resfeber

I’m going back to my roots ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Liksom. Området i Ixelles runt Place d’Chatelain. Där bodde jag 2005-06. Fransyskan i våningen ovanför hade en eländig musiksmak. Min kvast dunkade mycket mot mitt tak och hennes golv. Hyresvärdinnan köpte min tvättmaskin och nästa hyresgäst ville köpa min röda soffa. Det fick han inte göra. Det var för många hångelminnen från den soffan.

Idag återvände jag till de forna kvarteren. Rue Americaine 64. Det var min adress då. Jag känner inte igen huset. Jag känner igen husnumret. Jag tror det var en cykelverkstad några portar bort. Där är det nu en Carrefour affär.

Det enda som är sig likt är den Deli-butik där jag handlade det mesta av min middagsmat. De hade en perfekt äppeljuice och bra soppor i plastbunkar.

Frisören är borta. Nagelsalong nu.

Restaurangen som var ett stamhak – man betalade vin för de centimeter som tömts från flaskan. Minns dejten med Ryssland där. Vi tömde flaskan.

Allt är annorlunda.

Nästan. Ölsjappet är kvar. Samma sunkiga hak som då. Samma – jag ska bara ut och röka folk – som då.

Tvärs över gatan har skobutiken ändrat form.

Cocktails.

Bra cocktails.

Onsdagsmarknaden är sig lik. Men mer ost. Och mer blommor. Och mer tunnsått med folk.

Resan dit är en klassresa. Spårvagn 93. Tar 50 minuter. Någonting händer efter 20 minuter. Hållplats Liedts. De tomma dramaten-kärrorna – inte de terränggående trippelhjuliga – utan de med blommotiv och lindblomsgröna eller oranga extrapris-etiketter – rullar av tomma och de purjolöksfyllda rullar in. Det måste finnas en billig matmarknad i faggorna av Liedts.

På vägen hem från Ixelles så kliver INNO (snobbig men personalgles variant av Åhléns ) – kassarna av. I höjd med Botanique ersätts de av Primark och Zeeman kassar. Och mer volym. Och barn med spillande juicemuggar.

Men jag har handlat italienskt.

Och inmundigat en rejäl Margarita.

Titta det snöar och influensarna har bara ätit 4 nuggets….

/ Hans Lind / Leave a comment

Men jag hade tur som befann mig på ett hotell när det började plinga om inställda flyg. Hotellet skrattade och sade att jag måste gilla hotellet eftersom jag ville förlänga en dag till. Vi kom fram till att det inte handlade om det utan om att inte gilla snöröjningen eller brist på snöröjningskapacitet på Schiphols flygplats.

Det fortsatte plinga inställningar – och jag såg väderleksprognosen och bokade tåg i stället. Men KLM ville offra mig på ett flyg på torsdag via München. Nej. Jag har en schäfer som kommer hem till mig på onsdag kväll. Jag bokade tåget. Där jag nu sitter och lyssnar på lågmälda tyska pensionärer.

Och tåget lämnar med 1 minuts försening. Bara.

Och eftersom det är ett tyskt tåg – så kommer konduktören först. Följd av 3 poliser.

Ränderna går inte ur.

Jag hade inte samma tur i december 2012 – då hann jag komma till Schiphol men inte därifrån i första taget. 1 cm snö och ont om avisningsapparatur men gott om avvisningsbesked och så slirade de där traktorerna som skulle pusha ut planet. Det blev en natt i en fåtölj och sen första bästa flyg till Madrid på morgonen. Väskan kom dagen efter – men hotellet tröstade med att de har jamen bellota på frukostbuffeten.

  • Nu tågar poliserna genom tåget igen …..

Då förstår jag att tåget nu befinner sig i Tyskland.

Och så kommer en sur dam och tar upp beställning. Hon ler inte.

