Det har alltid regnat i Göteborg. Alltid när jag har varit här. Detta är tredje gången jag är här. Jag har prickat in regnet.
Radisson Blu hotellet. Jag har ett klart minne av att jag bodde här 2014 men då såg rummen ut som om de vore dekorerade av en färgblind designer. Nu är det sobert. Tack.
Men det regnar. Från alla håll och kanter.
Detta är vila efter att ha vaknat upp före 0600 varje morgon av en hunds flämtande i mitt ansikte. Men jag vaknar upp före 0600 i alla fall. Efter att ha ätit mitt livs första Pelle Janzon.
Natten var vacker.
Drinkarna före natten var vackra.
Jag är imponerad av de göteborgska negronisarna.
Vaknar. Göteborgsposten. Vad i helvete. Ledarartikel om att helga söndagen för den är viktigare än semestern.
Iakttagelser under frukost (folkspionering ). Trekvartsbyxorna lever än i Sverige. Barn ser ut som om deras mammor är hårfrisörer med ont om kunder men med gott om tid för att fixa -”Nu ska du se lite busig ut men på ett välvårdat sätt!”. En prästliknande dam (Gustav Vasa – frisyr och sedesam kofta) har en röst som skär genom halva hotellet så hon är nog präst i en kyrka utan högtalare. En dam med scarf (hon tycker nog att det är för mycket drag i ventilationen) står stilla med en tallrik med äggröra och bacon. Vilse.
Museum. Man måste gå på museum. Jag såg sådär 43% av besökarna gå med hakan i handen. Museistil. Jag kände lukten av en besökare som borde ha duschat.
Men jag fick överdos av konst. Imponerande museum. Bra på att locka döende att testamentera.
Hunger. Mat. Testar Lilla London. Ger upp efter 10 minuter. Service med noll koll. Franskt. Perfekt franskt istället. Ma Cuisine. Anklår. Till perfektion.
Men det regnar. Det är Göteborg.
Går in på NK. Går in på Sephora. På bägge ställen är det fullt med folk vid parfymsniffningen. Göteborgare vill dofta gott. Det är väl för att dölja fisklukten. Eller så spolar regnet bort all deras lukt (utom han på museet som förmodligen har ett rejält golfparaply).,
Överskott av syre. I 11 dagar kommer jag att andas syre. Och pilla bort fästingar. De är inte de stora feta blodiga kenyanska fästingarna utan de små västsvenska hoppande jävlarna.
Tre duschar om dan för att skölja bort vettvillingarna.,
Vaccination? För sent.
Tre duschar istället. Och syning av armar och ben och hårfäste och bakom öronen.
Men syre. Gott om syre. Och väte.
Östra Nedsjön.
18 C. Kanske ett dopp. En dag.
Tre katter – Sky, Pluto och Simon. En hund – en perfekt hund – Finn. Mitt ansvar i 11 dagar.. Ett nöje.
Sky – ”Watch out!” var rådet. Han bestämmer när det är dags för kuddlande. Sky tog det beslutet snabbt.
Simon – håller sig undan.
Pluto – är ute på jakt hela dagarna och nätterna. Knappt jag ser honom.
Finn – bara helt perfekt.
Det är 8 km till närmaste butik.
10 meter till närmaste gran.
Det är gott om stigar i storskogen. Jag har Google Maps. Finn har sin nos.
Nosen fungerar bättre.
Jag har aldrig varit i dessa trakter tidigare. Jag häpnar när jag ser en hoppbacke i Hindås. Det verkar som man kan boka en färd upp i tornet. Låter bli. Svindel.
En bekant på X påstår att Cornelis Wreeswijk hade stuga i dessa trakter. Google säger att den stugan låg i Skåne. Mysterium att lösa.
……. Uppdatering……
Nej- Men han hälsade på ofta hos vänner som hade stuga
Däremot spelades kultserien Hem till Byn in i dessa trakter. Minns inledningsscenen där f d sjömannen kom vandrande med en bananstock över axeln. Secken entré in i byn. Minns motgångsfamiljen som flyttade in i storstadens miljonprogram och fortsatte sina motgångar.
Upptäcktsfärden i dessa nejder har precis börjat.
