I dom nedre länderna

February 9, 2025February 9, 2025 / Hans Lind / Leave a comment

Men man kan ju se rakt in i folks hus och hemman. Stora fönster mot gatan. Inga gardiner. Familjerna lever sina liv. Jag ser allt. Eller det mesta. Men man måste gå långsamt för att inte gå miste om det nederländska livet.

Familjen vars hus jag ska vakta sedermera har en förklaring. Hon är katolik och han är protestant. Han säger att katoliker är mer slutna – mer instängda medan protestanterna fläker ut sig mot omvärlden. Och Nederländerna såg ju till att katolikerna rök och drog till Belgien. Som då hette Spanska Nederländerna.

Kyrkorna skalades av. Inga färgglada nunor på väggarna. Här är det guds ord som gäller. Inte prål och lånta fjädrar.

Utrecht. Ett enda stort virrvarr av rundade gator med butiker och pannkaksrestauranger. Och så några anständiga museer.

Museer som sätter tankarna i rörelse… För mycket rörelse. Upprörelse.

Staden är en sommarstad. Man ska sitta vid kanalen och lapa drycker. Nu blåser isvindar över staden och inte ens en pannkaka värmer.

Den äldre stadsdelen håller på att klämmas in av stål och glasbyggnader. Utveckling eller avveckling?

Men den *-iga maten har en bra prisklass. Hälften av de belgiska Michelin-priserna.

Tre väldigt bra restauranger. Jardin. Héron. Goedheyd. Om Jardin var lugnet så var Héron så nära myllan man kan komma med Goedheyd var godast – ja Goedheyd betyder godhet – men klart bullrigast.

Lördagen. En sväng över till Culemborg där jag ska vakta hund och hem under två vändor under våren.

Culemborg. Staden som resten av Nederländerna skojar om. Att gå i konkurs – då säger andra ”du har åkt till Culemborg”.

Ja – staden var en fristad vilket gjorde att fogdar utifrån inte kunde arrestera de skuldsatta som flytt till Culemborg.

Men det är en sömnig stad. Platta villakvarter. Men med stora fönster ut mot gatan. Min fantasi kommer att blomma.

Daisy som jag ska passa går långsamt. Hon sniffar mycket. Det är bra. Då kan jag spana in i de stora fönstrena och särskåda de lokala.

Men det är 10 dagar kvar till nästa vända till Culemborg. Första ska jag till Lille. Där väntar en annan labrador – Spoof!

Hundarna tar mig dit jag ändå hade tänkt åka…

January 14, 2025January 15, 2025 / Hans Lind / Leave a comment

Utrecht. En av de äldsta städerna i Nederländerna.

Lille. Så nära Belgien man kan komma i Frankrike. Förutom det där kärnkraftsverket Chooz som fransoserna placerade i sin utskjutande del av landet med Belgien på 3 sidor av kärnkrossandet.

Några minuter utanför Utrecht bor italiensk-brittiska familjen med Daisy – labrador som är knappt ett år. Första gången hunden ska lämnas. Oro. Hur kan vi lita på en hundvakt vi inte känner? Hur kommer Daisy att reagera?

Lösning; jag har ju ändå tänkt besöka Utrecht – så jag bokar en 4 dagars vistelse där – och så tar vi en lördagspromenad med Daisy och alla barnen och föräldrarna. Går det bra (det gör det) så återvänder jag till Daisy senare i februari. Och på kuppen får jag se Utrecht i 3 dagar. Inklusive restaurangen med Michelin *.

En annan labrador. 2 1/2 år. I Lille. Men jag vet inte vad hunden heter. Vi ska ha ett video möte i morgon. Labradoren och jag. Och ägarinnan. Går det bra så bokar jag in 2-3 dagar i Lille innan hundväkteriet. Lille har också flera Michelin * restauranger. Och en labrador som äter ”anything and everything”.

Så – februari verkar spikat.

På torsdag ska jag video prata med 2 hundar, 4 katter och en fisk i den andalusiska staden Baza. Det är bara ett tre-dagars väkteri. Men genast börjar jag planera några dagar i Malaga – några dagar i Granada – innan eller efter vaktstunden. Tour d’Andalucia. Det var länge sedan. Jag var väl 21 år då. Vaknade upp utan att kunna andas för någon tryckte en kudde över mitt ansikte – drömde jag – i de judiska kvarteren i Cordoba. Men det var bara för att ett elavbrott stängde av luftkonditioneringen och rummet kokade till. Lärdom; res inte i Andalucia i augusti. Detta är dock i mars – så jag kommer inte att få andningsuppehåll mitt i natten. Eller drömma om kuddkvävning.