Åter till influensarna och Nuggets. Jag förstår att de som påbörjat sin resa och sitter pladask på Schiphol har ett helvete. Det gäller att inte ha påbörjat resan när cancelleringarna börjar plinga in.

Då kan man faktiskt vara i rörelse – även om 18 timmar efter planerad avresa.

Och rörelsen går genom vinrankorna.

Och medan det plingade om inställda flyg och mer snö – så blev det mer än 4 nuggets.

Den 3 *** krogen på Grand Hotel Trois Rois var stängd för helguppehåll. Men Brasseriet på samma hotell hade förplägnad som överträffade 4 nuggets.

Pilgrimsmusslecarpaccio. Ett perfekt ägg (64C )

  • Där gick poliserna genom tåget igen. Nu var de 4 istället för 3

Och så en Rossini-biff med perfekt gåslever sittandes uppepå. Och en dessert med kastanjekräm.

Jag ska ta mig till Köln och sen ströva i 30 minuter innan tåget till Bryssel tar fart.

Det kommer två hundar i kväll. De stannar 10 dagar medan ägarinnan med dotter ska ta sig till Rovaniemi. Hoppas de inte flyger via Schiphol. En av hundarna – Babylon – är en schäfer. Det blir första schäfern sedan Arman dog. 3 1/2 år.

Passerar Freiburg.

Det ser rullande ut.

Tillbaka till de som sitter pladask. Någon har stått i servicekänsla i 12 timmar säger de. Obegripligt. Varje gång mitt flyg har blivit inställt så har det efter det beskedet tagit 1 minut och så kommer länken med information om vilket flyg jag kan välja istället. Men nåja – även de flygen har ju ställts in. Så varför stå i kö för att få en ombokning? Eller så är det som Aftonbladet beskrev influensernas brist på laddare till mobilen. Också en märklighet. En influensa-människa utan mobilladdare?

Under tiden närmar jag mig snön

Och där kom den

Stilla dagar i Reinach ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett skall klockan 0400. Ett påbud om att vara i behov av toalett.

Varje morgon.

Ungefär som jag. Men jag skäller inte.

Men en morgon kommer skallet inte. Har Humphrey dött? Jag går ner – men han ligger och snarkar.

Sovmorgon. För oss bägge.

Till 0650.

Sedan kommer nästa skall. 0725.

Humphrey är hungrig.

Det räcker inte att skrika –”Var tyst!”

Humphrey är döv.

Vi har en rutin som börjar kännas inövad. Invand, Nästan tråkig.

Ut på promenad klockan 1200.

Nerför backen. In i skogen. Långsamheten tilltar. Sniff i liten buske. Varje buske. Vandringen tar en timme. Vi kommer ungefär 1 kilometer. Ibland 1,5 kilometer.

Sovrutin vid 22-tiden. Vattnet har jag plockat bort vid 20.00 (Alexa påminner om det) så att det inte blir många toalettskall varje natt.

Ut och kissa. Belöning med godis för att verkligen ha kissat ute i kylan.

Sov.

Skall.

Det är en vecka kvar av att väckas av ett skall. En vecka kvar att inte sova en hel natt. Men det goda med det onda är att jag kommer att sova väldigt bra om en vecka.

Hundlivet balanseras av täta rapporter från Surrey – och Alfies och Minnies fortsatt söndertuggande av samtliga julklappar de fått.

Där är det livat.

Här är det sömn.

Orättvisa.

Anklagelser.

Alfie är 2 – Minnie är 1.

Humphrey är 13.

Men lessons learned är att inte fokusera på städer jag vill besöka utan på städer jag vill besöka där det finns pigga hundar.

Orättvist.

Humphrey gör så gott han kan men 3 veckor på ett ålderdomshem är ……. i och för sig en bra träning inför min egen framtid.

Reinach. En Coop-affär som i och för sig är rätt ok. En Migros -affär som är en labyrint. En butik som säljer antika urverk. En kemtvätt. En restaurang dekorerad med häx-motiv. En bar som aldrig är öppen.

