Drömmar

Nej men det där blev ju Hallmark ….

/ Hans Lind / Leave a comment

… trots att Anne Hathaway skulle stå för kvaliteteten.

Söndag eftermiddag efter all skidåkning och skidskytte och innebandy och bordtennis på SVT.

Trött hund,

Seg jag.

Film på SVT. Och det kan ju inte bli fel med Anne Hathaway.

För vem minns inte hennes 5 minuter i Les Miserables.

Det gav henne en Oscar.

Det gav mig emotioner och blöta ögon på de långa flyg där Les Miserables fanns bland filmlistorna. Och KLM behöll Les Miserables länge. Och mina torra ögon från torra flyg blev blöta.

Och så var hon ju cool och allt det där i Devil Wears Prada.

Men så….

Hallmark

Liksom. Hon är tonårsmamma och går på popkonsert och faller för en popsångare som är ett barn i jämförelse med henne, Fast hon är snyggare.

Och hennes ex har ju fallit för en yngre kvinna _ och det är liksom som det ska. Men när hon faller för en yngre man så ….

Och det är där jag börjar. …

Tänka.

Jag har haft en relation med en som är äldre. Hon var 2 år äldre. Men resten ….. Är jag Anne Hathaway?

Fel.

2 relationer md en som är äldre. Men var det en relation? Hon var ju otrogen mot sin partner och jag var en tonåring som skulle förföras för att jag skulle jama med i hennes världsbild.

Helt ok. Jag hade det bra.

Men åter till åldersskillnad och Anne Hathaway

Hånglet vid torsdagsdansen vid Riddarhyttans folket park tidigt 80_tal. S M var 17. Jag var 24.

Jag skulle nog klara en bikt.

Utan 10 Ave Maria.

Men sen bar det utför.

7 år blev flera år. Det bar utför. Det blev 12 år. Det blev 10 år. Det lugnade ner sig.

Den stora kärleken. Då. Tidigt 2000-tal. Som för ett år sedan sade att jag var en av de 2 som var möjliga stora kärlekar i livet. 14 år mellan oss. 20 år sedan. Jag tvingades lyssna på My Heart Will Go On med Celine Dion och låtsas att det var ju en bra sång. Och där stirrade vi på varandra över restaurangbordet och insåg att tiden hade flytt. Bostadsrätt och sommarstuga och banklån låg mellan oss.

Men sen gifte jag mig. 20 år mellan oss. Inte som Leonardo Dicaprio. Så illa blev det inte.

Jag gav upp. Jag ville inte bli ersättning för den pappa som bleknade bort.

Om nån kallar mig för ”Daddy” så kräver jag foto på deras mamma för att se om jag skulle kunna vara en möjlig daddy.

Over and out,

Där kom hundarna . Tack. Sansat. Belåtet.

Sammanfattning. Ålderskillnad är inte ett problem. Inte för de som är i relationen. Så länge inte en av de två börjar surra om den ”mamma eller pappa de inte haft”.

Och så länge omgivningen inte börjar räkna på fingrarna

Och så var det det där med boken som ska skrivas….

/ Hans Lind / Leave a comment

Det tjatas. -”När skriver du boken? Vi är många som vill läsa!”

Folk är snälla.

Men den finns ju där, I tankarna, Ingen jävla Nordic Noir där man som Mons Kallentoft ska tänka ut det vidrigaste sättet att mörda nån. I verkligheten är det stekpannor i fyllan som är det vanligaste sättet att mörda nån. Eller en rostig morakniv i buken. Inte en glaskista med sugrör 1 meter under marken eller inmurning i en vägg.

Däremot är ju Val McDermid’s – ”skjut och lägg kroppen i en stia med hungriga grisar men glöm inte bort att ta bort spännet till bältet för det äter inte grisar” ett bra sätt att göra sig av med mordoffer. Men jag ska ju inte mörda nån. Jag ska skriva en bok.

Kanske.

Kanske.

