd 1200-1430).

Foton på gravarna. Många begravda under covid-perioden. En begravd dam heter Bruschetta i efternamn. Flera damer heter Clorina i förnamn.

Kyrkan är stängd.

Jag tar en Negroni.

Eftersom Prinsens butik är stängd 1200-1430.

Jag bokar tåg. Culemborg t o r. Schiphol enkel resa.

Hundar väntar.

En snygg skygg nästan mini-tax som heter Kevin ska besöka mig 5 april för att kanske stanna 2 veckor runt jul och nyår. Jag tänkte säga nej – jag vill drälla i Europa – men eftersom rekommendationen kom från Claire som jag gråtit med på telefon när hennes hund Marta dog för 2 år sen. Marta – den mest utpressande hund jag nånsin mött.

Och tre dagar senare ska lika skygga och rädda Laima besöka mig. Jag ville säga nej för jag vill ju drälla i Europa – men Laima är en schäfer. Då kan jag inte säga nej.

Matintaget idag blev bra. DalO.

En kund spillde mat för han tittade på video med telefonen i knät. Hans bord desinfekterades efteråt.

Jag har en dryg vecka kvar i Porcia. Det har varit lugnet i både för och efternamn. Det behagliga livet.

I morgon Udine.

Lördag – besök från Venedig för en lunch i Pordenone. Nästa vecka – Conegliano för att vandra i Isabella Haaks fotspår.

Men sen har prinsen öppnat sin butik. Lågprisviner från de 1400 hektaren. Eller så är det bara låga priser. 110 SEK för en flaska prosecco och en flaska Sauvignon.

Test ska ske.

This is no ordinary life

/ Hans Lind / Leave a comment

Sitter tillbakalutad. Solen värmer. Det är bara 14C. Men det struntar solen i. Den värmer.

This is no ordinary life.

Sade sjunger i högtalarna. Negroni framför mig.

Då ser jag vad jag inte hör. This is no ordinary love – sjunger hon. Inte ordinary life. Felhörning. Vaxpropp.

Men jag väljer ’no ordinary life’. Passar bäst.

Jag har ätit en 5-rätters lunch. Jag har njutit. Jag valde restaurangen för att en recension gnällde om att restaurangens hund hade kissat nära deras bord.

Jag såg ingen hund. Jag såg god mat. Återvänder på lördag med f d hyresvärd och hans granne.

Jag bor i tre veckor i en främmande familjs hus.

This is no ordinary life.

De lämnar nyckel och instruktioner om pelletspannan och två håriga barn i min vård.

Så ska världen vara.

Som Birgit i Andalusien vars hund och två katter jag ska passa – och olivlunden och huset- i maj.

–”Jag behöver inga referenser. Jag vill bara se ditt ansikte”

Människor som litar på människor.

Kopplingen till litandet är de håriga barnen. Hundarna. De där änglarna som skakat av sig vingarna.

Dog is God spelled backwards.

This is no ordinary life.

”Mina” hundar vaknar före mig. De väcker mig.

Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Äntligen. Jag ser en dam med blågrönt hår. Antingen är hon en relik från punktiden. Eller en mermaid (jag åt för mycket fisk till lunch).

This is no ordinary life.

Främling i främlingars hem.

Hitintills har alla främlingars hem haft den helige graal som behövs. Espressokannan.

Ett måste.

Jag har hittat rätt i mitt letande efter not ordinary life.

Eller för att citera en annan splendid bugger – Hjalmar Gullberg

Efter maj i Sierra Nevada. Ett lugn. Barnen från Mechelen en vecka. Sen 2 eller 3 veckor med bångstyrige Tango ( – I’m not ready with the walk).

Sedan ett lugn. Och utforskande efter fler håriga barn för mitt not ordinary life

Väntar på jordbävningen.

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag missade den som var i förra veckan en förmiddag – men den var försumbar.

Men 1976 – då jädrar skakade det i marken där jag är. Jag hade glömt bort det – jag måste ha varit insjunken i mina socialarbetarstudier då. Men det dog 965 människor och folk fick bo i baracker i åratal efteråt. 100 byar/städer drabbade.

Men klocktornet i Pordenone påminde mig.

Jag borde inte ha läst skylten om skadorna vid alla jordbävningar för det ledde till att jag började googla om jordbävningar i trakten – och de är ju ständigt återkommande. Tröst i att jag inte märkte förra veckans skalv.

Min första jordbävning – Mexico City. 1990. Lägenheten på 7e våningen började skaka. Jag rusade till fönstret – fel!! – för att se radiomasterna skaka. De skakade lite väl länge tyckte jag. Upphetsad ringde jag till en vän – och fick till svar .. -”Det där lilla. Det var ju bara en 4a!”

San José. Costa Rica. 2015. Ett tåg rusade genom mitt hotellrum. Det var inget tåg. Det var en jordbävning som ruskade om min säng.

Sen var det lugna år i Nairobi och Bryssel. Noll skalv.

Men nu väntar jag.

Men jag kommer väl att missa nästa skalv också på grund av det lilla barnets tjurrusningar.

Det är mycket liv och fart i den lille – men den äldre damens lugn uppväger det hela.