Och ett minnesmärke från 1499 där schweizarna dödade 800 Swabier – nån sorts tyskar . Och det var väl det som ledde till att landet blev ett land.

Husägarna säger sig ha joggat förbi minnesmärket ett flertal gånger men visste inte vad det var. Så nu har deras allmänbildning om blodiga platser förbättrats.

I min värld borde bassängen fyllas med röd-färgat vatten varje sommar. Men det är nog inte så.

Året är snart till ända. Det nya året startar med 3 lediga dagar i Basel. Turist javisst. Med sömn utan skall

2026 är Amsterdam NL, Ballerup DK, Manchester UK, Pencoed UK, Ballerup igen och Polis CY bokade. Samtliga hundar (9 katter (1) och höns (4) ser pigga ut.

Under tiden sover Humphrey.

Inne i en tidsmaskin…..

/ Hans Lind / Leave a comment

När senast fick jag lösenordet till hotel Wifi medelst en liten lapp med kod? Det måste vara mer än 20 år sedan. Ungefär då jag senast var i Schweiz. Här har tiden stått stilla sedan dess.

Det mest spännande var dock att landa i Frankrike och välja mellan att kliva ut med bagaget via den franska eller schweiziska utgången. Jag valde Schweiz för här ska jag ju vara i nästan 4 veckor. Weihnacht och så ..

Medan jag åt Kalv Zurichstyle så hade Basels nattliv nått gatorna. Det var ett stort skrikande. Även konferensdeltagarna skrek. Fast inne i hotellbaren som var en sorts schweizisk Fawlty towers. Manuel – som inte hette Manuel – hade ingen ordning på vem som beställt vad så han chansade.

Jag fick maten men inte den öl han påstod sig ha serverat.

Men vid det laget inväntade jag trubbel. Incheckningen på hotellet gick förvisso bra – men jag öppnade rumsdörren och stängde den för att inte släppa ut kloaklukten. Vedervärdets storebror verkade bo i avloppet. Det gick bra att få ett nytt rum som var en skrubb.

Ett rum att gå sidledes i.

Bättre då hemma hos värdfamiljen.

Här kan jag kullerbytta mig fram utan att stöta ihop med möblemanget. Utan blåmärken.

Tillbaka till Basel. Många Märsta-nackar. Det är en tidsmaskin.

Men Basel ger gratis lokaltrafik om man bor på hotell. Alltid något uppfinningsrikt mitt i tidsmaskineriet.

Här blir jag med Humphrey 13 år. Döv. Vi kör teckenspråk. Artritis. Vi går långsamt. Utom i nerförsbacke. Då studsar Humphrey. Men det handlar om 30 minuter för 300 meter. Inga hastighetsrekord men stilla mak.

Det finns en kemtvätt, en Coop affär och en stor mängd stavgångande pensionärer. Humphrey och jag passar in i deras sakta mak.

Ett långsamt strosande i en tidsmaskin.

21 våningar ovanför London

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

  1. Bara två t-banestop från St Pancras International
  2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
  3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.

Väljer att gå där vi inte har gått.

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag gjorde ett försök i förra veckan men hamnade i en plats där dubbeldäckarbussar sover. Men vandringskartan visar att det finns ett gångstråk bredvid kanalen.

Och när jag lusläser kartan så ser jag att det inte är en kanal

Det är en flod.

Wey.

River Wey.

140 km av vatten som mynnar ut i Themsen.

Jag ska sluta vandra efter kanalen. För det är ingen kanal – utan en flod.

I vilket fall – vi vandrar åt det håll vi inte vandrat förr. Österut. Tror jag.

En av oss blänger mordiskt på de svanar vi möter. Kopplet på för annars hoppar en av oss i kan… floden. Vi möter en sur människa som vägrar hälsa. Vi möter en kvinna som kvider av förtjusning när hon ser både hundar och svanar samtidigt. Jag tror inte hon kvider av att se mig.