Det finns två olika scenarios för boken;

  1. Hundpassare som försvinner en efter en efter att ha blivit godkända av en hundägare i Dolomiterna. Men det ska inte vara typ den amerikanska studenten som försvinner och så kommer Liam Neeson väsandes och hotar att bryta varje ben i kroppen på Dolomiter-typen. Nej – det ska vara som i filmen som 30 år senare inte lämnat tankarna – ”Picnic at Hanging Rock” . Hundpassarna försvinner en efter en. Deras profiler på hundpassar-appen blir inaktiva. Ingen Liam Neeson letar efter dem – snarare Isabella Rosselini-typ i nunnekläder. Möjligen har hundpassarna kommit till ett ställe utan folkpartister – en bättre plats. Eller så har hungriga grisar ätit upp dem. Det får Isabella Rossellini -typen reda ut.
Huset med de stängda dörrarna som ska förbli stängda
Husets namn kan översättas till ”askhålet” eller ”den andra sidan”. Ingendera av namnen är lugnande

2. Min nästa hundpassning. Den skulle ha skett i Cotswold, England men familjen har sålt huset och köpt ett nytt hus – eller ett gammalt hus – mitt ute i ingenstans i Wales. De flyttar in i helgen. -”Vi gör klart köket och gästrummet – sen åker vi på 10 dagar semester” Och jag kommer dit när de ska resa och fortfarande inte känner hela huset och jag ser en massa dörrar som jag inte tänker öppna. Först. Sen kan jag inte stå emot. Eller jag och jag. Det ska ju inte vara jag Eller kanske, Och det ska inte vara som House on the Hill – utan mer The Others . Det är inte det som är bakom dörrarna som är skräcken utan jag som inkräktare – nykomling – intruder. Ja som om storyn vore skriven av en katt.

Eller så blir boken skriven i mitt huvud och that’s fine.

I vilket fall lämnar familjen en manuellt växlad BMW som flyktbil. För mig. Eller katten.

-”Jag är för gammal för att vara diplomatisk..”

/ Hans Lind / Leave a comment

..och så skällde han ut publiken. -”Ni har alla bevis för att lagstiftningen behövs. Ändå väntar ni! Vad väntar ni på?”

Då handlade det om medlemmarna i Europarådet som fick en åthutning för att de tvekade om att införa lagstiftning som skyddar barn från allt våld – d v s förbud mot kroppslig bestraffning.

Vid ett annat tillfälle kommenterade han i en panel när Venezuela och Colombia anklagade varandra för saker som de själva bägge var lika skyldiga till; – ”Det där var ungefär lika intelligent som när en fisk anklagar en annan fisk för att vara blöt!”

Frihet som pensionär. Den brasilianske professorn och diplomaten är äldre än jag – 13 år äldre. Men han har inte pensionerat sig än. Men han är för gammal för att vara diplomatisk. Säger han.

Jag tänker på honom när jag nu sammanfattar ett år som pensionär. Friheten. Bort med balansgång. Fast jag behövde egentligen aldrig gå balansgång – men när marknadsavdelningen fick e-mail om att jag borde få sparken eller när peruanska twittrare taggade deras UD med krav på att jag borde utvisas när jag hade åsikter om Fujimori – så krymper friheten. En stund. Nåja- jag fick aldrig sparken eller blev utvisad, men lite gå på tå ett tag behövdes.

Mina drömmar har förändrats. Under de hundratals år jag arbetade så återkom två sorter av drömmar;

  • Jag letar efter rena kläder att packa ner i resväskan men flyget går om en timme och taxin har inte kommit och jag hittar inte passet
  • Var jag än bor så går min dörr inte att låsa

De drömmarna är borta. Man behöver ju inte vara varken sig Freud eller Jung för att tolka drömmarna – 1. Stress – aldrig bli klar utan att det dimper ner nya arbetsuppgifter på mig respektive 2. Vara på vakt – rädsla för att göra fel eller bli avslöjad som inkompetent.

Drömmarna som pensionär har inte övergett arbetet – men det är nice drömmar om möten i arbetet – trivsamma möten, Spännande möten som jag vaknar upp från och blundar för att återvända till drömmen. Så trevliga är de.

Det finns ett sug att flytta tillbaka till Sverige. Ett visst sug. Att vara politisk på sociala medier är begränsat. Det är liksom att öppna fönstret och vråla ut åsikter ett tag. Enbart duvorna hör. Det som lockar med Sverige är att engagera mig på riktigt. Politiskt. Inte bara vara en åsiktsmaskin utan också ta ansvar för åsikterna på riktigt. Jag minns hur spännande det var att sitta i kommunstyrelsesammanträdena på 80-talet och höra om hur björkrötter angriper vatten och avloppsrören. Allvar! Jag fick lära mig väldigt mycket. Jag fick respektfulla möten med hedersknyfflar som kunde vara både moderater eller folkpartister. Det var på den tiden när det fanns hederligt folk i de partierna. Förra seklet alltså. Det var den tiden Sverigedemokrater – fast de hette Bevara Sverige Svenskt på den tiden – ägnade sig åt klisterlappar på lyktstolpar. Det var den tiden när rasister skämdes för att stå och glutta bakom köksgardinen för att misstänkliggöra någon som gick förbi som inte var klädd i svensk folkdräkt.