I Granada sov jag inte. Jag var bara där under en dag. Uppför backen till Alhambra. Nerför backen till busstationen. Det blir mera nu. Om hundarna, katterna och fisken accepterar mig.

Sedan väntar jag på datum för ett väkteri på norra delen av Mallorca – 2 hundar och 40 karpfiskar i en naturlig damm. Ja hundarna är nog inte i den naturliga dammen – men där är ibland det spansk/svenska paret som vill åka till Sverige.

Skickade också en fråga om vakttjänstgöring i de tyska storskogarna i augusti . Men de är tyskar och svarar därför inte så snabbt på förfrågningar.

***************

Uppdatering.

Adjö Andalucien. Hej Venedig. Eller 1 timmes bussresa från Venedig egentligen. Men nära Conegliano där Isabella Haak uträttar underverk. De tre dagarna med långa bussresor till andalusiska bergen bytte jag ut mot 3 veckor i nordöstra Italien. Belen 10 år och Tommy 1 år väntar medan ägarna åker till Australien. Flyg till Venedig bokat med några dagars drällande före och efter i trakterna.

Lille väntar jag svar på men jag har hört labradoren skälla.

Jamen man kanske inte ska kalla det för nyårslöfte….

January 11, 2025January 12, 2025 / Hans Lind / Leave a comment

…. Men dags att upptäcka fler vrån av Europa. 2025. Året då Europa ska upptäckas.

Fast jag börjar lite lätt med Antwerpen i nästa vecka. Ny meny på favoritrestaurangen. Och sedan Liège i februari – återvänder dit efter 2 år för det vankas en bra utställning på La Boverie.

Men sedan. Nytta med nöje. Hade jag tänkt mig. Facebookgruppen ”Housesitting Europe” lockar. Men där pockar allmänheten på. Väldigt många inlägg om att söka boende under en resa. Lite Couchsurfing-varning. En hund? en katt? Jamen det går väl bra. Men hur många sovrum har ni? Vi är 4 stycken.

Den här leende varelsen har jag passat med hans hus i 3 .. eller är det 4 gånger?

Jag tänker tvärtom. Hur är hunden? Hur är hundarna? Har ni parker i närheten?

Förty upptäcka Europe via en hunds blick är det optimala.

Har lagt ut ett svar för Luxemburg, Nederländerna och södra Spanien. Men det är ju konkurrens med dem som söker fri bostad. Funderar på att lägga ut ett eget inlägg om att jag finns. Men det känns som horeri.

Jag hade en house – och dogsitter när assistenten levde och jag var i Paris. Assistenten grät för damen for direkt ut för att upptäcka staden istället för att upptäcka assistenten.

Någon minut senare; Jo. Jag skrev en horeri-annons

Och det rasslade till.

En från Jalisco som vill ha mig i åtanke. Men Jesus kristus – Jalisco ligger i Mexiko. Men det visar sig att hon och taxarna bor i Galicien. Sedan en i Costa del Sol. Ja tack. Och en på Mallorca – men jag ser ingen hund i profilen – men en massa bikinibilder. På henne. Inte hunden.

Och så en svåråtkomlig stad i centrala Frankrike. Men hon kan hämta mig vid närmaste flygplats. Vi ska prata jag och hennes två hundar på tisdag. Och framförallt Trier i Tyskland. Karl Marx födelsestad. Bara det. Och lättåtkomlig med tåg. Och så Nederländerna – Culemborg. Och så Kreta – men där är det 15 minuters vandring till närmaste by. Det låter svettigt.

Och så ett lockrop för hösten i Chichester. Och knappt har jag kommit hem från Essex så erbjuds det sittande i grannstaden.

Jädrar vad det suktas efter hund – och hundvakter.

Bron över floden Cam

January 6, 2025January 6, 2025 / Hans Lind / Leave a comment

Cambridge.

Staden kryllar av japaner och japanskor.

Och en svan. Den hör nog hemma i floden Cam men har bestämt sig för att spatsera. Svanar i England ägs av kungahuset. Royal property. Rör inte min svan!

Rubens. I Kings College Church. Rubens är täckt för de håller på att ångtvätta väggarna. Men jag får se ett foto. Rubens kom till Cambridge så sent som 1958 – gåva från ett kloster i Leuven, Belgien. Nån general. Jag törs inte fråga om det är ett krigsbyte.

St Marys kyrka. Här ska man ha den bästa utsikten över staden. Det har man inte för de 130 trappstegen upp till tornet är avstängda. Det regnar.