Noterar att kungen äger alla svanar. Och de räknas en gång per år. vi hjälper till – vi räknar till 7 svanar innan vi kommer fram till Coxes lock.- slussen.

Slussen som får mig att tänka på kyskhetsbälte.

Men här forsar vattnet. Rejält. Den har tidigare drivit en kvarn som först användes för att mala metallskräp – men den närboende greven tyckte det väsnades för mycket så de började mala säd istället.

Idag är kvarnen ombyggd till lägenheter. Och på deras gräsmatta får man inte gå. Ett otal skyltar berättar det.

Och det jag trodde var en sjö när jag tittade på vandringskartan – är inte en sjö. Det är en konstgjord damm som byggdes för att få kvarnens hjul att mala. Nu är det bara en damm där det sitter gubbar och fiskar.

Vi vandrar runt sj… dammen och kommer fram till platsen där både pumpor och julgranar föds.

Det var ingen större åtgång på pumpor i år. Jag tror det fanns så mycket man skrämdes med i politiken i Storbritannien så pumporna fick ingen plats att skrämmas.

Men det är ett visst intresse efter julgranar. I förrgår kom den norska gåvan _den stora granen till Trafalgar Square. Den var snyggare än granen året innan. Eller – det är ju så att under alla år sedan 1947 gnäller man på att granen är gles och ful – men det är en transportskada. Efter ett tag viker den ut sig och beter sig som en vanlig 20 meter hög julgran.

Men här ute är granarna i vardagsrumshöjdsstorlek.

Vi går in i Pets Corner – den stora butiken där hundar får godis. Två av oss agerar snattare direkt. De får varsin förtida julklapp och så ser jag fram emot lite julfoton. Det går sådär…

White Hart. En Pub vi inte har prövat. Det var ett lyckokast. Ett stilla sorl. Bra service. Inga skrikande gälla fylleröster som på Black Prince.

En av oss äter. De två andra gnäller för att de inte får mat. Men jag har ost med mig. De får ost. Men de vill ha min mat.

När vi kommer hem så har månen vaknat. Det är tyst och stilla.

Det är 4 dagar kvar med illbattingarna.

Sedan ska kråset smörjas i 24 timmar i London.

2026 – ett kaninskutt bort

/ Hans Lind / Leave a comment

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.

Längtan efter snö

/ Hans Lind / Leave a comment

Inte för att jag längtar efter att halka runt.

Det är de små – 1-åringen och 2-åringen som aldrig har sett snö.

Ett preludium bara.

Snö som vägrade nå marken.

Detta är Surrey, England.

Så man får skapa egen snö.

Genom mord på leksaker.

Tre veckor i Surrey. Vi vandrar åt olika håll.

Dag 1 runt kanalen.

Men dag 3 gick vi åt andra hållet efter kanalen. Det var mycket bättre. Finare husbåtar. Bredare torrare gångstig.

Och vi hamnade på puben Victoria där hundar får rumla runt. Grannen bjöd på korv och hundarna jublade. Själv åt jag en vitlökig kycklingschnitzel. Jag bestämmer mig från och med nu att vara allergisk mot vitlöksmassor.

Dag 2 gick vi ut i nejderna. En smal stig mellan privata landmassor. Det gick inte att välja väg. Det var bara att följa den inramade smala stigen. Och vi hamnade i RowTown

Efter den 26 november ska vi börja åka tåg. Inte före. För 1-åringen löper. Fram till 26e november. Woking är tråkigt. Dit ska vi inte åka. Sägs det. Guildford däremot är värt en dagsresa. Efter 26e november.