Den leder oss till vatten. Vi har siktet inställt på den lilla sjön bortanför Östra Nedsjön. Vi kommer fram men är detta Veresjön eller Tvättesjön? Storskogen kan ha lett oss fel.
Men på vägen insuper vi kanotklubbens grillplats där man uppmanas swisha 50 kronor om man uppskattar platsen. Vi uppskattar inte platsen för det skyltas om att hundar ska vara kopplade. En av oss vill bada okopplad men det går inte.
Vi är ju lydiga varelser. Även om en av oss är kopplad.
Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.
Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.
Negronin var perfekt bitter.
Och så kom aptitretarna,
Bra. Bättre. Bäst.
Munsbitar som lovade gott.
Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.
Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.
Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.
Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.
Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.
Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.
Ekivok vit ost. Otrohets-ost,
Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.
Saltet.
Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.
”Vi gick i den kalla luften Frysande andedräkt mot en fönsterruta, låg och väntade En man i mörkret i en tavelram så mystisk och själfull En röst som sträcker ut sig i ett genomträngande rop, det stannar kvar hos dig tills Känslan är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig Detta betyder ingenting för mig Åh, Wien Musiken väver sig Spöklika toner, pizzicato-strängar, rytmen kallar Ensam i natten när dagsljuset bringar en sval tom tystnad Värmen från din hand och en kall grå himmel, den bleknar i fjärran Bilden är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig Detta betyder ingenting för mig Åh, Wien Detta betyder ingenting för mig Detta betyder ingenting för mig Åh, Wien”
Ultravox – översättning Google Translate
Det var för 20 år sedan. Men det var en konferens om mänskliga rättigheter i Europa. Jag var barnens ställföreträdare. Alla grupper hade en företrädare. En romsk dam från Finland satt i rullstol. Hon var ung. Hon sade -”Hade jag varit lesbisk så hade jag varit företrädare för 4 grupper”
Nu var det tre grupper.
Sedan dess har jag inte återvänt. Trots nattåg som går direkt från Bryssel. Jag har skyllt på att de är fullbokade.
Men nu är jag här. Och bland det första jag ser är detta. Den mellaneuropeiska toalettstolen. Här ska avföringen studeras noggrant innan spolning.
Det är ett konstigt land.
Men de har bra öl och goda schnitzlar.
På 16 timmar har jag hunnit äta schnitzel två gånger. Så goda är de.
Men som sig bör så vill jag börja varje besök med att komma närmare Gud. Eller i alla fall klättra upp i hennes torn.
363 trappsteg. Svett när man är uppe. Och andras svett på väg upp och på väg ner. Det är en smal trappa med de 363 stegen upp mot 137 meter närmare Gud. Det gnids mot folk. Och deras svett. En voluminös amerikan kommer stånkades upp – jag uppmuntrar honom; – ”320 steps more to go!”
Det är St Stephan som är klätterställningen. Domkyrkan. Det kryllar av folk som inte betalt biljett. Varenda entré-punkt kostar 7 euro och Gud vill bara ha kontanter. Men om man köper samlingsbiljett – så kostar den 25 Euro och då får man trängas i katakomber (skippa det – det är bara högar med benrangel som slängts ner vid nån epidemi för 300 år sedan och så fin-biskopar som fått en kista – och så hattburkar där deras organ förvaras – Österrike är ett konstigt land..), åka hiss upp i ett torn – en lång långsam kö till hissen, klättra 363 trappsteg upp till ett annat torn, se museet och sedan trofésamlingarna (men de kallar den lokalen för skattkammare).
Museet;
Trofésamlingen;
Ett vildsvin stirrar på mig under lunchen. Den är död. Påminner mig om all de där vildsvinen som bökade runt efter bergssluttningen för en vecka sedan i Alpujarra.
Jag vandrar. Tvingar mig själv att tycka att det är en trevlig vandring. En turkiska på Emporio Armani är en pärla. Hon hittar det jag behöver. Jag går ut ekiperad.
Tar en Negroni med whisky (!) istället för gin. Den är ok. Jag skulle vilja be mexikanarna vid bordet bredvid sluta skrika men de ser ut som narcos. Inte damerna – de är mer Reinas de Polanco (utmärkt beskrivna i novellsamlingen med samma namn som Guadalupe Loaeza skrev) – men herrarna! Jag skulle inte bli förvånad om de hade en mariachi-orkester med sig på flyget.