-”Jag har paraply” försöker jag.

Det hjälper inte.

Men jag läser på om alla slagsmål mellan studenter och lokalbefolkning. Det verkar ha lugnat ner sig nu.

St Johns College. Mannen i luckan säger att Suckarnas bro är det mest sevärda. Och trädgården men där ska jag nog inte gå på grund av vädret. Gott råd.

Och så suckar Cam under Suckarnas bro.

Mat.

Det måste vara mat.

Det blir Little Rose och bra så för där kommer svanen.

Och en Dry Martini.

Och en Kyckling Kiev.

Bra så.

Vinsten med Cambridge är att studentWiFi täcker nästan hela stan.

Förlusten med Cambridge är regnet.

Men jag såg en svan.

Och en sjusärdeles massa finniga studenter. Fast terminen inte har börjat än.

Det är alltid minst en som har en silverglittrande blus…

January 5, 2025January 5, 2025 / Hans Lind / Leave a comment

…. Nu var det två. Jag lunkar med en långsamgående hund nerför backen. Jag möter festglada människor på väg uppför backen. På väg mot den lokala puben Railway Arms. Det av grannskapet ägda Railway Arms.

Det är nyårsafton. Och halvvägs i backen kommer en silverglittrare. Och nästa. This is England. Essex.

Livsglada människor med skum kläd – och humorsmak.

Det är en glädjens dag. Det blåser starkt. Fyrverkerierna (läs; berusade mäns ejakulationsersättning) kommer att blåsa bort i sidled. Pfuuitttt!

Hundarna gläds.

Kanske inte ”min” hund. Han är döv och bryr sig inte om konstgjorda ejakulationer.

Henry.

Han saknar sin bror som dog för några månader sedan. Det gör att han tror att jag är brodern. Eller ersättning för brodern. Familjen har skaffat ny hund. Mig. Han följer varje steg jag tar. Han sover på mina fötter. Mina fötter somnar innan jag gör det.

SaffronWalden. Byn som blev stad för att de fick sig tilldelade marknadsrättigheter. Och sen blommade saffranen. Och staden blev rik.

Och lever på goda minnen.

Mat.

Det måste ätas.

Torsk på Eight Bells . Thedrickande pensionärers tillhåll. Men med perfekt mat. Torsk med saffran och grädde.

Kalvfilé på Elizzas. Här vankas det också mycket grädde i såsen. Bra så.

-”Jag känner igen ditt ansikte!” Säger servitrisen. Ja, det är ju bara 16 månader sedan jag var här senast.

Kycklingburgare på Cross Key Hotel Serverad på en liten träplatta. Resultat; kycklingburgaren glider ner på bordet. Den är god men jag upptäcker att jag också ätit halva servetten som burgaren serveras på. Jag märker det för sent. Men servetten smakar burgare.

I natt kom snön. Den är på väg bort. Jag är också på väg bort. Cambridge nästa för 2 dagar.

I eftermiddag ska jag besöka stöldgodscentret Fitzwilliams Fast de säger att det är ett museum.

I morgon blir det Kings College Chapel Och drälleri runt staden. Jag tror studenterna är frånvarande. Terminen har inte börjat. Jag tror studenterna har hand om alla bardiskar och serveringsgångar. Jag har sett få äldre personer arbeta på en pub eller restaurang.

England. Essex. Övertydlighetens rike. Här är det inte ”No dogs allowed” som förbudsskylt. Här är det ”Strictly no dogs allowed”.

Och så säger värdarna att jag ska ha färdkost med mig. Hemgjord Raki. Stark Raki.

Tirana

October 18, 2024October 19, 2024 / Hans Lind / Leave a comment

Först förundrar jag mig över att en bensinstation heter Kastrati. Men det var ju originalnamnet på landshjälten Skanderbeg. Och mycket riktigt. Taxin från flygplatsen tar mig till hotellet vid Skanderbeg-torget. Ett hotell som under diktatur-tiden var det enda hotell där utlänningar fick bo. Det är ett vidsträckt solgasset torg.

Hotellet har rustats upp sedan herr Hoxha styrde. De placerar mig på 14-e våningen. Högst upp. Bra för utsikten men väntan på hissarna – de är bara 2 – ger möjlighet till samspråk med de andra väntarna.

Korridoren är skrynklig.

Vågad. Svårdammad. Jag stryker vågorna med fingret. Dammlöst. Imponerad.

Jag ser en kyrka med en penissymbol.

Jag ville vara kulturell. Det gick inte. Nationella historiska museet var stängt för renovering. Bunker – museet var fullbokat. Bank-museet stängde 1500 – då arbetade jag.