3 veckor är en lång tid. Det händer inte mycket i grannskapet. Sopbilen kommer på torsdagar. Den hysteriska grannen från förra besöket har jag inte sett till. Den tunnhåriga tanten däremot har vevat glatt med armarna när hon såg oss. Trädgårdsmästaren som normalt kommer på måndagar kommer inte för det finns inget att göra i trädgården.

Så lite snö skulle pigga upp tillvaron.

Men sen finns ju den stökiga Co-op butiken. Stökig för de håller alltid på att fylla på hyllorna så man får snubbla runt bland kartonger. I måndags var det extrapris på bananer – 25 pence styck. En dam köpte 10 bananer. Det var nog det mest spännande med besöket.

Och så puben Black Prince som ska ha 70-80s disco i morgon. Och en flaska cava till med rabatterat pris.

Och på lördag är det julbasar på lågstadieskolan. 1 pund i entré.

Det är vad som händer här. Inte mycket händer.

Kom snö! Jag vill se populationen halka runt. Jag vill se hundarna skutta.

Men jag har tillfälle att träna på mitt tålamod. Det behövs.

Varför letar Bea Uusma inte efter Roald Amundsens kropp?

/ Hans Lind / Leave a comment

12 km söder om Oslo över helgen. Vad finns i trakten? Värdinnan väljer Svartskog för där finns huset där Roald Amundsen bodde i 20 år från 1908 till juni 1928 där han bara försvann på en flygtur på väg att leta efter några som kraschat på väg mot Nordpolen.

Trots letande har vare sig hans flygplan eller kropp eller kollegor hittats. Mysterium.

Hans hem – Uranienborg – som ingen bott i sedan han smällde igen dörren i juni 1928.

Uppenbarligen hade han en hund. En hund som inte följde med på flygturen men det är okänt – varför?? – vad som hände med hunden. Det borde intressera historikerna.

Roald Amundsen var en van posör.

Som jag.

Han måste har förfrusit fingrar och tår. Var det därför han aldrig gifte sig? Varför forskar inte historikerna om det?

Och så det där med Bea Uusma och hennes fascination för André. Hans kropp hittades ju men hon letar efter dödsorsaken.

Men Roald Amundsens kropp har aldrig hittats. Trots flera försök. Det vore ju en utmaning… liksom.

Men det finns ett café i närheten. Svartskogen kolonial AS. Där blir det kaffe med succé-kaka.

Detta som tröst efter att ha stått i 10 minuter vid en brygga och vänta på att en säl (sjöhund kallas de i Belgien) ska dyka upp ur vattnet efter att ha visat sin nos. Vi ger upp när vi förstår att en säl (sjöhund) kan vara under vattenytan i 30 – 60 minuter. Så länge kan vi inte vänta.

Men fjorden ligger blank och krusas bara av en sälskalle då och då. Men för sällan.

Det är inte en säl utan en man som visar skallen på fotona

Och sedan vill jag hylla Norge. Det är dags för norsk revansch efter alla plumpa norge-skämt som Sverige har inflation av. 20 dagar i Norge var ju 20 trevliga dagar. Trots dimma och småregn. Trots envisa får.

Men tack vare en katt som adopterade mig.

Tack vare en hund som uppfostrade mig .

Och ett möte .. som är en helt annan historia värt ett eget kapitel. Eller flera kapitel. En dag.

Och så tåget.

Vy. Heter tågbolaget.

Från Skarnes en timme till Oslo. Var meningen. Och så 20 minuter till Kolbotn. Var tanken. Var planen.

Men handskakaren kom i vägen. Han klev på tåget. Satte sig tvärs över gången. Frågade mannen tvärs över vad han lyssnade på i sina hörlurar.

-”Musik.”’

-”Får jag lyssna?”

-”Nej!”

-”Får jag skaka din hand?”

(Tvekan)

De skakar händer men handskakaren tar ett fast grepp om musiklyssnarens hand och trycker ner den mot golvet. Musiklyssnaren drar loss sin hand.

Handskakaren vänder sig mot mig.