Men bli politiskt aktiv. I vilket himla parti?

Nätter i Juba

/ Hans Lind / Leave a comment

Vaknade upp 0200 i natt. Svårt att somna om. Assistenten försökte tränga ut mig från sängen. Centimeter för centimeter utökade han sitt territorium. Mitt missnöje lugnade ner sig när jag mindes de osovande nätterna.

Juba.

32 C i medeltemperatur på nätterna. Dieselgeneratorn stängdes av 2200. Då slocknade den gnisslande takfläkten. Allt blev tyst. Och varmt. Syntetlakan skapade värme underifrån. Också.

Då och då en vindpust som fick moskitnätet att svaja till. Lycka. Mitt rum hade 2 fönster. Lycka. Det skapade ett drag då och då. Men alltför sällan. Det var olidliga nätter. 2 -3 timmars sömn tror jag men förmodligen sov jag mer. Jag drömde ju långfilmer. Mord. Jag mördade folk till höger och vänster. Om det var biverkningar av Lariam eller att jag bodde i ett land där våldet hängde runt hörnet och fortsätter göra det – vet jag inte. Kanske både och. En f d kollega som också tog Lariam men i en fredligare region av Afrika drömde om att hen var upptagen i sexuella orgier varje natt. Så olika skiljer sig ödets lotter.

Jag sade adjö till Lariam 2009 efter 2 års knaprande. Sedan dess har jag inte mördat någon på nätterna. Nuförtiden drömmer jag mest om att packa resväskor under tidspress. Trevligare så.

Jag sov bättre i andra delar av Södra Sudan.

Malualkon -med sina miljarder stjärnor på natthimlen. Ormar i utomhusduschen. En dusch bestående av en plåttunna med stege där man först klättrade upp för att fylla tunnan med hjälp av plasthinkar. De spretiga väggarna i sovhyddan som släppte igenom Saharasand så när jag klev upp från sängen så låg en sandfri konturyta av min kropp kvar i sanden. Det gnisslade om tänderna.

Rumbek – med mer stabila sovstugor som också skorpionerna gillade. Duschar kopplade till en vattenpump som gav bästa duschtrycket av alla de södra sudanesiska sovställena.

Bor – där sovhyddorna dröjde med att bli klara. Byggföretaget var ständigt försenade. Så där sovs det i tält där man bankade med fötterna när det var dags att kliva in. Då och då pös en orm ut.

Det fanns dagar också i Juba. Reservskjorta till kontoret. Byte efter lunchen för den 200 meters promenaden till restaurant Queen of Sheeba i 40 graders värme krävde skjortbyte efteråt.

Kyckling med pommes frites. Dagliga lunchen. Eller det var egentligen kycklingben med lite kycklingkött på. Ständiga skämtet – ”Den här kycklingen har nog promenerat hit från Uganda.”

Frukostarna – kaffe med kex med mjukost. På helgerna ett kokt ägg – efter det att äggen först passerat vattentestet. Alltför många ägg flöt.

Juba. Fungerar bra idag som; -det kunde ha varit Juba. Har jag svårt att somna om mitt i natten så var det värre i Juba. Har jag dåligt tryck i duschen så var det värre i Juba (där duschade jag i vatten hämtat direkt från Nilen..) Har jag glömt köpa ost så var det värre i Juba för där smalt osten. Allt var värre i Juba. Utom när de 2 teleteknikerna från Ericsson gjorde fälttjänst hos oss och upptäckte att den extremt sega internethastigheten via satellit berodde på att it-ansvarige laddade ner långfilmer som han sedan sålde på lokala marknaden. Men det var kvällarna när vi drack whisky och såg 2 episoder av Smack The Pony. DVDboxen som jag köpte i Dubai och tulltjänstemannen på Juba flygplats absolut skulle kolla vad som fanns på DVDskivorna.

-”What is this?”

-” It’s comedy..”

-”This is not fun!!”

