….. är enormt.

Vandringarna med assistenten går i zick-zack.

-“Akta! Glas!” men assistenten travar på. Vi börjar känna igen glaskrossarna. Det är parkbänksgänget. De sitter i solen på samma parkbänk dag efter dag. 2 herrar och en dam. Skrovliga röster som vävs ihop i ett fyllefält. En skäller. Det är damen under bänken. En Jack Russel som inte tar långa promenader men som hoppar upp och ner av ilska. För det mesta är det ölburkar av märket Jupiler (som jag länge trodde hette Jupiter) men ibland har de råd med en flaska. En flaska som i yviga svängar flyger över asfalten och därför får min assistent akta sina tassar.

Fältstudierna blir mer avancerade. Vi går 15 000 steg om dagen. Vi har nu noterat att redan kl 0700 på morgonen är den första prostituerade på plats. Det är hon vid den fina restaurangen . En restaurang som jag inte tänker gå på så länge de annonserar efter 2 kockar, hovmästare och servitör. Det är en liten restaurang – men som söker så många personal samtidigt???

Vid lunchtid har gatuhörnen fyllts. Öststaterna för sig. LatinAmerika för sig. Några latinskor har väldigt grova röster och en av dem pratar non-stop.

-“Ohh… den där hunden kommer att äta upp mig!” besvärjade hen.

-“För mycket hormoner för hans smak” muttrade jag. Latinska nr 2 fnissar fortfarande några dagar senare.

Vi börjar känna igen herrarna – torskarna – som går varv efter varv runt kvarteren. Framåtlutade, händerna i rockfickan, smygandes runt hörnen. Långa prisförhandlingar. Men äntligen – i måndags -kom en grupp som pratade med de prostituerade. Inte om priset. Utan om dem. Hur de har det. Varför de är där. Det kändes inte som helbrägdagörare med bibeln som redskap utan som fältarbetare med socialt intresse. Äntligen någon som funderar över hur det egentligen står till i sexköpsträsket.

******

I går var fältstudierna inomhus. En annan sorts fält. Många oklippta människor – förvisso liknade de torskarna på det viset. Likaså genom sina nervösa ryckningar. Men det var forskarvärlden. Den tyske forskaren bredvid behövde 30 minuter för att komma till ro i sin stol.

Det var hans smörgåspåse som än placerades till höger. Än till vänster. Och till slut skrynklade han ihop den och lade den till höger. Och flyttade sedan den till vänster.

Forskarna var överens om att de behövde forska mer.

På vad då? blev frågan.

Samma som vi redan forskat på – blev svaret.

Där var också de som väntade till första frågestunden. Ställde sin fråga. Och gick. Nöjda med sin prestation.

Och halva rummet av anteckningsglada unga människor. De mest välklädda i rummet. Assistenterna. De oavlönade och de lågavlönade. De arbetande som klapprar fram på gatorna medan de trummar på sina telefoner. Viktiga e-mail. EUs framtid står på spel. Ungefär.

Och så de som smiter före i kaffekön. Eller en. En kenyansk politiker. Gräddfil till kaffet. Precis som det ser ut på Nairobis gator där nyast och störst och blankast bil kör först.

Tyskan från Rheinland-Pfalz bredvid mig;

-“Which country are you from?”

-“Sweden”

–“Why do you write in English?”

Så långt har EU samarbetet kommit.

Livsmedelskonsulten från Holland ville prata om svenska kungahuset.

De franska studenterna bredvid sade att de har avrättat sina kungafamiljer sen långt tillbaka.

Den zimbabweanska forskarinnan var inte nöjd med mjälkpriset därhemma.