Men det är en rimlig Negroni. Trots skrikande mexikaner.
”Granada, land jag drömt om Min sång blir zigenare när den är för dig Min sång gjord av fantasi Min sång, en blomma av melankoli Som jag kommer för att ge dig Granada Blodigt land På tjurfäktningseftermiddagar Kvinna som bevarar förtrollningen Av moriska ögon; Jag drömmer om dig, rebell och zigenare Täckt av blommor Och jag kysser din karmosinröda mun Saftigt äpple Som talar till mig om kärlek Granada Manola Sjunget i vackra verser Jag har inget annat att ge dig Än en bukett rosor Av rosor med mild doft Som skulle inrama den mörkhyade jungfrun Granada Ditt land är fullt Av vackra kvinnor Av blod och sol*
(Agustin Lara 1932 – översättning ; Google)
Agustin Lara var mexikan men skrev om saftiga äpplen i Granada. Jag tror inte det växer äpplen i Granada. Det är för varmt. Men vad visste Agustin Lara? Han kanske menade apelsiner men det rimmade dåligt.
För apelsinträd kryllar det av.
Framförallt vid det vackraste klostret. Öde byggnad tänkte jag. Museum tänkte jag. Jag tänkte fel.
Det bor nunnor i klostret. Tysta nunnor. Man får inte prata med dem om man ser dem. Men man ser dem inte. De håller sig gömda. Från pratande turister.
Men ska man bara se en religiös byggnad så är det San Jeronimo-klostret. Slår katedralen med hästlängder.
Bägge religiositeterna kostar 7 Euro i entré-avgift. San Jeronimo är värt dessa 7 Euro. Katedralen kan man låta bli. Men Socorro Perpetua kyrkan är ju …rolig.
Man ska ta sig högt upp för att se staden. Upp på hotellets tak.
Rekommenderar hotel Room Mate Leo Tro dock inte på texten om ”heated pool”.
-”Alhambra! Du måste se Alhambra!” – säger alla som hör att jag ska tillbringa 30 timmar i Granada. Jag ser Alhambra från hotell-taket. Taket med den iskalla ”uppvärmda” poolen.
Jag såg Alhambra för 45 år sedan. Nu får jag inte se Alhambra. Från nära håll. Första lediga entré-biljett är till 19 juni. Adjö Alhambra.
Staden är fylld av grupper som ;
A) rusar runt med en karta med foton på där det gäller att hitta ett ställe och rusa snabbt vidare till nästa punkt. Som en sorts hysterisk Trim-orientering för USA medborgare
Eller
B) Hasar sig fram utan mål och mening förutom att vara nära guiden för att höra vad guden säger och ta foton på det som guiden pekar på.
Basaren. Gränder fyllda av butiker som säljer …. Precis samma saker i butik efter butik. Keramikgranatäpplen. Scarfar. T-shirtar.
Utanför basaren bidrar jag till ett inköp till en dam på Folkungagatan som samlar på badankor. Denna anka dansar flamenco.
Hamnar på bartorget. Plaza de Bib-Rambla. Tvekar. Baren som är mest bar inkluderar 6 nötskrikor.
Det är fult att bli berusad i Spanien. Sägs det. Jag tänker att dessa spanjorer tänkte att det nog bara är utländska turister runtomkring dem så då kan man vara berusad.
Jag stannar till där. Ser framför mig den första Negronin på 3 veckor.
Jag blir inte nötskrikig. Men jag känner mig lockad att pröva en cocktail som, jag aldrig kommer att dricka igen.
För mycket mescal-smak. Förstår namnet – Paloma Chingona.
Mat. Det behövs mat.
Och eftersom jag på tre veckor förbrukat knappat 120 euro på mat så… passar Puerta del Carmen väldigt bra. Propert. Stelt och som en spansk såpopera (klientelet).
De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.
Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.
Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.
Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?
Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.
Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”
Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.
Fiskare är jag inte.
Katterna.
Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.
Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.
18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.
Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.
Jag får använda en 20 år gammal Volvo med slitet förarsäte. När jag sätter mig så känns det som att baken kommer att gnugga mot asfalten. Det är dessutom kurvigare på vägarna än i en OS-final i slalom. En del rusar på. Jag masar mig fram efter de tillåtna hastighetsgränserna. Max 50km/h – men oftast 30 km/h.