Så det blev mat. Som vanligt

Och Negroni.

Tirana var bra. Nog för att de flesta män ser ut som skurkarna i Taken med Liam Neeson. Men trevligheten sprudlade bakom skäggstubbarna och den kobenta gången. Damerna var blonderade och luktade nyrikedom.

Cigaretterna var oerhört många. Bakom ratten. Till frukost. Till lunch. Under vandring. Överallt. Askkoppar överallt. Ett rökt land,

Jag kommer att återvända.

I ändan på en ost….

September 28, 2024September 28, 2024 / Hans Lind / Leave a comment

Det är 2 år sen sist. Då var det bara över dagen. En fisksoppa och James Ensor huset.

Staden vid havet. Oostende. Staden man inte åker till under sommarens soliga dagar. En dag i augusti satt jag på ett tåg som skulle till Oostende. Jag skulle bara åka 15 minuter från Leuven. Tåget var överfyllt. Badbollar och parasoll och skrikande barn.

Men nu är det september. Då kan man åka hit. Folktomt tänkte jag. Det är det inte. Havet lockar och rullväskorna rullar iväg från det tömmande tåget.

Det regnar. Det blåser.

Jag tar mig till James Ensor huset. Fullbokat hela dagen. Så jag går till det lilla trevliga stadsmuseet där Belgiens första drottning levde och dog. En liten film visas i ett rum. Filmen börjar med att berätta at hon dog i just detta rum. Jag reser mig upp och går vidare.

Högst upp i huset är ett torn. Ja torn brukar ju vara högst upp. Men hit bar de den sjuka drottningen så hon skulle se havet och andas havsluft.

Hon blev 38 år.

Begravd i Petrus och Paulus kyrkan. Hennes marmorgrav överlevde branden som förstörde kyrkan.

Mat.

Bistro Mathilde. Trevligt och gott. Och supereffektiv service.

Maten är så god så jag skickar ett meddelande till favoriten Nathan i Antwerpen för att fråga när den nya menyn finns på plats. Snabbt svar – nästa onsdag – så jag bokar tid för mat på fredag.

Ölar lite på väg tillbaka.

Hotellet levererar ett rum med balkong. Frihet.

Utsikt mot en massa grannar. Jag ser bara en granne. En rökare.

Lördag blir det museum. Muzee och Ensor-huset.

Såna museer som man avverkar på en timme.

Sedan får jag ont i öronen. Det lindras när bordet bakom får sin brunch. Då slutar de skrika. Jag petar i en lax – guacamole sallad. Den är sådär. Mer kvantitet än kvalitet.

Havet. Havet blåser. Det är risk för att blåsa bort så jag söker skulpturskydd.

I kväll ska jag på Casino. För att äta. Mat. Så det blir lite av varje.

Människor i rörelse

September 3, 2024September 3, 2024 / Hans Lind / Leave a comment

Vankaren. Han går fram och tillbaka över perrongen. Som om tåget skulle komma fortare. Det gör det inte. Men tågföraren stannar tåget långt från den plats den normalt brukar glida in till. Vankaren får springa. Det är inte mycket som skiljer en vankare från en wanker. Kommatillroförmåga saknas.

Byter tåg. Här träffar jag på prasslaren. En som gräver och gräver i sitt bagage och det prasslar under grävandet. Han reser med en 40 centimeters pingvin. En leksakspingvin.

Kommer fram till den stora flygplatsen. Här kryllar det av köbildare. Mannen med 3 laptops i säkerhetskontrollen. Han packar omständligt upp den ena efter denna andra laptopen. Kön knorrar.

Flygbolaget är snällt. De uppgraderar mig så jag kan sitta och äta ris a la malta i loungen. Den är god tills svettbäraren kommer. Han måste ha sprungit till sitt första flyg för svetten har nu impregnerats i hela hans tillvaro.

Det är nu jag märker att jag gnäller. Anledning; jag har hostat i 2 veckor man jag har haft den underbaraste hunden hos mig – alla skogsvandringar blev till “vi sätter oss på bänken?”

Orken var slut. Febern väste i ryggen. Jag började misstänka att det var hundallergi – ungefär lika vidrigt som om jag skulle drabbas av Negroniallergi. Men näsan rann inte. Men halsen pep. Det är nog astma. Hoppas jag.

Vi får se i oktober när grizzlybjörnen är tillbaka i 4 dagar – piper halsen då? Det får den inte göra. Eller så ger jag fan i det. Det gick ju ändå bra dessa 2 veckor trots låg energi.