Igår – upptäcktsfärd till Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Blivande kulturhuvudstad 2027. Stad med mersmak. Och ett klocktorn som väsnas om jordbävningar. Men jag hittar bara en övervintrad punkrockare. De har nog flyttat till en mer rebellisk stad – för nu är Pordenone shoppingarkader och spritz-drinkar.

Porcia sover. Häromdagen letade jag efter en Negroni att inmundiga. Fel. Barerna är stängda. Eller stänger klockan 13.00. Vafalls!

Men jag hittade en frågvis indisk restaurang runt hörnet. Och på stora Conad-varuhuset hälsar kassörskorna på engelska. Ser jag så o-italiensk ut? Men förklaringen kommer med en ljudbang. Bara några kilometer norr om varuhuset ligger NATO-flygbasen. Så jag ser nog ut som en stridspilot.

Pordenone är vaken däremot.

Mästrad i Mestre

/ Hans Lind / Leave a comment

Ja – Mestre är liksom Venedigs fula förort. Men hotellpriserna är inte uppskjutna i rymden och där finns en ful tågstation så jag enkelt skulle ta mig till Pordenone. Eller jag hamnade ju inte där. Inte riktigt.

Men Mestre är inte helt fel – för strax efter mig anlände Brussels Airlines besättning till samma hotell – det tiovåningska Leonardo Royal med utsikt över ful arkitektur.

Hårklippning. Hundleksaker (mutor). Det var planen. Första frisersalongen var kinesisk. Den andra frisersalongen var också kinesisk. Även den tredje – så jag såg det som ett tecken och klev in. 12 euro för en klippning av en frisör som jag inte kunde kommunicera med – men kollegan kunde lite engelska så vi kom överens om att en månads hår skulle bort. Eller jag hoppades att vi var överens.

Schampot luktade kola.

Det blev mer 6 veckors hår som försvann. Inte 4. Men bra så.

En Negroni. Är jag i Negronins modersmark så …. En Negroni på torget i Mestre efter att jag hittat två bollar -(mutor) till hundarna. Bollarna ser ut som coronavirus – och så var det ju här i trakterna för 5 år sen. Coronavirus överallt.

Mestre är en sliten stad. Med konst(iga) ambitioner.

Jag gläds mig åt belgisk öl – för den lokala birran var läskeblask.

Idag blev det tåg. En äldre dam hade varit i Addis Ababa _ hon frågade vad i all friden jag skulle göra i Pordenone. Själv klev hon av i en betydligt mindre stad.

En timme i fullpackat tåg. De flesta sov. Jag vaknade till när vi passerade den heliga staden Conegliano. Staden där Isabella Haak gör storverk. Slåendes en boll.

Men nu. Porcia. Staden som är 4 kilometer från Pordenone som jag trodde jag skulle till.

En restaurang i Michelinguiden. Ingen stjärna men omnämnd. Bra så. En stor Electrolux-fabrik. Och så närheten till Dolomiterna.

Mitt sovrumsfönster vetter mot de snöklädda bergstopparna. Om jag bara vaknade med kontaktlinser på så skulle jag se dem.

En treveckors uppväckningssyn.

Amsterdam är en fin stad .. från våning 5

/ Hans Lind / Leave a comment

Men därnere. En man med huvan nerdragen kommer springande runt hörnet. Jagad? Förmodligen av sina egna tankar.

Kön ringlar lång och bred. Sex-museet. Den andra kön är ännu längre. Madame Tussauds.

Turisterna vet hur man upptäcker det ”sanna” Amsterdam. På söndagmorgon kryssar jag mig fram mellan utstötta gårdagsmiddagar och människor utan mål och mening men med tom blick tar sig fram eller bak. En stad fylld av zombies.

Men från 5e våningen är allt bra.

Dit når inte marijuanarökarnas andetag.

Våning 2. På Rijksmuseum är fullpackad. 3 lager människor som samlas fram en Rembrandt eller en Vermeer. Våning 0 och våning 1 däremot. Tomma salar. Frid. Tid att skåda de sura minerna från tavlorna,

Nej. Amsterdam ses bäst från 5e våningen. Bottenvåningen är fylld av spruckna drömmar och haschrus och köer till fel museer och pannkaksrestauranger.

Inte en flanerar-stad. Mer en zickzackstad med ständiga överraskningar. Människor som ser sin mobil men inte staden. Människor som stannar upp i steget och blir pågångna bakifrån. Horder av kanalbåtar som tar sig fram genom horder av andra kanalbåtar.

2017. 2025. Det blev mina två sista Amsterdambesök. I maj ska jag till Schiphol för att ta mig till Granada, Spanien – men Schiphol är ju 15 minuters tågresa från Amsterdam. Bra så.

I morgon Italien och Tommy – 1 år – och Belen -11 år- i dryga tre veckor. En timme från Venedig. Jag vet inte så mycket om staden – Pordenone – mer än att jag aldrig hört talas om den tidigare. Allt blir en överraskning. Staden i hemliga lådan-typ.

Vi leker vid Lek

/ Hans Lind / Leave a comment

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..”

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.