Det är inte läge att spana på utsikten över nejderna. Det kommer cyklar, bussar, bilar, joggare från alla håll och kanter.
Så – ta i alla träd på tomten – jag förväntar mig ingen trafikolycka.
Jag skaffade körkort som 18-åring. Tredje försöket. Det var nåt med att köra för långsamt (redan då!) på E4 från Haparanda till Sangis. Det var nåt om att inte se efter noga i backspegeln.
En uppkörningsman kallades ”parkeringsfickan”. Han var känd för att kugga folk som inte klarade av fickparkering. På tredje uppkörningen var det han…. Så jag tänkte förebygga och sade -” Vi får se om vi hittar någon ficka att parkera i!”
Han svarade – ”Kanske det….”
Jag tror han hörde fel. Jag rodnar fortfarande. 49 år senare.
Jag tröstar mig med det spanska äventyrets höjdpunkt. Den räddade hunden Nora som hade ett elände de första åren av sitt liv – idag är hon livrädd för män. De första dagarna klapprade hon sina tänder när hon såg mig. När ägarinnan reste till Hannover så var det omvägar. Långa omvägar. Accepterandes frukostkorven kl 0800 och de 5 mandlarna kl 1800 (rutiner som inte ska avbrytas) men skuttade iväg strax efter. Men för 3 dagar sedan började hon skutta runt när jag kom med frukostkorven. (Hon är inte en uppkörningsman som missuppfattar …) och igår när jag krossade mandlar (alltså det finns 3 säckar med mandlar i bohaget) så kom hon fram för att titta vad jag gjorde.
Islossning!
Och när jag tog fram en borsthandske så fick jag nästan en puss.
Men olyckor.
Så här är det – trots alla 2 misslyckanden vid uppkörningar för körkort så är det en olycka jag har orsakat.
Men först – jag har faktiskt körkort i Södra Sudan med tillstånd att köra buss med upp till 52 passagerare.
Jag har fått körkort i Mexiko trots en korrupt uppkörningsman. Han ville veta vilka tre saker man ska göra för att svänga ut på gatan från en parkering.
Jag svarade;- ” Titta i backspeglarna. Lägg ut vänster blinkers. Kör ut.”
Han svarade – ”Nej – först måste du stänga dörren!”
Jag fick inget mexikanskt körkort så jag for till nästa stadsdel – där uppkörningsmannen när han hörde att jag arbetade med gatubarn i Mexiko tog fram storstämpeln och så hade jag mexikanskt körkort.
I Kenya så skulle man köra med en leksaksbil på en stor platta föreställandes en stad och visa att man visste när man ger företräde. En vän till mig kuggades för hon lyfte bilen och fick påpekandet -”Bilar kan inte flyga”
Jag slapp leka med bilar på en kartongskiva – för jag körde med mitt svenska – sudanesiska körkort hela tiden. Det fungerade.
I Etiopien så var det engelska teoriprovet från 50 – talet. Första frågan – ”vilka är det tre viktigaste delarna av en bilmotor?” Samtliga mina gissningar var fel – för jag kan inget om bilmotorer från 50-talet. Så teorikontrollanten ville hjälpa mig;
-”You are from Sweden. Do you know Fredrik Ljungberg?”
(För de yngre läsarna – detta var 2006 och Fredrik Ljungberg var stor då – inte bara i Calvin Klein kalsongreklamen)
-”I don’t know him personally but I know who he is”
Jag fick etiopiskt körkort.
Men blev ändå påkörd av en folkabuss som svängde ut hastigt från sin parkering.
-”You have to be careful – sade kollektivtrafikköraren – we drive careless!”
–”So do I!”
Så den olyckan orsakade jag inte.
Den skedde 15 år tidigare. Och orsakade mer bekymmer än själva olyckan.
Så – dags för min enda bilkollission.
Jag bodde i Mexiko DF – i ett kvarter med tre höghus – Viveros Coyoacan. Fast det var en bit från Coyoacan – stadsdelen så jag antar att det var ett försäljningstrick. Det hände mycket i den bostaden men det är en annan historia.