Svettbäraren har gått. Det luktar flygplatslounge igen. Planet lyfter om knappa 2 timmar.

Kostymfinnarna har gått. Jag satte mig nära dem för att tjuvlyssna. Men de var tysta. En av dem hade kvar en namnetikett på kavajslaget.

Väskbärerskan är här. Hon som går till matbuffén och plockar för sig av mat och dryck men lämnar inte sina väskor vid bordet. Hon bär med dem överallt. Amerikanska. Hon har väl sett hur det går för Liam Neeson när han reser i Europa

I övrigt – arbete i 4 månader till. Sedan får det vara bra så. Jag behöver ett liv. Et liv långt borta från den svenska regeringens nycker.

Lättfotad i Leuven

August 11, 2024August 11, 2024 / Hans Lind / Leave a comment

Man kan inte vara tungfotad om man gör som jag. Går 17 kilometer på 2 dagar.

4 kyrkor. 1 kloster. 2 museer.

Denna gång klättrande jag inte upp i Bibliotekstornet _ det torn som tyskarna förstört 2 gånger. Jag minns svindeln från förra uppklättringen

Nog med det saliga. Efter klostret. Där finns det plats. Bara två munkar kvar. Men de syns inte till. Skyggmunkar.

2 restauranger. Hedonistisk njutning.

Eed. Ät. Bra restaurangnamn. Ät!

Lite mer finessrikt uppmaning än det som serverades vid ett julbord när Olkamangi IF hade fest – ”Ät nu era grisar så ni spricker!”

Aptitretarna serveras på terassen. Där kan jag skåda in de andra gästerna. Mumlande över champagnen. Nickande nöjt när de ser menyn.

Men sen kommer sällskapet från helvetet. Damerna är självlysande. En i glada blommor. Den andra i illrött och den tredje i det mest oranga som orange kan åstadkomma. Herrarna bullrar med djup bas. Damerna tävlar om vem som bäst kan hästgnäggsskratta.

Som tur är hamnar de vid ett bord så långt från mitt öra man kan komma. Ändå seglar oväsendet med jämna mellanrum över den avlånga lokalen.

Jag fördjupar mig i maten. Den goda maten.

Ett tag kände jag mig som Hannibal Lector

Det är såserna. Såserna jag minns. Den perfekta servicen. Och gnäggandet från andra sidan lokalen.

Smakerna sitter kvar under kilometervandringen till hotellet.

Kväll 2 . Zappaz

Restaurangen ligger i öl-riket. Världens mest producerande bryggerikedja härjar här. Stalla Artois, Budweiser, Corona., Allt under denna belgisk-brasilianska jätte. Som självklart kräver fine-dining i öl-riket.

Det visar sig vara en av de trevligare och definitivt en av de bättre middagar jag ätit. Nöjdhetsfaktor hög.

Vaknade upp nöjd dagen efter. Fortfarande nöjd. Hedonism på högvarv.

Men Leuven har annat också – förutom en massa lediga studentlägenheter. Detta är staden där de franskspråkiga eleverna och lärarna motades ut ur staden 1968 av de flamländska. En ny stad byggdes av francofonerna, Nya Leuven.

Här i gamla Leuven släpar man en majstång genom staden den 9 augusti.

Det är nåt med tradition, Nåt som får folk att klä ut sig. Säkert nåt hedonistiskt.

De var mer tungfotade än jag.

Det tar 26 minuter med tåget att komma hem. Det sker strax. Under färden ska jag fundera över vart jag åker nästa helg.

Ath åka eller inte åka

July 12, 2024 / Hans Lind / Leave a comment

Ath. Har åkt förbi den staden några gånger och tänkt att det där var väl inget. Och så ser jag artikeln om restaurangen med 1 Michelinstjärna som har en lunchmeny för 45 Euro. Så det är bara att åka dit – över dagen. Det tar en knapp timme enkel resa.

Att jag valt att inte åka är 2004. En gasolycka med 24 döda och 120 skadade. Det är vad Ath är känt för. Och så jättarna – en parad med jättefigurer. Men de där jättarna finns ju överallt. Jag har sett dem i Tournai. I Charleroi. Och de finns säkert på andra ställen också.

Charleroi’s jättar.

Jag vet inte riktigt vad de fyller för funktion mer än att se ner på folk.

Men Ath – det är alltså restaurangen Quai No 4 det handlar om. Det är lite slarvigt där inne. Maten är bra. Servicen något hackig. Men det är lunchrusning. Kanske därför som det haltar. Men de har roligt i köket.