-”Vart ska du rejse?”

-”Sorry – I don’t speak or understand Norwegian”

(Jag ljuger – jag har lärt mig många nya norska ord som har förvånat mig )

-”Where are you from?”

-”Luxemburg”

(Jag ljuger igen med tanke på att de flesta tystnar för de vet inte var Luxemburg ligger)

-”Aha.”

Han överger mig.

(Tack)

Han ser näste man att skaka hand med- Han har redan hunnit pressa min hand och trycka ner den mot golvet. Så hälsar man inte i Luxemburg. Så pass mycket vet jag.

Näste offer är en rustik bred man. Den handskakningen misslyckas för den rustike låter inte sin hand pressas ner mot golvet.

Handskakaren reser sig upp och går inåt vagnen för att leta efter fler händer att förtrycka.

Det blir kaos. En man vägrar och ger sig på handskakaren. Vilt slagsmål i vagnen. Flera flyr ut ur vagnen för slagskämparna far runt i jakten på varandra som om de vore kulor i ett flipperspel.

Ingen av dem vinner för ordningsmakten i form av en späd konduktör med barsk röst infinner sig på scenen.

-”Vad försiggår her??”

Polisen möter upp vid nästa station.

Tåget rullar vidare.

Försenat.

Men utan slagsmål.

Norge är fantastiskt.

Bryter en tradition….

/ Hans Lind / Leave a comment

.. en Allhelgona- Halloween- De Dödas dag – tradition.

Helgen som var har jag brukat traska runt på kyrkogårdar. De flesta år. Helst dagen efter alla ljus har tänts. Då går jag och tänder ljusen igen. De har ju bara slocknat tillfälligt.

Minns kyrkogården i Västanfors där Britt-Mari och jag lämnade ett spår av tända ljus bakom oss. Inte våra ljus – andras ljus. Som hade slocknat.

Minns – ponche – i Xalapa, Mexico där man skulle sjunga för de döda och dricka ponche. Och skvätta lite på gravarna också.

Minns den döda kyrkogården Dieweg i södra Bryssel – 2024 – där de döda inte längre begravs för kyrkogården har dött. Om man inte är Tintins skapare. Då får man begravas. På den döda sammanfallande kyrkogården.

Minns Laekens kyrkogården som jag undvek i flera år för hundar fick inte gå in där. Men en allhelgonahelg gick jag ner i columbarie-gångarna där duvors flaxiga vingslag skrämde bland skräp som hade blåst ner i valven. Det var inte en kyrkogård att återvända till. Inte ens på Allhelgonahelgen.

Däremot – den gamla kyrkogården i Hasselt – Belgien. Där vandrar andar. Och jag.

Där ska jag vandra en allhelgonahelg. Dags att återvända till Hasselt.

Och Père Lachaise. Men det är inte en allhelgonabesökskyrkogård. Köerna är nog för långa av folk som letar efter Jim Morrisons grav. Den är svår att hitta.

Det blir för mycket död-kändis-spotting där. Tanken med allhelgonahelgskyrkovandring är att tända slocknade ljus. Inte att ta en selfie framför Oscar Wilde’s grav.

Men det blev det inget av denna helg. Kyrkogård. Tända ljus. Trendbrott. Det blev skådande av en man som försökte fiska i en bäck. Misslyckat. Det blev en utebliven skogsvandring för vi såg 5 män med oranga västar och bössor. Fara.

Det blev ett besök med matlagning.

Bra besök. Bra matlagning.

Men ingen kyrkogård. Förra veckans Nes kyrkoruin med putsade gravstenar får vara en ersättning. Som nästan duger.

Nästa års allhelgonahelg tillbringas i Pòlis på Cypern. Det måste finnas kyrkogårdar där. Jag har ju vandrat på den grekisk -ortodoxa kyrkogården i Kairo. Så självklart finns kyrkogårdar på västra Cypern.