För att komma ut på en av de tätaste trafiklederna i staden – Avenida Universidad – så fick man ibland chansa. Att de i filen längst till höger inte gasar. En dag så sprack chansningen. Jag fick väja – och körde på bakdelen av en parkerad bil. Den tillhörde en sekreterare på Volkswagens återförsäljarkontor. Jag klev in där och vi bytte försäkringsinformation och ’”mil disculpas” (från min sida). På eftermiddagen ville jag som god samhällsmedborgare urskulda mig ännu mer så jag körde förbi blomstermarknaden och köpte 50 röda rosor som ursäkt.
Det blev fel.
Helt fel.
Sekreteraren kände sig uppvaktad. Det förstod jag inte då. Och inte nästa vecka. För då var jag ute på arbetsresa. Men när jag kom tillbaka så väntade ett antal brev från Volkswagensekreteraren – inte med tack för rosorna – men mer om en ljus framtid.
Efter detta körde jag ut på Avenida Universidad mycket mer försiktigt. Och hukade när jag körde förbi Volkswagen.
I går kom det efterlängtade regnet. Det kom och gick och slutade när det var läggdags.
Sen kom åskan. Och regnet. Och vildsvinen. De har inte varit här på 10 dagar. Mitt kissande i terrängen verkar ha fungerat. Men så kom regnet och spolade kisset bort.
När jag inspekterade ägorna på morgonen så tänkte jag – ”vandaler”. Vad är det för nytta med att riva ner en bit av en mur. Där växer väl inga rötter?
Att riva upp ett nyplanterat olivträd verkar rimligare. Det finns väl nåt att karva i. Men vad äter egentligen ett vildsvin?
Googlar. De äter rötter, fallfrukt, daggmaskar, råttor och fågelungar. Dom jävlarna. Och ser att de kan böka upp en fotbollsplan under en natt.
Nu var det inte en fotbollsplan utan lite bök här och lite bök där.
Lill-katten Matti rusade förskräckt under min säng när jag öppnade dörren.
Storkatten Murray låg och gäspade på ett bord.
Men sedan. Rutinen bröts. Varje morgon – och de tre senaste morgnarna med skutt – har hunden Nora väntat på sin frukostkorv. Men ingen Nora. Jag ropar. Borta. Finns inte. Letar ner efter vägen. Finns inte. Tar på mig kängorna och kliver uppför berget. Hittar mer skador och så ligger det nåt mörkt stilla vid de nya olivplantorna. Fasa. Skräck. Sorg. Allt i förskott. Men det är blöta rötter som de jävlarna har bökat fram. Andas av lättnad och halkar nerför berget. Blött gräs. Och där.
En blöt Nora.
Pratar med ägarinnan som håller på att förbereda sonens bröllop. I Hannover. Hon lugnar mig.
-”Nora skäller på dem- men hon är klok och gömmer sig när de kommer nära!”
Bra att veta. De jävlarna är dummare än Nora.
Men idag har jag gått runt och kissat lite här och var. För det ska inte regna på 8 dagar.
Ilska mot kräken botas bäst med god mat. Åker till Lanjarón.
Denna väg ringlar mot mitt tillfälliga hem
Går förbi skinkorna.
Handlar en matta till Noras säng. Lättnaden över att hon är välbehållen leder till kärleksöverrösning. Ja -jag ger presenter när jag är kär. Och lättad.
Och så var det lunchen. Det utvalda stället ekar tomt. Stängt för det ska firas konfirmation där idag. Ställe två verkar vara öppet men ekar tomt. Och – hur i all friden ska man äta lunch kl 1400? Det är öppet för lunch 1400-1600! En svensk – nåja belgisk – mage klarar inte sånt. Så det får bli en cafeteria och en crepe med stekt ägg- ost och skinka. Och utsikt. Bra så.
Kommer hem. Matti håller på att tortera ihjäl en liten ödla.
Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.
Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.
I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.
Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.
De här katterna tigger inte – de kräver. Från kl 0730 då de jamar och krafsar utanför min dörr.
Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.
Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.
Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.
Skygg hund som inte vill bli förknippad med hippies – trots sitt toviga hår
Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.
Inte bara törstsläckare utan också botare.
I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.
Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.
Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.
Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.
Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.
Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.
Två dagars introduktion – inkluderande rundvandring i Órgiva – staden som är översvämmad av hippies. Någon skrev en bok någon gång om staden som lockade de vida klädernas folk att sitta med korslagda ben drickandes ört-thé. Några av dem har fallit igenom hårnätet och ligger nu efter de branta trottoarerna med en utsträckt hand.
