Jag får använda en 20 år gammal Volvo med slitet förarsäte. När jag sätter mig så känns det som att baken kommer att gnugga mot asfalten. Det är dessutom kurvigare på vägarna än i en OS-final i slalom. En del rusar på. Jag masar mig fram efter de tillåtna hastighetsgränserna. Max 50km/h – men oftast 30 km/h.

Det är inte läge att spana på utsikten över nejderna. Det kommer cyklar, bussar, bilar, joggare från alla håll och kanter.

Så – ta i alla träd på tomten – jag förväntar mig ingen trafikolycka.

Jag skaffade körkort som 18-åring. Tredje försöket. Det var nåt med att köra för långsamt (redan då!) på E4 från Haparanda till Sangis. Det var nåt om att inte se efter noga i backspegeln.

En uppkörningsman kallades ”parkeringsfickan”. Han var känd för att kugga folk som inte klarade av fickparkering. På tredje uppkörningen var det han…. Så jag tänkte förebygga och sade -” Vi får se om vi hittar någon ficka att parkera i!”

Han svarade – ”Kanske det….”

Jag tror han hörde fel. Jag rodnar fortfarande. 49 år senare.

Jag tröstar mig med det spanska äventyrets höjdpunkt. Den räddade hunden Nora som hade ett elände de första åren av sitt liv – idag är hon livrädd för män. De första dagarna klapprade hon sina tänder när hon såg mig. När ägarinnan reste till Hannover så var det omvägar. Långa omvägar. Accepterandes frukostkorven kl 0800 och de 5 mandlarna kl 1800 (rutiner som inte ska avbrytas) men skuttade iväg strax efter. Men för 3 dagar sedan började hon skutta runt när jag kom med frukostkorven. (Hon är inte en uppkörningsman som missuppfattar …) och igår när jag krossade mandlar (alltså det finns 3 säckar med mandlar i bohaget) så kom hon fram för att titta vad jag gjorde.

Islossning!

Och när jag tog fram en borsthandske så fick jag nästan en puss.

Men olyckor.

Så här är det – trots alla 2 misslyckanden vid uppkörningar för körkort så är det en olycka jag har orsakat.

Men först – jag har faktiskt körkort i Södra Sudan med tillstånd att köra buss med upp till 52 passagerare.

Jag har fått körkort i Mexiko trots en korrupt uppkörningsman. Han ville veta vilka tre saker man ska göra för att svänga ut på gatan från en parkering.

Jag svarade;- ” Titta i backspeglarna. Lägg ut vänster blinkers. Kör ut.”

Han svarade – ”Nej – först måste du stänga dörren!”

Jag fick inget mexikanskt körkort så jag for till nästa stadsdel – där uppkörningsmannen när han hörde att jag arbetade med gatubarn i Mexiko tog fram storstämpeln och så hade jag mexikanskt körkort.

I Kenya så skulle man köra med en leksaksbil på en stor platta föreställandes en stad och visa att man visste när man ger företräde. En vän till mig kuggades för hon lyfte bilen och fick påpekandet -”Bilar kan inte flyga”

Jag slapp leka med bilar på en kartongskiva – för jag körde med mitt svenska – sudanesiska körkort hela tiden. Det fungerade.

I Etiopien så var det engelska teoriprovet från 50 – talet. Första frågan – ”vilka är det tre viktigaste delarna av en bilmotor?” Samtliga mina gissningar var fel – för jag kan inget om bilmotorer från 50-talet. Så teorikontrollanten ville hjälpa mig;

-”You are from Sweden. Do you know Fredrik Ljungberg?”

(För de yngre läsarna – detta var 2006 och Fredrik Ljungberg var stor då – inte bara i Calvin Klein kalsongreklamen)

-”I don’t know him personally but I know who he is”

Jag fick etiopiskt körkort.

Men blev ändå påkörd av en folkabuss som svängde ut hastigt från sin parkering.

-”You have to be careful – sade kollektivtrafikköraren – we drive careless!”

–”So do I!”

Så den olyckan orsakade jag inte.

Den skedde 15 år tidigare. Och orsakade mer bekymmer än själva olyckan.

Så – dags för min enda bilkollission.

Jag bodde i Mexiko DF – i ett kvarter med tre höghus – Viveros Coyoacan. Fast det var en bit från Coyoacan – stadsdelen så jag antar att det var ett försäljningstrick. Det hände mycket i den bostaden men det är en annan historia.

För att komma ut på en av de tätaste trafiklederna i staden – Avenida Universidad – så fick man ibland chansa. Att de i filen längst till höger inte gasar. En dag så sprack chansningen. Jag fick väja – och körde på bakdelen av en parkerad bil. Den tillhörde en sekreterare på Volkswagens återförsäljarkontor. Jag klev in där och vi bytte försäkringsinformation och ’”mil disculpas” (från min sida). På eftermiddagen ville jag som god samhällsmedborgare urskulda mig ännu mer så jag körde förbi blomstermarknaden och köpte 50 röda rosor som ursäkt.

Det blev fel.

Helt fel.

Sekreteraren kände sig uppvaktad. Det förstod jag inte då. Och inte nästa vecka. För då var jag ute på arbetsresa. Men när jag kom tillbaka så väntade ett antal brev från Volkswagensekreteraren – inte med tack för rosorna – men mer om en ljus framtid.

Efter detta körde jag ut på Avenida Universidad mycket mer försiktigt. Och hukade när jag körde förbi Volkswagen.