Flykten från prästgården

/ Hans Lind / Leave a comment
Föremålen på bilden har inget med drömmen att göra

–Vill du ha ett glas vatten? frågar min yngsta dotter. Hon och hennes två äldre systrar och den äldstas make (som jag kallar bäverf-ttan eftersom hans frisyr såg ut så – sidorna kammade uppåt för att så lite som möjligt av skallen skulle synas. Men jag viskade bara hans namn tyst så bara jag hörde. Jag är ju präst trots allt och en del ord säger en präst inte högt).

Till ordningen – ja hon och systrarna och han med frisyren var precis som min maka  besvikna.

Vådligt besvikna.

Julen. Gåvornas högtid och jag hade valt att ge dem gåvobevis. Fattigdomsbekämpning. Genom en gåva. Inte bra. Inte alls bra.

Krig.

De ville ha gåvor som bekämpade deras inbillade egendomsfattigdom.

Jag tackade ja till vattnet och fick det kastat över mig.

Frun närmade sig med en burk champinjonsoppa. Kall. Nyöppnad burk.

Det var inte fråga om en förrätt utan hämnd för en oförrätt.

Hon kastade – inspirerad av dottern – soppan på mig men champinjonsoppa flyger inte lätt och fort utan tungt och närsynt. Hon fick soppan på sin handled. Normala människor rusar iväg mot närmaste vattenkran när sådant händer men inte hon.

Kast med liten burk.

En upprörd människas träffsäkerhet är dock låg. Väldigt låg. Det dundrade till. Väggen. Bucklig tomburk.

Svågern … ja bäverf-ttan….morskade upp sig. Stryptag på prästen. Fast med raka fingrar. Det går inte att strypa någon med raka fingrar. Men det är irriterande för mottagarens hals med kalla fingrar som petar under hotfyllda vrål.

-”Vik hädan bäverfitta” sade jag. Vilket fick motsats effekt.

Men nu var inte drömmen rimlig längre. För många arga människor. För många fingrar …. Ja egentligen ett bara ……. finger mot min hals. Men ett för mycket.

Jag satte mig upp och drack vatten och somnade om.

Och drömmen fortsatte!

Nu såg jag prästgården utifrån. Vacker gul byggnad. Adventsljusstakar i varje fönster. Frid utåt. Krig inåt. Väggar befläckade av champinjonsoppa.

Väska packad. Bort från prästgården. Busshållplats. Någonstans. Bort. Väntan på en buss. Kall jul. Även vad gäller vädret. Lokalt shoppingcenter. Går in. Värme. En kvinna i ormskinnsklänning ler mot mig. Eller ja. Hon ler mot alla.

En affisch.

Hon ska uppträda. Dansa för annandagsreafolket. Nåt folkloriskt från Brasilien. Men affischen är mer folklår än folklore.

Djup slits.

Men musiken sätter igång och hon svävar in. Men inte i ormskinn utan i en elegant vid klänning sydd av svarta sopsäckar.

Dans.

Och ja. Hon dansar mot mig. Bjuder upp. Vi vaggar i takt och lokalen förvånas av att prästens höfter kan rulla.

Jag hittar min portugisiska men det blir mer ”falo um bocadinho”…. Hon ska härnäst till Estland och sedan Lubeck och efter det Guernsey. Då vet jag vart jag ska åka.

Hon verkar inte kasta champinjonburkar.

Att drömma en långfilm är en ynnest. Så länge man kan vakna upp när kalla fingrar petar på ens  hals och somna om och fortsätta drömma om varma höfter som gnuggar ens bål.

Jag vet inte om jag kan tolka drömmen. Jag försöker.

De arga. De hotfulla. De burkkastande. De finns där. I Kenya. Och i många andra länder. Inte på ytan men våldet ligger där och skvalpar. Under ytan. Och så en dag kastas det – inte burkar utan handgranater.

Men det finns också dom som bjuder upp till dans. Eller talar om var man kan värma sig medan man väntar på bussen. De är fler.

Det är lätt att hitta dansuppbjudarna. Det är inte lika lätt att hitta burkkastarna. Men de finns där. Varje gång jag drar för gardinerna för att sova så ser jag det stora mörkret. Bakom träden. Bakom buskarna . Mörkret som gömmer dem som vill ta genvägar till pengar. Andras pengar. 

Nästa tolkning. Jag har packat. Jag är på väg. Det är lättare att lämna burkkastare än sambadansöser.

En flytt. Som inte är en flykt.

Sista tolkningen.

Jag har precis läst ut Kvinnan i Fönstret…….