Rundvandringen nästa dag inkluderade staden Lanjaron – staden fylld av stapplande gamlingar som söker sig dit för det helbrägdagörande vattnets skull. Det rinner vatten lite här och var – vatten från Sierra Nevada som leds ner mot byar och städer via vattenrännor byggda av morerna. Så slam och skam på de som tror att araberna inte bidragit på nåt sätt till Europas utveckling. Det vatten jag duschar i och spolar med kommer rusandes nerför berget tack vare arabisk ingenjörskunskap.
Värdinnan har en 100 000 liters tank. Den är full lugnar hon mig med – och ska räcka till oktober.
Den ska också räcka till de gryende hallonen, björnbären, bönorna, melonerna, kiwin, mangon, persikorna, oliverna, mandlarna, nektarinerna och alla blommorna.
-”Vårda mina rosor” säger värdinnan ett flertal gånger.
Som tur är så kom regnet igår. 8 mm .- det räcker för 2 -3 dagar.
Och så vildsvinen. Första natten orsakade de ett smärre ras som blockerade vägen. Igår skottande jag sten och grus och försökte inbilla mig att jag kan bygga en stadig mur. Men med regnets hjälp så blir det fast lera av det dammiga gruset. Tror jag.
Klättrar upp en bit. Zick-zack klättring. Det är brant. Men gudomligt vackert. Så där Sound of Music – the Hills are alive- vackert.
Ormarna. De är ofarliga säger värdinnan. Däremot är tusenfotingarna jädrigt giftiga. Men de är inte stora nog. Än. Men snart. Jag hittar tre grodor. De är små men låter stora. De simmar koi-fisk i en damm. De väntar på mat varje dag klockan 18.00. Då sticker nosarna upp ur vattnet. De är en matningsceremoni för dem men också för Nora the Dog – som knaprar i sig 5 mandlar.
Efter att ha gått omvägar runt mig så åt hon mandlar ur min hand. Men jag får inte röra henne. Än. Men muta med mat går bra. Korruption.
Katterna är mer framfusiga och nyfikna.
Nora the Dog och Matti the White Cat – är bägge trebenta. Räddade från avlivning. Haltandes i en bra tillvaro idag. Matti blev utslängd från en bil – med brutet ben och bruten svans som följd. Nora var föremål för ond behandling- därav skepticismen mot män.
18 dagar blir jag här uppe på berget bland plantor och haltande djur. Ett lugn utan dess like. Enda ljudet jag hör nu är brunstiga duvor. På natten kan ett vildsvinsgrymtande väcka mig. Jag har fått order om att kissa överallt i terrängen – typ -”Skvätt så mycket du kan!” – för att skrämma bort vildsvinen genom min hormonella doft.
24 timmar hinner jag med i Granada innan återfärd till Bryssel. Där uppstår det annorlunda lugnet – inga hundar på två veckor förrän Mechelen-barnen kommer. Sedan över till västra Sverige för en weimaraner, 3 katter, en bastu, ett gym och en badsjö och 8 km till närmaste affär. (Jag ligger i träning för detta nu för jag har ju bara 3,5 km till närmaste affär här – men ännu närmare till en ostbutik, och en olivkvarn och en butik med bunuelos.
Från västra Sverige hem till Tango – the Golden retrievers hem 3 hållplatser från mitt hem. Sedan hundfritt i 2 veckor och så dags för Kiba the Kenyan labrador.
I september blir det Tour D’England med början i Cotswolds och en vacker Eurasier – River. Sedan 2 Australien Labradoodles – Minnie och Alfie i Surrey – följt av Gus the Labrador i Sussex. En hel månad i England med turisteri i Oxford och London mellan sittningarna.
Oktober – väntar på besked om 1 eller 2 veckor i Åkersberga med två pudlar. Och beroende på när – så kan det bli 2 veckor i östra Norge med en hund och en katt och närmaste granne 400 meter bort.
Sedan i november tillbaka till Minnie och Alfie i Surrey innan det blir dags för det schweiziska äventyret i December – över jul och nyår med Humphrey the Basset– äldre gentleman med bestämda åsikter.
itsallabouttransparency 